Ajli Müller

Enligt prognoserna ska vi få två aprilväder nästa vecka, men sedan bör det verkligen bli vår. Det känns märkligt. Ska den långa väntan vara över? Kan jag plötsligt återvända till att leva i nuet och vara glad över det? Sådär bara? Jag väljer att inte ifrågasätta, jag väljer att inte känna efter utan att bara omfamna. Jag är här. Här och nu. Så var det ju sagt från första början.

Jag vet inte hur många som minns det, för den här bloggen återskapades ju under sena augusti 2023, men jag är en utevarelse den här delen av året. Inte ”ute” som i klubbvärld och inte ”ute” som i scouterna. Bara… utomhus. Förmodligen för att, hur mycket jag än ämnade jobba med det under förra året, jag är dålig på att tillvarata vintern. Så våren… jo… den kallar på mig. Jag tar på mig så mycket kläder som krävs, men jag sitter bannemig utomhus.

En sak jag har tänkt på vad gäller våren och utevarelsen i mig är att det ju är uppenbart att jag skulle må gott av ett intresse att ägna mig åt utomhus. Jag pratade med min favoritgranne nere på parkeringen för några dagar sedan. Han hade just kommit hem från fågelskådning i Degerfors :’) Jag ligger på balkongen i en massa lager och väntar på sommaren, så jag kan ligga på stranden utan lager och bara vara i den. Egentligen vore det värt att utforska om det inte finns annat jag tycker är roligt. Mer.

Igår cyklade jag till affären. Jag log från öra till öra.

Jag kan inte förstå att jag inte varit på Gammlia sedan… midsommarafton 2017. Förrän idag! Gammlia är ett friluftsmuseum, en öppen folkpark som ibland har personal ute på mark. Då har de en bagarstuga öppen, djur i ladugården, demos, danser, gamla skolbyggnaden fylls av skrivtavlor och hartassar för barnen att prova… det är mycket, mycket vackert att se hur Västerbotten såg ut förr i tiden i spirande sommar.

Eftersom jag inte varit där sedan 2017 kändes det så fint att gå omkring där idag, även om det var lerigt och kallt. Och vi som haft så sommarvarmt i några dagar innan! Men jag hade bestämt mig. Jag skulle på tur.

De samiska vistena har fluffiga små snötak än. Till vänster är ett samiskt viste med en gärda för att samla renarna och sköta renskiljning. Byggnaden bakom mig är en tork- och förrådsställning, upphöjd på pelare för att skydda vad man nu torkar från marklevande djur.

Detta är ladugården och på somrarna brukar det bo djur där!

Detta är Wallmansgården och Jämtebölegården. Där bodde man, helt enkelt. På somrarna får man gå in och kolla även interiör och tapeter och sådant.

Det här är bara en liten liten liten bit av Gammlias äldsta byggnad. Den är mycket vacker i verkligheten. Den har en stor öppen port som går under huset och det känns som att man är i Österrikes Alperna när man går genom den.

I den här pyttelilla kyrkan Helena Elisabeth gifte jag mig med min älskade Erik den 3 augusti 2013. Hon är verkligen anspråkslös från utsidan. Det går inte att se riktigt… men hon är som ett Muminhus!

Det stora åbäket just framför oss kallas Storhässjan och är ett torkhus för korn. Längre ned längs lilla gågatan ser vi rökhuset och bastun och lite andra olika byggnader, men jag gick åt höger istället så… det får bli en annan gång. Kanske när det är sommar, när det spirar, när det är på riktigt!

Snart.

Om jag fortsätter vara såhär långsam kan jag lika gärna låta bloggen bestå av månadsresuméer. Rackarns! Men det här är något som jag bara får finna mig i: år ut och år in kommer tid då alla dagar ser likadana ut och tankarna är antingen för få eller privata för att plitas. Luckor i livet och i skrivandet.

Det som hänt sedan senast är: jobb (roligt!), mat (gott!) och vård (viktigt!). Några nedslag har jag fotograferat och för att minnas något av april 2024 presenterar jag härmed en ”mobildump”.

Träningstjej en dag, fisksoppa en dag.

Kreolsk gryta en dag, kvällssol en kväll.

Aldrig är man någonsin så blek som första balkongdagen. Plåtmat med kryddig korv och liba.

Inbakad fläskfilé med min man, i naturligt ljus vid köksbordet trots att klockan var runt 17:30!

Selfie på grund av mitt ljusa hår och en take away-sallad från Lilla Torget.

Nyss skrev jag ju om att jag var sugen på husmanskost. Nu börjar jag få riktiga vårkänslor även här uppe i Umeå och husman hör inte riktigt till längre, på något vis! Det är snö som dröjer kvar, svart och ful i tö, men bortom det hör jag måsar som skränar, ser personer cykla med jackan i cykelkorgen, känner doft av förmultning och grillrök och märker att jag planerar stughäng och utomhusaktiviteter i huvudet istället för att fylla skallen med mörkt brus.

Våren ändå. Äntligen!

Jag såg en dag ut som ett påskägg. Då passade jag på att nalla lite på påskgodiset också. Kanske är det för att jag arbetar så lite nu, men det känns alldeles overkligt att det redan är påskveckan! Att det, när jag går hem från jobbet på torsdag, faktiskt är påsklov.

Min arbetsplats har skickat ett påskägg också, i form av en rar och väldoftande vårgrupp med en tufsig och till synes nykläckt liten fågel. Så rart. Och så en mindre rar bild i form av selfie, men ändå utvald eftersom broderiet i bakgrunden kändes så påskpassande!

Om kvällarna spelar jag Mumintrollen i bakgrunden, eller lyssnar på Taskmaster: The podcast med ena örat. Jag längtar efter att bli mig själv och få tillbaka mina förmågor: tänk alla spelfilmer jag skulle kunna se? Alla böcker jag skulle kunna läsa eller lyssna på? Alla vägar jag skulle kunna vandra, alla längder jag skulle kunna simma…

Kommer. Jag kommer kunna. Måtte jag inte ta det förgivet, den dagen det går!

Jag är osökt sugen på husmanskost. God, klassisk husman!

Kanske är det så att jag nu påverkats av trenderna i Sverige? Nostalgin, inflationen… det sades i alla spaningar att så skulle vara fallet. På ett av våra bagerier, Umeå Bageri, har de börjat med dagens lunch två gånger i veckan: sopptisdag och palttorsdag. Och jag är sugen på palt.

Kanske är det min egen sjukskrivning och därmed förlorade inkomst? Min budget för mat har varit helt vansinnig för att vara ett tvåmannahem, och då äter vi ändå inte så lyxig mat utan det beror helt på att jag storhandlar hungrig. Det har varit min strategi, helt allvarligt: det ska aldrig vara slut av något och det ska alltid hittas något annorlunda eller extra gott om man blir sugen. Jag kan inte ha den strategin nu, jag måste tänka om.

Kanske är det mina hormoner? En cykel blev jag plötsligt sugen på varm frukt. Det var den cykeln jag första gången åt en hawaiipizza – något jag aldrig förr gjort. En annan cykel ville jag äta så stark mat som möjligt och jag matade ner chilifrukter, cayennepeppar, inlagda jalapeños och harissa i allt som lagades. Klassikern med pickles och inläggningar har jag också drabbats av någon cykel. Just nu vill jag ha vinbärsgelé och köttfärslimpa och kokt potatis med smör… finns det sådana hormoner?

Det spelar förvisso ingen roll varför. Man måste inte veta skälet bakom att saker blir som de blir, man måste bara bestämma vad man gör åt saken. För mig får gröna, våriga, klorofyllstinna fat ta en för laget. Här ska lagas brun mat. Kanske med en symbolisk persilja klippt på toppen, men där går fan gränsen.

När jag gick hem från jobbet i tisdags sken solen och jag gläds varje gång. Det är plågsamt dock, tiden på året då man är på gränsen till migrän exakt varje dag. Det kan såklart vara återgång i arbete och nytt läkemedel som är inne och spökar också. Jag åkte till min mamma och pappa omedelbart efter avslut och pappa fick bädda ner mig i soffan med en filt innan jag kunde bli människa igen.

När jag skakat liv i mig fick jag en stor mugg kaffe och vi delade på några bakverk från Café Victoria: en underbar blåbärsmazarin och världens sötsliskigaste nougatruta (no offence). Den var det tur att vi delade på tre, för halsbrännan var omedelbar. Biskvin fick ligga kvar till morgondagen.

När jag kom hem bytte jag om för att göra min somatiska träning. Somatisk träning handlar om kroppsmedvetenhet och sensationsmedvetenhet snarare än muskler och flås. Det är skönt att genomföra, eftersom jag generellt är dålig på att befinna mig i nuet och acceptera kroppsliga sensationer. Jag är också dålig på att öva mig i medveten närvaro. Att då ha ”ett pass” som är mer av ett träningspass lurar mig att åtminstone de 11-23 minuter jag håller på vara där och då och bara känna och nyfiket utforska… king! Snart kanske det lurar sig in i min vardag också.

Jag måste flina åt mig själv dock. Hur ”här och nu” är man egentligen om man fotar sig samtidigt?

Aja. Allt som är kul är kul.

Egentligen skulle man ju passa på att använda den här sömnlösheten till något kul. När jag vaknar så är det morgon. Att klockan kanske är tio över ett spelar ingen roll. Det är morgon. Skriv en bok eller lär dig stå på händer!

Jag ligger kvar i sängen och blundar. Ibland vänder jag huvudet till fotändan. Någon natt sätter jag kanske igång en ”headspace”. Flyttar mig till soffan. Går och kissar om jag behöver. Dricker vatten om jag behöver. Jag tänker mig att kroppen ändå får vila om man bara ligger och blundar och vilar, men kanske är det onödig dötid.

Klockan är nu 04:45 och det är ju i princip morgon, och idag valde jag att bryta mot min ”ligga kvar”-strategi. God morgon.

Här ovan ser ni lite bilder av vad jag pysslade med på måndagsförmiddagen: beundrade ljuset som nått vårt hem, gjorde ett nytt heishihalsband med små guldiga hjärtan på sniskan, tog några självingar och bytte ut några kuddvar.

När Erik kom hem från jobbet spelade vi TV-spel i och låg i soffan som riktiga latmaskar. Men det har ju sina skäl. Efter lite spelande lagade jag middag på typ tre sekunder och åt den från samma soffa, som riktiga latmaskar. Men det har ju sina skäl. Som sagt.

Det blev spagetti med kalkon, grönkål och fetaost. I glasen fick jag mangoiste utan is, för den var slut och vi hade glömt lägga in ny, och kolestyramin som är ett äckligt läkemedel jag har. Jag har ätit det så länge nu att jag knappt tycker att det är äckligt längre – märkligt hur man kan vänja sig vid sådana saker.

Nu är det dags att påbörja onsdagen. Fördelen med att skriva långsamt!