Månad: juni 2022

Livet får inte gå såhär fort! Jag blir superstressad! Nu jobbar jag i tre dagar till innan jag går på semester och även om jag längtar väldigt, väldigt mycket till semestern så är det med viss fasa just nu. Det här är något som inträffar så sällan (sommaren!) att det inte finns chans att hinna öva på att vara luuuuuugn och tänka looooogiskt och stressa neeeeeer. På Instagram brukar jag skriva att ”sommaren är lång”, men så fort semestern börjat känns det som att det inte riktigt är sant.

Men jag maxar, jag fortsätter att göra tuuuusen gånger mer än jag gjorde förra året och förrförra året. Jag slipar på bojorna och släpar kedjorna med mig om de ändå håller mig fjättrad. Ut, ut, ut. Gör, gör, gör. Våga, våga, våga. Testa, testa, testa. Skratta, skratta, skratta!

I förrgår och igår däremot grät jag. Mycket. Jag är mentor i nian, samt studie- och yrkesvägledare, och i tisdags lämnade niorna grundskolan. Redan vid klassens första solo rann tårarna över och sedan kunde jag inte sluta gråta. Jag som brukar kunna vara så stabil och ba ”nu river vi av det här”, men i år blev det pannkaka av den mentaliteten. Kanske blödigheten växer fram? I år är det mitt nionde år som lärare, men jag tror att det är första året jag verkligen känner mig som en. Vuxen, professionell och har vuxit i mina kläder. Då kom tjutet.

Nu är tomheten stor, märkligt nog. Det är precis samma känsla som när jag lämnade in mitt examensarbete efter 5 år på universitetet: jag förväntar mig lättnad men drabbas bara av sorgsenhet. Mamma säger att det är separationsångest. Det går över ♡

Jag har fortsatt att tillvarata saker. Jag har gjort saker även när de är läskiga, och även när det har varit jobbigt har det alltid varit värt det en bit in eller i efterhand. De små segrarna är också segrar.

Tack vare mina små segrar har jag idag varit på brännbollsdag med mina elever och efter det åkt ut till havet och umgåtts med min mamma. Och all grönska!

I sommarstugan hade de börjat forma granarna och satt ut grillar och skulpturer. Mamma har anlagt en liten rabatt runt ”min” altan och det ska växa ärtskidor och blåklintar där.

Vi har fikat falu rågrut med Västerbottensost och kallrökt skinka, druckit kaffe, mumsat Sundborns Punch och lyssnat på både regn och vågor (vädret idag var hett men omväxlande). Grönskan är faktiskt ganska makalös med tanke på hur lite det har regnat.

Jag längtar redan tillbaka.

Det har varit lite radiotystnad ett tag. Jag har levt livet. Tagit vara på allting. Det här är ju egentligen de allra bästa dagarna i livet: när man har ”allting kvar”.

Det är sommarvärme och ljusgrön grönska, jag väljer skuggan ibland och har t-shirt på mig hela dagar. Ute som inne!

Jag lägger lapptäcken av filtar för att fika och spela spel i skuggan under björkarna. Jag spelar brännboll eller övar lyra. Eller bara lyssnar på musik och ligger med ansiktet i solen.

Jag njuter (ja, det har jag gjort – nästan ingen fruktan längre!) av fika med människor jag tycker om: kollegor dukar upp det stort på arbetet. Andra dagar promenerar jag till kvartersfiket Crosta och köper med mig äppelrutor hem.

Efter jobbet dukar jag upp på balkongen och äter middag i skuggan, med bara ben och bara armar, med min man. En dag ska jag köpa ett bord till balkongen, men till dess fungerar knän OK!

Jag tränar mer. Jag promenerar i närområdet, tar zoner i turf och tar i så det gör ont i utomhusgymmet. Bara ett tag såklart. Och sedan en eller två dagar efteråt.

Allt det här fyller jag mina dagar med. Ändå har jag allting kvar. Vilken lyx!

Jag bor vackert, rent ”lägemässigt”. Jag ser sjön från balkongen och med bara några steg har står jag vid dess sydspets. Vi har en fin liten park bakom huset. Vi har grönska och fåglar och bin, gamla små trähus och rara kafeterior.

På sommaren är det så mysigt att gå längs sjöns västersida, för där är odlingsklubben med sina pallkragar och hampakläder och de religiösa som ber med radband och ansiktsuttryck av totalt lugn. Går man ännu lite längre kommer de högljudda, glada studenterna som alltid spelar beachvolley och simmar ryggsim, med tantcyklar strödda omkring sig. Längs östersidan är det idel stränder, Kyrkstugan, klättertorn och grillplatser. Alla välskötta, fräscha, lite ”gamla” i stilen och helt enkelt fint!

Det här är verkligen ett perfekt sommarboende. Ändå går jag i flytta-tankar.

Jag vill närmare jobbet. Jag vill närmare stan. Jag vill kunna hitta på saker spontant och inte behöva planera så mycket körning och körsträckor. Jag vill närmare farmor. Jag vill närmare syrran. Jag vill till restauranger och staden och kärnan och lite liv! Så om ni har en tumme ledig: håll den för oss! Tills dess kan jag njuta av ett sommarparadis runt knuten.