Hälsa

om en kropp som är dömd för brott

Triggervarning: träning

Jag satte en triggervarning längst upp i det här inlägget för att temat absolut är träning, och jag vet att det finns personer som inte mår bra av att läsa om träning. Då ska de få slippa det, är tanken. Inlägget som sådant är nog inte så värst triggande, för jag tänker inte komma med ”tips” eller prata om smalhet eller deff och sånt’, utan bara skriva ”som vanligt” om vad jag har tänkt på och vad jag önskar.

Nu har jag varit funktionsnedsatt i GAD och paroxysmal ångestsjukdom i över tre år (egentligen har jag förmodligen långsamt insjuknat i hela 16 år, men med en kulmen 2019). Det har lett till hemmasittande, innesittande och överhuvudtaget en väldigt begränsad, panisk och instängd tillvaro. Ingen träning. Inget adrenalin utom från panik- och ångestattacker. Inga motionspromenader. Inget outlet. Eller så gott som inget, i alla fall. Några tappra försök har gjorts. Nu börjar jag bli förbannat trött på det. Trots att jag tycker att det är så läskigt med hög puls, trots att jag får svindel av svettningar och trots att jag tror att jag mår illa så fort jag kommer utom synhåll från mitt eget hem så är det för tusan dags. Rent fysiologiskt mår ångesthjärnor i längden ändå bara bättre av träning.

Vad jag vill är att vara utomhus i ur och skur, som när man var liten och gick i skolan och gjorde allt som fröken sa. Var det orientering så var det orientering, och då spelade det ingen roll om man gått till skolan i Birkenstocks och det var monsunsäsong. Jag vill lyfta tungt och dra ordentligt i rodden. Jag vill simma och bada, cykla och nita, klättra upp och hoppa ner. Så att jag riktigt känner endorfinerna. Jag vill känna dem. Endorfiner, dopamin, adrenalin – släpp den här kroppen fri från sitt fängelse! Du är förklarad oskyldig, så lev ikapp din förlorade tid, kära kropp.

I veckan ska jag styra upp mitt nya träningsprogram. Men delar av tränings”programmet” lär bli sådana där grejer som nästan är ”läxa” och som bara ska göras även om det inte är det roligaste jag tagit mig för. Men delar är också tänkt att funka som en ny pump utöver lilla hjärtepumpen. Pumpa lite liv i mig, gör det nu, gör det igen, gör det för evigt.

Bilder från den bästa tiden i mitt liv: sommaren 2018 (året innan jag blev sjuk)

11 reaktioner till “om en kropp som är dömd för brott”

  1. Vad jobbigt du har haft det genom åren men så skönt att du ska börja med ett nytt träningspass. Hoppas att det får dig att må bättre. Kramis ❤

    Gilla

  2. Att träna verkar vara bra för vad man än har för åkomma. Jag borde träna mer det vet jag eftersom jag har ME men kroppen vill liksom inte. Duktig du är som tar tag i träningen för välbefinnandets skull. Dock tycker jag du ser väldigt normalviktig ut redan nu .Ha det gott kram

    Gilla

    1. Nä, men absolut, går det inte så går det inte! Jag har inte försummat det av lättja heller, utan av att det har bara inte gått, det har bara varit skada. Jag har inte många kilon som jag ska gå ner, men barnmorskan sa att mitt BMI var för högt, så… aaa, det är väl lätt gjort att bli av med det, bara lite tråkigt att ta bort vissa njutningsmedel XD

      Gilla

  3. Jag som gått en ätstörningsbehandling precis har fått mer information kring maten och att det egentligen är bättre att äta regelbundet än att liksom ta till träning för att komma ner i vikt. Jag tex äter 6 mål om dagen. Detta från att knappt ätit 2… Men jag mår bättre och tex min ångest och IBS har blivit så mycket bättre. 😀
    Har också GAD kanske skall tilläggas.

    Gilla

    1. Vad glad jag är att du mår bättre! Men träningen är inte till för viktnedgång för mig, jag är fullt medveten om att det är maten som är kopplad till vikten. Men jag mår inte dåligt över att vara överviktig (nå, förutom att man fysiskt inte ska vara det av lite olika skäl, det fattar jag ju såklart…) men jag MÅR dåligt av att inte våga svettas eller vara på gym och klätterhallen. Så det är viktigare för mig att träna än att äta bra just nu 🙂

      Gilla

  4. Jag tänkte när jag började läsa att ”du som är så aktiv”. Men inser att det jag kommer ihåg är från innan 2019 för att åren går du fort och jag hänger inte med.
    Det är tråkigt när det går att se så påtagligt vilken skillnad det gjort i ditt liv, vilket jag kan tänka mig både är nedslående men kanske också lite peppande inför att du vet vad du har att komma tillbaka till?

    Gilla

    1. Nej, jag vet knappt själv var åren tog vägen, de är en gegga av dagar XD Men sedan är jag också ganska duktig på att visa från och skriva om när jag faktiskt HAR lyckats med någon (för mig) bedrift. Det har varit VÄLDIGT nedslående, men nu när jag börjar klara av fler och fler saker igen känner jag verkligen att jag är REDO för vissa steg mot ett aktivt liv igen, när jag tidigare verkligen inte alls var i skick för det. I måndags efter jobbet gick jag på gymmet och tränade hårt och högt, och sedan efter att jag klarat det, skrattade jag, hehehehe. Mitt i salen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s