en lite djupare bakgrund

Just nu håller jag på att möblera om i mitt inre, kan man väl säga. Jag arbetar mycket med mig själv och mina issues. I söndags kände jag väl lite att det var olämpligt att skriva om. Vissa delar är såklart privata, men olämpliga? Knappast! Tvärtom är det nog bara bra att fler är öppna med vad de kämpar med och hur de gör det. Även om man är lärare. Då känner man sig lite mindre ensam.

Det känns dessutom mycket roligare att kunna skriva alldeles fritt och ledigt, istället för att idka självcensurering. 

Hösten är här och jag är mer än lovligt redo att fixa till livet. Det är sorgligt, det jag har gjort mig till. Det monster jag skapat; ett monster så hämmande att jag nu är rädd för nästan allting. Nu får det lov att vara över till vilket pris som helst. Jag menar inte i benämningen att dö ifrån det. Det här skriver jag inte i moll. Jag vill helst leva för evigt! Jag menar att jag ska bli frisk, nöjd och ta makten över mitt liv tillbaka.

För fyra veckor sedan började jag en behandling på distans mot Linköpings Universitet. Den ska pågå i åtta veckor och jag är väldigt glad. Det jag ska få är kognitiv beteendeterapi (KBT) mot kontrollbeteenden, undvikandebeteenden och orimliga rädslor. Ångest, kort och gott. Eller nåja, inte så gott kanske… men kort i alla fall! Jag har remitterats till KBT flera gånger förut, men jag har hittills inte klarat av att vidmakthålla. Det är en skillnad nu i hur jag går in i behandlingen: den här gången har jag remitterat mig själv. Jag vägrar ta ett enda spadtag till i min egenhanda grävda grop. Jag vägrar mata monstret med ett enda korn till. Jag är redo den här gången!

Det är lite därför jag skriver blogg: för att uppmärksamma vardagen. För att se till att komma ut, våga känna, sätta ord på alltihop tills jag inte behöver det längre.

Ni är så välkomna att följa med på en inre-, yttre- och spirituell glow-up!