Månad: mars 2022

”If you obey all the rules, you miss all the fun” är ett citat tillskrivet Katherine Hepburn. Jag har inte hittat var hon sa det eller i vilket sammanhang, men jag ska ärligt talat säga att jag inte sökte så noga heller. Jag fastnade vid det, så jag lånade det. Jag tror att jag behövde det nu.

På våra gravstenar kommer det stå två årtal. Men det är allt du har fyllt ditt bindestreck med som är ditt arv. Det är vad som gjort alla avtryck, som är allas minnen. Alla du älskat och allt du har ätit, allt du upplevt och tackat ja och tackat nej till. Allt du gjort och allt du valt att låta bli och allt du blankt vägrat. All omsorg, all kärlek, alla kalas, alla resor, allt du ägt eller lånat eller givit. Det är ditt arv. Det där bindestrecket… fyll det. Om du följer alla regler missar du allt roligt.

I november skrev jag ”bränn de dyra ljusen”.

Jag tror att det är lite samma sak jag tänker på nu. Jag vill inte bryta mot lagen, men jag vill inte missa allt roligt. Jag vill inte börja göra en massa saker som jag egentligen inte har något intresse för, men jag vill inte missa allt roligt. Jag vill inte byta ut min rädsla för att göra saker mot en rädsla för att stanna inne, men jag vill inte missa allt roligt.

Mitt roligt är inte samma som ditt roligt, men som ängslig hemmasittare får jag inte ens uppleva mitt roligt. Och plötsligt kan det vara för sent!

Jag vill fylla mitt bindestreck.

Är det inte lite ödesironi att jag sekunden efter att ha publicerat föregående inlägg drabbades av ganska svår PMS? Jag vill ännu jobba hårt på jobbet men jobba hårt med bara njuuuut och looooov och kääääärlek på fritiden. De där mörka tankarna i de här mörka tiderna däremot… de återvände med full kapacitet. Jag suckar åt mig själv, känner mig själv och går vidare, men fortfarande: lite orättvist att min kropp som inte ens får några barn ska hålla på och göra mig så moll och sepia.

Det är ingen fara att vara moll och sepia. Men det är inte kul.

Vad som däremot är kul, i alla fall om man tittar på det med en viss mörk komediblick, är grejerna jag vill ha eller vill göra för att måla färger på livets canvas igen. Enkla saker som böcker, block och pennor. Svåra saker som att lära mig att surfa och bo i ett land där det alltid är sommar. Så är enda sättet jag tror, när jag har PMS, att jag någonsin ska kunna känna lycka igen. Till dess är det bara ångest, tristess, fulhetskänslor, tårar… jag tappade smörkniven igår och kunde inte sluta gråta över hur misslyckad jag var som inte ens kunde breda mackorna utan att klanta mig. Jag står nu långt fram i vårdkön för utredning av PMDS. För det är jag tacksam!

Jag tror verkligen att det inte är någon fara att vara moll och sepia. Men det är inte kul.

Det har hänt så mycket med mig, något har hänt. Jag har ändrats i hela mitt sätt att se på värld och människor och mig själv. När? Inte alls säker! Det har hänt i alla fall.

Jag minns en bloggperiod när jag skrev väldigt mycket om hur man skulle göra sig själv mer produktiv. Hur man skulle hinna mer. Egentligen var det väl inte en blogg-period så mycket som en livsperiod och jobbperiod. Jag såg på mig själv med väldigt elaka ögon och min inre röst var inte bara en inre kritiker, utan en inre mördare. Ingenting dög, det fanns ingen gud, jag var tjock och ful och tråkig. Om jag inte ändrade på mig och blev bättre (och det snart) så skulle jag stå utan jobb, man, hem och kompisar. Vilket är fullständigt vansinnigt, men så kunde det låta i mig.

Hur det här gick över vet jag inte. Jag är inte ens säker på när. Någon gång skiftades något inom mig och jag utkristalliserade mer genuina och hållbara livsvärderingar.

Ni kommer förmodligen aldrig mer få läsa inlägg som heter ”5 sätt att göra morgonen mer produktiv” eller ”4 metoder att boosta energin” eller ”hur man blir en söndagsmänniska” (inläggstitlar som förekom både en och två gånger i annan blogg/i ett annat liv!), men det finns andra bloggar som gör det om ni vill. Jag vill inte det längre. Hellre sätt att göra morgonen så lång och njutfullt ledig som möjligt och metoder att sova riktigt gott. Det är inte min arbetsmoral som har förändrats, den är fortsatt god, men den behöver man ju bara på arbetet. Inte behöver den smyga in i mitt fritidsliv och hålla mig vaken om nätterna, pressa sig in ett par timmar innan jobbet, norpa hela helger, bara stressa och förstöra.

Jag vill inte vara produktiv. Som person, som standard.

Jag vill må bra, vara glad, bli snäll och göra en massa saker jag tycker om och njuter av. Så det ska jag se till att få göra. Bara för mig. För något har förändrats – och det är bra.