”Sjuk och trött och ledsen”

När jag hade varit sjuk i utmattningssyndrom i 100 dagar hade vården fortfarande inte gett mig rehab på något sätt. Jag fick ingen medicin, ingen terapi, ingen gruppvägledning - ingenting! Jag remitterades till stresrehab, jag tjatade mig till vård, men innan behandlingen ens hann börja fick jag brevet från försäkringskassan: du ska ut på arbetsmarknaden. 
 
Sjukersättningen slutade komma och jag ansågs frisk för ”jobb som finns representerade på arbetsmarknaden”. Ut och sök dem bara!
 
 
Jag är väldigt arg över att jag kunde anses frisk från en sjukdom som jag inte fått någon behandling för. Och visst klarade jag, på det stora hela, att vara städerska trots utmattningssyndrom. Men att skriva CV och skicka in och gå på anställningsintervju (där jag satt och blåljög om varför jag ”ville byta jobb” och personliga egenskaper) med utmattningssyndrom är det svåraste jag gjort. Efter den utmaningen har jag nog aldrig känt mig så fullständigt tom. Och arg. Och förtvivlad, rädd, ledsen. 
 
 
En utbränd lärare försvann från arbetsmarknaden, för att hon tvingades bli städerska i stället. Nu är jag tillbaka i jobb, men jag kommer aldrig kunna vara lärare igen. Aldrig någonsin. För jag fick ingen behandling mot sjukdomen jag hade som lärare, vilket gör att bara tanken på det som ingår i läraryrket gör att jag känner mig svimfärdig, gråtfärdig och spyfärdig på samma gång. Utbränd igen.
 
 
Jag som älskade att vara lärare, älskade det så mycket att jag arbetade mig sjuk, kommer aldrig mer kunna vara lärare. Det är en av konstekvenserna av att friskskriva folk till andra jobb innan de ens fått börja behandlas och arbetsträna i sitt föregående. 
 
I en tid av lärarbrist är det ett fett misslyckande. Hela systemet misslyckades! Som Harriet Löwenhjelm skrev i Är jag intill döden trött: ”hjälp mig, du som kan det!”
 

Det är inte jag som ska skämmas, det är de som var friska som ska skämmas.

De ska skämmas som fan!

|
#1 - Anna:

Vansinnigt att du inte fick hjälp tidigt. Känner med dig. Har själv nyligen (2mån) blivit sjukskriven för utmattning/stressreaktion och känner efter din text ovan tacksamhet över den hjälp jag fått. Jobbglädjen är borta, fokuserar på mindfullnes och att börja träna för att återfå kroppsnärvaro. Har gett mig själv till nyår, då behöver jag se förändring. Hur lång tid levde du under stressen? Tre år för min del. De säger att det tar lika lång tid att återhämta sig. Tycker du inspirerar, fortsätt gärna vara uppriktig.

Svar: Jag känner verkligen med dig också, det är ett fruktansvärt tillstånd. Jag är tacksam för din skull att du får hjälp ”redan”, jag fick vara hemma. Jag behövde såklart vara hemma, men jag behövde också vård eller övningar och verktyg och strategier. Mindfullness, till exempel. Jag hade kunnat ”läsa mig till det” men jag kunde liksom inte läsa..! Jag levde under stress från 2015-08-17. Jag sökte hjälp vid december 2016, vilket var tur på grund av att de hittade mitt dåliga hjärta, men ingen hjälp i det psykiska. I april 2017 kraschade jag på ICA av alla ställen och hittade inte hem. Så ca... 1,5 år levde jag under stressen. Gud vad mycket jag skrev, men det är verkligen ett sår i mig, inte ens ett ärr, SÅR. Begär allt stöd och all vård och all hjälp du orkar begära! Din kommentar är, bara för det faktum att du ser, hör och återspeglar, mer vårdande än något jag mött hos läkarna. Så tusen tack för det!
Ajli Müller

#2 - Anna:

Det är så tråkigt att läsa att du inte fått någon bra hjälp, och tyvärr är nog situationen så för många. Som du skriver borde man få hjälp och behandling för att klara det yrke man hade (om man själv vill) istället för att tvingas börja arbeta med något helt annat. Jag håller också med i det du skriver om att det är katastrofalt att det får gå till så, med den lärarbrist som råder. Då jag själv är lärare - relativt nyexad och färsk i yrket, vore det intressant att läsa mer om hur du upplevde yrket - både positivt och negativt, och vad du tror ledde till din utmattning. Jag har förståelse för om det inte är något du vill dela med dig av. :)

Svar: jag vill gärna skriva om det, är såååå arg och besviken och har mycket att säga. Jag vågar inte yttra det i offentlig text. Vill du skriva med mig så har jag mycket att skriva, men allt är ärrat av min utmattning, så det är argt och cyniskt och trasigt. Jag vet inte om det är hjälp eller stjälp att berätta om min historia.
Ajli Müller

#3 - Anna:

Tack! Allt jag vill är att få tillbaka min mentala skärpa och få redskap att förhålla mig till gropar i livet på ett sätt som håller. När jag läser dina texter, att du lyckas gå vidare, studera, söka nya jobb, värna om din man, det ger hopp.

Svar: Alla som strider ger mig hopp! Du ger mig hopp!!! Att du, och alla dom strider, behöver strida gör mig dock förbannad. Livet ska inte göra en oskärpt, det ska öka ens skärpa, ens syfte, ens mål och ens välmående. Fy satan för fucking allt snart!!
Ajli Müller

#4 - Vano:

Usch man bli bra förbannat! Känns ibland att man ändå måste bli frisk för att orka vara sjuk med tanke på hur mycket man måste bråka med sjukvården. Blir så ledsen över att läsa det här. Sänder dig så många styrkekramar du behöver och hoppas innerligt att det ordnar sig snart. Kram

Svar: Tack ska du ha för stöttning!
Ajli Müller

Kommentera här