Hälsa

några nya uppdrag | reviderade mål

De som känner mig vet att jag hade ett kämpigt avslut på 2021, om man ska skriva med lite vänlig hand. Ska man istället vara ärlig så hade jag faktiskt ett kämpigt 2021. Jag har bara glömt det, för att 2020 var ännu värre. Deppigt. Det här inlägget är inte tänkt att bli deppigt, men jag måste ta avstamp i 2021 för att ledas in i dagens tema:

I november gav jag mig mitt första uppdrag för att leva livet och för att orka i livet: att ge mig tillräcklig återhämtning för att orka göra sådant som jag egentligen gillar ( ← länk till originalinlägget). När jag nu läser och ser tillbaka på de uppdrag jag gav mig själv blir jag stolt. Jag har inte klarat av allt fullt ut, men det är verkligen stor skillnad mellan hur jag levde då och hur jag lever (ja, lever!) idag.


Jag vill fortfarande ha andra roliga uppdrag åt mig själv, för att fortsätta leva mer och mer och mer och se till att 2022 blir mitt bästa år! Så en reviderad version av mina uppdrag från november skulle lyda såhär:

Matlagning: jag vill börja köpa roligt second hand-porslin, bestick och en bättre belysning till matsalsdelen av köket. Jag vill duka och inte ta alla bilder på vita alessi-tallrikar vid köksfläkten på diskbänken för att sedan smyga iväg till mörkret och äta där… som en orch med bordsskick. Jag vill erbjuda mig själv det lilla extra i form av gräsiga olivoljor (för att jag gillar det alltså, inte för att vara pompös över vilken olja ni andra använder), smakrika ostar, surdegsbaguetter, grönsakstunga tallrikar och fler tillbehör. Jag vill inkludera värme i köket med bordslinne, servetter, en radio och lugn och ro. Jag behöver dessutom fortsätta jobba på det här med lunchen, t.ex. genom att göra den mer romantiserad, mjuk och mild: packa lunchen i fina papperspaket med snöre, packa snälla varor som bananer och yoghurt och brun farin, tänd ljus, koka en kopp pepparmyntate efteråt.

Rofyllda aktiviteter: stickningen håller i sig, men det vore också trevligt att göra något annat kreativt. Måla. Poesi. Art journaling. Jag vill också läsa ännu fler böcker och kanske även lära mig att läsa poesi mer naturligt. Yogan, spikmattan och kvällsteet kan få mer respekt med hjälp av väldoftande oljor, omsorgsfullt val av bakgrundsljud och tända ljus. Jag vill göra fint på balkongen och sitta där och försvinna i mina hörlurar, mina tankar och mina korsord. Varför måste solen värma, jag har väl filtar och täckbyxor! Ut och spela kubb och kortspel och yatzy också, med et är givetvis när det blir lite vänligare väder. Inomhus tills dess.

Byta plats: jag vill erövra fler platser än jag gjort i dagsläget genom längre promenader, inte bara köpa take away utan sitta kvar och titta på människor. För läsningens skull vore det fint att kunna ta mig till biblioteket för att låna en bok eller kanske till och med hitta en fin hörna att sitta vid. När det börjar våras vill jag ut och grilla något trevligt, när våren blir till sommar vill jag luta mig tillbaka på en filt med picknick-korgen i högsta hugg.

Jag hoppas att ni följer mina mål, uppdrag och utmaningar här via bloggen!

Sammanfattningar

vecka 4 | kan vara den tråkigaste

Jag har jobbat mycket hemifrån i veckan och har således väldigt lite att berätta. Det är inte så att jag lever för att arbeta, men det är ju inte heller så att jag är och umgås med folk eller trängs i butiker dessa tider. Det är på jobbet det mesta händer. Men jag har ändå en viss del trevligt och otrevligt att berätta.

En natt gjorde jag det förbjudna och somnade med stearinljuset tänt. När jag vaknade på morgonen vid kanske 6:10 så brann det fortfarande! Vilken brinntid ändå! Det var ett billigt doftljus i liten glasburk. Tack och lov råkade jag inte sparka ut det i sömnen och allt gick som det ska, men det var inte kul. Var försiktiga där ute! Och så stekte jag köttfärsbiffar.

En dag kokade jag fisksoppa på kylskåpsrens för att jag var så fattig. Men det var inte så illa för kylskåpet dolde både lök, fänkål, vitlök, chili, hummerfond och tomater. Dessutom hade jag ett kuvert saffran och såklart ett paket frysta fisktärningar.

En dag flög överljudsplan över Umeå och när de passerade ljudvallen smällde det så högt att jag trodde att det var två nya bilexplosioner på gården. Har ni hört det någon gång? Överljudsplan alltså, inte bilexplosioner. Jag hade ingen aning om att det skulle vara sådana otroliga smällar. Rutorna dallrade och hjärtat rusade vill jag lova! Tur att jag har min mindfulness. Du är här är en app (som jag tror inte längre finns att köpa?? Den kostade typ 20 spänn och är fantastisk…) som är ateistisk och handlar om medveten närvaro samt självmedkänsla och Abide är en kristen meditationsapp.

En dag (kväll) lagade jag en ostbricka med massa goda grejer.
P.S. Ser ni att det knappt är mörkt utanför fönstret?
P.P.S. Ser ni att min tallrik matchar mina fåtöljer vi använder som köksstolar?

En dag fick jag nog. Av allt. Jag fick nog på covid-19 och att min smak fortfarande inte är normal, nog av mig själv och hur geografiskt begränsad jag är, nog på hur min mage har satt mig i bojor, hur mina tankar skapar katastrofer till både höger och vänster och bakåt och framåt (i tiden) och nog på att vara uttråkad, blek och leds. Nästa vecka ska jag göra något 1. roligt, 2. läskigt, 3. uppskjutet/viktigt och 4. hälsosamt. För det förtjänar jag! Du med ♡

Vardagen

kläder efter väder, eller?

Jag kom att tänka på en sak när jag läste inlägget om modemål inne hos eleganta Enna: jag är inte så bra på sånt’! Jag är inte särskilt bra på mode, men jag är framför allt väldigt, väldigt bekväm. Inte som i att ha en massa bekväma kläder (jag fick mitt första par mjukisbyxor i julklapp 2021 och det var ett fullt set från Carin Wester), utan mer att jag håller mig till ganska samma kläder. Har jag hittat något jag trivs i bär jag det gärna tills det nöts till trådar.

Det här är inte unikt för mig på något sätt. Tvärtom tror jag att det är väldigt vanligt.

Det leder dock till mina ”modemål”, vilka jag har satt ord på i bland annat mina nyårslöften: jag skulle vilja komma ifrån mitt slentrianmässiga användande av samma kläder, samma smycken, samma väska. Jag har till och med samma kläder oavsett säsong: i +25 °C och i -25 °C och i allt däremellan har jag samma kläder, bara med eller utan bara ben och med eller utan tjocksockar.

Så ja, jag har en del att jobba med om jag vill, om jag tycker att det är roligt: variation! Istället för att vakna varje dag och ta på mig samma halsband och en av tre kjolar, en av några nästan exakt likadana klänningar, en av flera enfärgade t-shirts, samma ryggsäck eller tygkasse kan jag ju skoja till det. Jag har ett helt lager med smycken, accessoarer, väskor, skor… och jag har utrymme i min budget att fylla garderoben med klädesplagg som passar min kropp och min stil. Det blir mitt modemål för 2022. Och till dess lite mindre slentrian i det jag redan har.

Ätbart

goda middagar, men inte så ”fina”

Mat är så himla bra. Jag har alltid varit farlig på mat och var (är fortfarande!) en sån’ unge som gillade allting redan från början. Jag minns att jag var en liten unge när jag fick sörpla kronan av pappas öl, doppa pepparkakorna i mammas starka kaffe, äta upp syrrans oliver och fick riktig mat till lunch medan min syrra och min mamma nöjde sig med en tallrik yoghurt. Det enda jag bestämt hävdade att jag inte gillade var köttfärspiroger och lasagne, men det var inte ens sant, för så fort jag började så blev det alltid två portioner.

Därför äter jag mycket mat. För att det är för gott för att låta bli. Således tillbjuds här ett inlägg med mat som jag har ätit sedan sist, bara upphävd på tallriken, som fortfarande står på diskbänken… för att det är bäst ljus där. Vi kikar:

Här ovanför har jag rostat potatis, morötter, purjolök och zucchini och serverat med nötfärsbiffar som jag gjorde ett hål i och fyllde med fetaost. Såserna är Coops chilihummus och vanlig matyoghurt. Mums!

Tortillabröd kan man ju som bekant fylla med allt möjligt och den här gången gjorde vi en klassiker: skivad ryggbiff med olika goda grönsaker. Mycket lime också, som sig bör.

En lat dag när Erik var på bågskytte lagade jag bulgur med oliver, tomater, fetaost och en massa citron som jag åt tillsammans med buffalovingar.

Köttfärslimpa, som blev supergod och krämig även om det inte syns på bilden. Serverat med gräddsås, äkta kanadensiskt pulvermos (ha!) och gurka med citron, salt och peppar. Och en skiva chili, men det är bara för att Erik tog alla andra… sydamerikan, ni vet.

Slutligen har vi resterna från dagen innan: ett olivoljerostat bröd med dijonkräm, gurka, uppstekt köttfärslimpa och ett stekt ägg.

Framöver hoppas jag att det blir en viss skillnad i mitt ätande. Inte på grund av att jag är matglad, utan snarare kanske hylla matglädjen mer: kanske nytt porslin eller möblera om? Och ni ser: inte en enda vegetarisk rätt! Skämmes. Jag har ett inlägg på G med alla roliga funderingar, en uppföljare på mina uppdrag från november.

Ätbart

holy cannoli

Det kändes som en väldigt syndig rubrik, men jag måste säga att jag ändå förstår ursprunget. Det är nämligen så att jag har ätit mitt livs första cannoli (så konstigt ändå, jag har ändå varit i Italien några gånger…) och blivit lite frälst. Igen: känns syndigt, men fattar ändå grejen! Det är från Café Crosta som vanligt, kvartersfiket här på Tomtebo, och det var… mmmm… så väldigt gott.

Fånigt erkännande: jag trodde att cannoli skulle vara typ som en efterrättscannelloni, haha, mjuk och degig. Icket! Knaprig och god, utan att smula överhuvudtaget. Jag antar att det var formen och den liknande stavningen har trollat till det i knoppen på mig. Jag fick en med citronfyllning och Erik tog en med smak av choklad och hasselnöt.

Jag som egentligen föredrar att käka sälta än sötma har verkligen gjort det riktigt bra på Crosta sedan de öppnade i augusti och testat mycket från sortimentet. Nu har jag bara två saker kvar att testa (av det jag vill testa alltså!) och sedan kan jag välja en stammisfavorit och hålla mig till det + det matigare sortimentet. Är ni fikafolk eller smörgåsfolk?

Sammanfattningar

vecka 3 | huller om buller

Jag skulle vilja sammanfatta den här veckan med en massa bilder och anekdoter, men just nu är jag rädd att jag inte har så mycket att komma med. Jag måste skärpa mig, för med mitt dåliga minne är det foton och blogg som är räddningen. Annars är det dagar som aldrig kommer åter. Idag blir sammanfattningen huller om buller (konstigt uttryck…) för att jag har inga bilder som kan separera dagarna från varandra den här gången.

Glad: jag fick massage på arbetstid. Jag har tagit ett stort och dyrt beslut att det är dags att köpa en ny bil. Jag har ätit god mat flera gånger, bland annat återvände jag till ICA Supermarket Ålidhem där jag köpte en ”Mackbaren-macka” som på den gamla goda tiden. Nu är det strålande sol och + 8,1 °C!

Förbannad: på ICA Kvantum trängdes folk. På Stora Coop trängdes folk. På ICA Supermarket trängdes folk. Sedan slutade jag försöka handla. Backa, snälla. Jag har också varit arg på mig själv, därför att jag har känt mig så väldigt gammal den här veckan. Sedan blev jag förbannad på att man ens behöver bli gammal. Jag har inget emot t.ex. rynkor och leverfläckar, men det här med att bli skörare och få slut på tid… vad ska det vara bra för?

Mittemellan: jag köpte en chokladapelsin, svindyr. En apelsin för 14, 50 .- och den var svår att skala och klyfta och dessutom var den inte ett dugg godare än en vanlig apelsin. Jag rekommenderar ej! Jobbet har på det stora hela gått bra i veckan och jag har fått ganska mycket gjort och haft ganska roligt. I helgen har jag sett på True Crime-grejer, sjungit jättemycket och fått svåra örsmärtor, som jag misstänker blir en fullfjättrad öroninflammation snart.

Nollställningssöndag idag, wipe the slate clean: jag ska städa allt som inte gjorts klart under veckan, t.ex. våttorka och rensa kylskåpet, jag ska bädda rent i sängarna, hyvla av den gamla pälsen, smörja och pampra, dricka te, ligga på spikmattan… ingen yoga på grund av öroninflammationen, men kanske lite medveten närvaro. Det blir en mild, mild, mild nollställning idag. Min helg har gått alldeles för fort… det gör mig ledsen. Och lite stressad.

Hälsa

det här kommer jag klara

Jag har haft en nedräkning på telefonen till 1 mars sedan september. Nedräkningen till vår i kalender har jag behövt kika på ibland, för att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk när det känns som att jag är redo att attackera med mitt paraply och raka av allt hår. Är det någon som minns referensen? Hur som helst: redan i början av hösten inleddes min starka längtan efter våren, vilket är alldeles för tidigt för att orka överleva allt mörker och alla minusgrader.

Nu har det vänt och blir (märkbart) ljusare för varje dag, och tresiffrigt har blivit tvåsiffrigt. I skrivande stund står det 37 dygn 13 timmar 14 minuter och 32 sekunder. 37 dygn till vår i kalendern. Det är hur snart som helst! Plötsligt känns det som att jag kommer greja detta trots allt.

Hälsa

don’t let them go to waste

Jag har slitit ut täcke och kuddar till soffan och suttit i värmen och tittat på brinnande moln, verkligen ett himmelns skådespel. Tisdag.

Just nu behöver jag plocka vita strängar från väldoftande, nyskalade, vinterapelsiner. Just nu behöver jag hacka bort isen från min balkong med ett härdat järnspett. Just nu behöver jag blunda och föreställa mig att jag fångar ett av molnen i famnen, som prinsessan Jasmine på den flygande mattan. Just nu behöver jag stoppa näsan i minst fyra av mina plåtburkar för att omsorgsfullt välja vilket te det ska bli. Just nu behöver jag sätta en timer så jag inte glömmer bort degen som jäser under kökshandduken.

Men det är allt jag behöver just nu. Måsten är ofta konstruerade. Om man inte vill, så kan man öva på att sluta konstruera dem. Är de konstruerade av andra kan man öva på att ge dem åt någon annan, om det nu är så viktigt. Delegera.

Idag är jag ledig från jobbet och ensam från vänner och familj.

Jag måste ingenting.

Sammanfattningar

vecka 2 | kallstartad

Liksom jag förutspådde i söndags har det varit väldigt svårt att ”leva lajf” när jobbet drog igång igen. Men jag ska berätta i alla fall lite av vad jag har pysslat med, för även veckor som inte är särskilt händelserika är väl värda att minnas. Annars är ytterligare sju dagar förlorade för evigt.

I måndags började jobbet och jag var glad. Men i måndags började också min bil läcka motorolja och jag var ledsen. Jag tänkte att det var slutet på min gamla pärla. Men jag hade ju redan tid på verkstan för att laga min motorvärmare, så jag tänkte att de får väl kika på oljeläckaget också: kanske skulle det gå att laga utan att ruinera mig?

Sedan hände det mest pinsamma som har hänt rörande min bil… de ringde upp och sa att min motorvärmare inte är trasig för att… och nu ska ni få höra… jag skäms ihjäl… för att JAG HAR INGEN MOTORVÄRMARE! Alltså, nej, så himla pinsamt. Jag har alltså kallstartat den här stackars Forden i 39 minusgrader! Jag har kallstartat den här bilen exakt varje dag sedan den kom ut ur fabriken till Umeå år 2007! Nä, alltså, ni söderöver förstår säkert inte exakt hur illa detta är, det är ett MIRAKEL att den här bilen lever. Motorn borde ha skurit och batteriet borde ha dött. Även om Umeå inte har 39 minusgrader som vi hade varje vinter i Jokkmokk så har vi alltid åtminstone några veckor med ett riktigt köldknäpp per år… och jag har ba… startat bilen. Dag ut och dag in.

Så på verkstan blev det till att byta olja, oljefilter, laga elfelet i uttaget till kupévärmaren och installera motorvärmare. Jag skämdes nästan ihjäl…

Dessutom har vecka 2 innehållit:

  • Migrän :(( nästan fyra hela dagar av sju.
  • KBT med exponering: jag har åkt buss för första gången sedan 2019! Fyra hållplatser.
  • Det vanliga: yoga, litteratur, skrivövningar och stickning håller jag ännu uppe.
  • Första veckans jobb sedan semestern – väldigt, väldigt roligt!
Vardagen

stora pojkvänslistan

Den här har jag snott av Sandra Beijer, via Ellen Gräntz efter att ha fått en fråga om jag inte kunde berätta lite mer om min och Eriks (gulliga, varning!) relation av Isa Bylund. Dessa tre är några av mina favoriter här på internet, så det kan ju inte bli annat än trevligt idag!

Hur länge har ni varit ihop?
Gud, vad det här känns jättesjukt att skriva men: 14 år i år. Och gifta i nio.

Hur träffades ni?
Våra vägar korsades genom att han var min fadder på insparken när jag började plugga till lärare vid Umeå Universitet. Men vi blev kära i varandra efter att ha suttit på en stock framför en brasa och jag gav honom ena min tumvante för att han frös, och i gengäld gav han mig ena sin hörlur så att jag kunde lyssna på Heart of Gold av Neil Young med honom. Jag vill typ gråta. Så små!

Vem var mest på?
Han, men det var för att jag inte fattade ett skit. Jag var flirtig, är väl kanske fortfarande, till personligheten och skickade det inte i någon särskild riktning i början, men det gjorde han.

Jag minns särskilt en gång då jag och han och några gemensamma kompisar hade varit och spelat brännboll. Efter brännbollen bestämde jag mig för att gå på E-puben med en kamrat som heter Dante, varpå Erik gick fram och pussade mig rakt på läpparna och sa: ”Okej, kommer du sen’, eller?”. Och jag ba: ”jaa”. Och så gjorde jag det. Istället för att gå hem gick jag till Erik. Det var mycket märkligt…

Skedde några komplikationer?
Ja, som sagt fattade jag inte att han var intresserad, jag var verkligen helt efterblivet ignorant för hans signaler och tänkte fortfarande ”sommarflirt” ganska länge. Så jag flirtade på med alla möjliga andra under samma period. Stackars Erik.

En gång när han var hemma på Åland för att sommarjobba sålde jag också alla hans möbler på blocket. Vi hade just flyttat ihop. Det är inte det snällaste jag har gjort.

Kan man få se något tidigt sms eller så?
Tyvärr hade man ju knapptelefon när vi blev ihop, så det finns inga printscreens.

Hur skedde dejtandet?
Två gånger gick vi ut och åt ihop: en gång biff med bambuskott på Great Eastern och en gång tacobuffé på Lokal. Sedan var vi trött på att dejta. Jag var istället ofta hemma i hans lägenhet eftersom jag fortfarande bodde hemma hos mamma och pappa (åååh, så liiiiten…). Vi drack ganska mycket öl ihop och spelade favoritlåtar för varandra.

Hur blev ni ihop?
Ärligt talat har jag inte en aning. En vacker dag bytte han relationsstatus på Facebook och jag ba: ”Jaha, vi är i ett förhållande, nice!”. Som sagt: jag var fullständigt dum i huvudet när vi inledde vår relation… upp över öronen nyförälskad i den här mannen och ändå fattade jag NOLL av hans intresse för mig.

Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?
Det här skäms han över, men han läser inte min blogg, så here it goes: vi stod i hans hall och han kramade mig bakifrån framför den stora kvadratiska spegel de hade. Jag skulle gå hem. Och plötsligt säger Erik: ”Vad jag älsk-tycker om dig!”. Han bara TVÄRÄNDRADE sig mitt i ordet!

När vi sa det på riktigt kommer jag inte riktigt ihåg, undra om det inte var jag som skrev det, fast på engelska, i ett SMS någon gång..?

Bor ni ihop?
Ja, det gör vi. Fast vi är duktiga på att vara särbos också, det var vi 2012-2013, just innan vi gifte oss. På bilden nedanför hade vi just tackat ja till vår första lägenhet och vi hade varit ihop i… ja… några månader. Eller kanske längre enligt honom, men det hade ju inte jag fattat.

Vilka är hans bästa sidor?
Erik råkar vara den snällaste människa jag någonsin har mött. Han är bara så genuint god.

Han är även smart, rolig och har mycket integritet. Han diskar varje dag. Han låter mig jobba 70% trots att det sätter ett större ekonomiskt ansvar på honom. Erik har stort behov av egentid, vilket innebär att han erbjuder mig lika mycket egentid. Dessutom gillar han att simma, måla, äta, spela spel och läsa, precis som jag, så när vi har ”tillsammanstid” är det alltid roligt.

Jag vill skriva mycket mer, men nu börjar det bli gräsligt gulligt, väl? Vi hoppar till nackdelarna istället!

Och sämsta?
Erik ser inte skillnad på ett högblankt, vitt soffbord med kromade ben och ett varmt, mörkt träbord med rustik känsla. På riktigt, han skulle inte se det. Han är fundamentalt ointresserad av inredning. Han tycker heller inte om presenter, varken att ge eller få. Han rensar aldrig utgångna produkter ur kylskåpet och han har faktiskt väldigt ofta sina strumpor på golvet i stället för i tvättkorgen.

En sak som är synd ”på riktigt” vad gäller Erik är att hans återhämtningsaktiviteter är vila, sömn och serier, medan mina är korsord, pussel, spel, sola, rensa, städa, köra bil. Det leder till att vi sällan vill göra samma saker på semestern och inte ”kan” återhämta oss tillsammans vid stora stressiga perioder.

Vad bråkar ni om?
Vi bråkar inte. En gång skällde han lite på mig för att jag var tjatig om att han skulle komma och hjälpa mig att plocka ner pasta från ett skåp som var för högt upp för att jag skulle nå det, precis när han var mitt i en match i något dataspel. Men det är det enda jag kommer ihåg.

Däremot ska jag inte säga att jag alltid älskar allt han gör, och samma för honom. Ibland är livet skört och sådär, men vi har aldrig bråkat om det utan är väldigt lågaffektiva i alla varandras svårigheter och störigheter.

Vad gör ni när ingen annan ser?
Vi brukar dansa byxlösa ganska fult i köket. Fast grannarna mitt emot ser förstås det… men det har flyttat in jättegulliga grannar mittemot som aldrig heller har byxor på sig och som också dansar mycket i köket när de lagar mat, precis som vi.

Ibland slänger vi osorterat i soprummet och kallar det ”fulslänga”. Vi brukar äta micromat ibland. Jag har tvingat Erik att klämma smärtsamma finnar på ställen jag själv inte kommer åt, men han hatar det egentligen. Och så pratar vi om viktiga, riktiga, ibland smärtsamma grejer.

Vad ger ni för komplimanger?
Alla i världen som är sanna!

Ibland några lögner också om det behövs, typ i helgen när jag var svettig och fettig och han sa att jag var finast i världen. Jag blev lika glad ändå, så de lögnerna tycker jag är helt OK!

Jag brukar säga åt Erik att han luktar gott och har fina ögonfransar, och han brukar säga att han har kollat upp med faktacentralen vem som är bäst i världen och att det är jag som är det.

Jag kommer gråta, vi är så töntiga.

Vilken är din favoritbild på er?
Alla bröllopsbilder. Exakt varenda en!

Det var det. Puss till alla nu, men mest till Erik! ♡