Vardagen

roligt, gott, lagom och ändå övning

Johodå, nog kan jag vara ett solsken utan att solen är det. Jag saknar den dock! Hoppas att solskenet behagar återvända. I väntan på det har jag faktiskt köpt in nya pärlor, vilket är mitt allra roligaste och mest långvariga pyssel (så till den grad att pärlorna inte bara är utplockade, utan helt slut i min hantverkshörna).

Det har ingenting med bilderna till dagens inlägg att göra, men i alla fall: igår var det inte så mycket solsken, men jag ryckte upp mig och mådde som ett solsken när jag åkte till stugan för att få umgås med min familj. Och dessutom lite mer familj än vanligt då min faster Anna, kusin Carolina och Carros sambo Charlie var på besök.

Det bästa med att vara inbjuden på lunch till min mamma och pappa är att de är opretentiösa, prestigelösa OCH duktiga kockar. Båda två. Vi fick snittar, mackor man själv bygger med hundra olika val att ha som pålägg, papperstallrikar och alla satt vid olika bord och surrade tvärsöver gården. Till efterrätt fick vi jordgubbar, grädde och blåbärskaka.

Här ovanför ser ni också mitt och Eriks ”bord”. Mitt vanliga: trappan till stugaltanen. Faster Anna och mamma Berit satt vid cafébord ute på gräsmattan. Pappa satt vid ”sitt bord”: det stora bordet under altanen med tak. Charlie och Carro satt vid bordet intill pappas, också på altanen. Ingen går in. Och det var alldeles fantastiskt att träffa de här människorna jag tycker så mycket om ♡

Här kommer en liten parentes: min ångestproblematik innebär att jag ska öva på saker, men man får ju välja sin nivå också. Jag har väldigt svårt för dukade bord och fasta platser och menyer som tar tid och kommer i viss kvantitet. Känslan av att inte kunna gå eller lämna mat utan att det skulle bli väldigt synbart och/eller ohövligt är för mig en så reell fara att den kan göra mig fysiskt sjuk. Därför är det så perfekt att få börja på det här sättet. Besöket varade väl över tre timmar utan att något läskigt hände, vilket innebär att jag absolut skulle klara hela middagssittningar. Det var fint att inse.

12 reaktioner till “roligt, gott, lagom och ändå övning”

  1. Åh den där sista insikten – GULD VÄRD!! Att inse att man klarar mer än man tror, och även situationer där man BRUKAR få ångest men märker att nähä det här var ju inte så farligt. Du är en stjärna ❤ Ta det i ditt tempo, steg för steg och kom ihåg att det är okej att vila lite i utmaningarna också. Måste inte göra framsteg varje dag!

    Gilla

    1. Exakt så, 100% GULD VÄRD! Du är så snäll också som säger det där med okej att vila i utmaningarna, för jag törs typ inte det. Jag är så rädd att om jag vilar så kommer jag bli sjuk igen, men just den rädslan är också en del i min sjukdomsbild, haha XD

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s