Man måste väl börja någonstans

Efter trassel med mitt domännamn ser jag åter fram emot att ha gäster här på bloggen, så skriv gärna en kommentar om ni kan se det här inlägget och om domänen fungerar som den ska.

 
Sedan sist har jag firat jul och nyår, men det är faktiskt lite att ta i. Oturen som präglade 2019 för mig och min familj - temporärt pausad med en helt makalös sommar - har fortsatt. Jag fick hosta på julafton, feber på annandagen, öroninflammation på nyårsafton och igår svimmade jag på jobbet. Ibland vill man mer än man klarar av, eller det kanske bara är jag.
 
Min pappa kom förbi hemma hos mig och Erik med en burk Kalixlöjrom och en halvflaska prosecco på nyårsafton, så att vi åtminstone kunde fira lite. Fast därefter blev det faktiskt micromat till middag och sänggående vid 21:30. Och han och mamma kom också till mitt arbete och hämtade hem mig igår när det var farligt för mig att köra bil.
 
Jag är väldigt tacksam över min familj, mina kollegor och mina vänner. Jag tänker mig att 2020 blir året jag hittar tillbaka till dem, och allt annat jag är tacksam över, efter att helt ha gått vilse på egna små mörkerstigar här i 2019. Men mer än så vågar jag inte hoppas på än.