Ajli, du är besvärlig. Skärpning!

Julia Muller Sandvik Blogg
Det var mycket enklare att ha Lorissa Lovebomb, för då skrev jag bara lite tramsig text och lade till en massa selfies och bilder med textredigeringar och pratbubblor. Det var en satans snygg blogg, men jag trivdes inget vidare mot slutet. Det var för fint där. Jag ville vara lite mer sargad.
 
→Men nu när jag är mer sargad känns det som att bloggen blir... ja... ful... och det var ju aldrig riktigt tanken←
 
Man kan nog säga att nu när min kris vad gäller mina många jobb och mina omfattande studier börjar lägga sig och redas ut (jag ser slutet liksom, och den nya fortsättningen) och krisen rörande mitt forna boende redan är löst, så börjar jag omedvetet skapa en massa nya "kriser". Enter the blogg-kris.
 

Vad är det för fel med mig egentligen?

Kan jag inte bara luta mig tillbaka och tänka att "vad skönt allt blev"? 

 
Om jag skulle välja ett enda adjektiv att beskriva mig själv nu de senaste dagarna skulle jag säga att ordet som beskriver mig allra bäst, av alla adjektiv i världen är besvärlig. Varken otrevlig, deppig, engagerad eller uttråkad... bara besvärlig. Inget och allt duger.
 
 

Har ni några kick-ass bloggtips som jag kan läsa för att få inspiration? Tipsa mig gärna om din egen, dina kompisar, dina long-time-following - rubbet! 

Hur duktig-flicka man än är funkar inte allt alltid

Julia Muller Sandvik Blogg
Ja, nu ska ni få höra om mina senaste dagar. De har inte varit nådiga, lätta eller korta.
 
I tisdags när jag satt med hemtentan klockan 21:30 lät jag hälsa åt min man att ”Jag bestämmer att det inte är min födelsedag förrän på fredag, idag gills inte och jag är fortfarande 28 år”. Det hade inget med åldersnoja att göra, det hade med arbetsbörda.
 
I måndags inledde vi hela härligheten med gruppvägledningsexamination enligt modellen PATH från 10-12. Från 13:15 hade vi litteraturseminarium och var inte färdiggrillade förrän 17:00. Omtentan var från 18:00~21:00.
 
På tisdagen hade jag muntlig tentamen från 8:00 till 12:00 och efter lunchen hade jag hemtenta från 13:15 och som sagt satt jag med den till 21:30, utom ett uppehåll på 1,5 timme då jag jobbade. Där någonstans fyllde jag 29 år enligt kalendern. Jag hann inte kramas, fick inte öppna paket, kunde inte bjuda på fika... vissa av mina klasskompisar berättade igår att de suttit hela natten (eftersom deadline var 6:30, det borde ha varit 23:59 tycker jag).
 

Alla såg olyckliga ut.

 
 
 
I onsdags hade jag examinerande redovisning av ett gruppvägledningsprogram för människor i behov av särskilt stöd från 8:15-12:00 och sedan introducerades en ny kurs med föreläsningar och genomgångar fram till 17:00 och vi fick en hemuppgift som skulle lämnas in nästa dag 9:15.. Jesus Christ!
 
Idag har det tack och lov varit mycket föreläsningsbetonat och inga kvällsuppgifter. Äntligen!
 
Mör är förnamnet. Därmed vill jag berätta följande: jag har blivit varse att det inte funkar att jobba på fyra olika jobb och plugga heltid på Universitetet utan att bli vimmelkantig och sluta sova. Så antingen får jag försöka förändra situationen eller så får jag vara vimmelkantig och hålögd i ett ytterligare halvår. Det var skönt att komma fram till! Och som ni säkert förstår: är man duktig och vill kunna mycket så hinner man inte fylla år. Då får man skjuta upp det!
 
 
Det var det. Tack för mig.

Det är skönt när det känns som att snaran släpper

Julia Muller Sandvik Blogg
Jag har berört ämnet nyligen - höstdepression - och idag är det dags igen, fast på ett helt annat sätt. Förra inlägget var vi mitt i det och mådde snordåligt, men som ni kanske läste så gör ju inte det sådär hysteriskt mycket eftersom man inte kan må bra hela tiden. Det är min genuina och innerliga åsikt: hata livet då, må dåligt, var ful och olycklig och instängd ett tag. Vad spelar det för roll? Ett tag kan det väl få vara så.
 
Idag tog det där "ett tag" slut. Det är inte som natt och dag, men det är i alla fall som natt som nääääärmar sig gryning. Nu har vi väntat och ältat och vältrat och gråtit och hatat och suckat. Idag så kände vi inte för det längre.

 
Världen är lika grå och mörk som någonsin, men vi är det inte. Vi har istället promenerat, handlat, planerat måltider, träning och jobbat. Vi har spelat musik och tagit sovmorgon och ätit finfrukost och lyssnat på älven. Vi har tänkt på framtiden, kommit ihåg det förgångna och levt i nuet. Skön känsla.

 
Det känns lite som att "börja om" trots att inget riktigt slutar eller byts ut. Jag har gått runt och typ väntat på att få flytta in i lägenheten, för "då ska jag minsann börja med eller sluta med...", men det är ändå 26 dagar kvar. Hur länge ska man vänta på att börja eller sluta med något som man lika gärna kan börja med eller sluta med omgående? 
 
Jag hoppas att ni har en fin söndag.