Månad: juli 2022

Under gårdagseftermiddagen åkte jag till sommarstugan för att umgås med kärnfamiljen. De är vana vid att umgås med mig även när jag är på det knepiga humör jag var på igår; jag levde ju trots allt med dem mina första 18 år i livet. Vi tar hand om varandra.

Vi gjorde som man gör i stugan: vi löste korsord, läste böcker, drack Loka, åt glasspinnar, lyssnade på musik. Dessutom invigde vi ”min” altan också och där var vindstilla. Min rabatt har inte fått några ärtskidor än, men kanske jag kan driva upp någonting nästa år istället. Eller så kanske regnet som spås komma idag och i morgon kan skapa något. Kanske. Kanske inte.

Vi låg också på vår egen sandstrand där jag långsamt, långsamt blev snällare. Min storasyster målade fönsterkarmarna vita.

Som vanligt glömde jag tiden. Den gick och gick. Med eller utan solsken är stugan sommar. Med eller utan gott humör är stugan vilsam. Tiden gick, men inte bara. Den stod still också ♡

Till er som vill följa mig i realtid eller bara ge lite extra följare till en mindre bloggare: jag publicerar mer i realtid på min instagram som ni kan hitta HÄR. Om ni vill.

Min semester fortsätter i lämplig mak. Med andra ord långsamt, lunkande och utan brådska. Brådska är bannat! Det fungerar att banna brådska under semestern, för jag hinner ändå göra grejer under dagarna om jag vill. Vill jag? Meeeh, jag vill göra precis vad jag gör. Sola. Bada. Läsa. Äta. Vara utomhus hela tiden. Som igår.

Jag och Erik njöt i solskenet. Han cyklade iväg för att skjuta pilbåge och det hann bli lunchtid, så jag fixade i ordning en termos med varmkorv (lägg i varmkorvar och t.ex. vitpepparkorn, lagerblad, buljongpulver eller salt i en termos och fyll på med kokande vatten) och åkte ut. Alla måste äta och ingen borde behöva gå in för att gör det. Det blev en fin lunch: varmkorv med bröd, ketchup, sötstark senap, bostongurka och rostad lök.

Efter lunchen låg jag på balkongen och läste. Ett lättare regn föll i några minuter. Då drog jag filten över benen och drog in doften i djupa klunkar. Humlor i mängder kom och landade på fönsterbrädan för att hålla sig torra. Jag gjorde tvärtom och cyklade till bryggan för att ta ett dopp. När jag kom upp ur sjön var där sol igen.

Nu ligger dagen för mina fötter och jag vet inte vad jag ska göra av den.

För första gången den här semestern känner jag mig alldeles rådlös i vad jag ska göra. Lite håglös också. Ska jag åka till stugan för att umgås med min familj? Ska jag åka till Gammlia och köpa tunnbröd? Ska jag vila och läsa och sova och ta den där tvättiden jag har inbokad? Vad vill jag äta till lunch? Vart vill jag vara på kvällen? Det här jamsandet är 100% för att jag är på dag 11 eller 12 sedan ägglossning och snart är det dags. Det rör till det så mycket inuti. Det gör mig lite ängslig, ger mig lite högre puls och kroppstemperatur, ger mig huvudvärk och deppighet, hunger och illamående… nu får det komma igång så det kan gå över. Till dess ska jag fylla också denna dag. Vad det blir får vi däremot se!

Nog har jag fortsatt att fylla semestern må ni tro. Även när koppen var halv så ansåg jag den halvfull, inte halvtom. Nu har jag hällt i nya ingredienser: goda minnen, roliga aktiviteter, fina människor och läskiga saker som jag länge velat överkomma (och nu äntligen sakteligen överkommer!).

Sist jag skrev var blotta två dagar sedan, men redan har jag hunnit göra fler saker än jag nog gjorde på hela förra semestern. Är det inte underbart? Låt oss kika:

Kvällen den 4 juni cyklade jag till mitt kvällsställe Kyrkstugan där jag mötte upp min kamrat Bella. Vi satte oss på en rödrutig filt, lutade oss bak och lyssnade på P-O Moritz kvartett. Lite drygt en timme stannade vi innan tröttheten kröp sig på och det var dags att blåsa av för natt.

Redan dagen efter var det dags för mer musik på Kyrkstugan, så det gjorde inget att vi lämnade innan myggorna hann vakna, för jag skulle ta med min storasyster och min mormor för att lyssna på Dolly Parton-covers klockan 11.

Det var tjusigt: vi lade ut en filt åt mig mitt framför scenen, stolarna hade jag i ryggen och vi hämtade fika i form av både varmkorv, chokladbollar och glasskulor. Mormors granne Polisen-i-kvarteret kom också, men tyvärr ingen Dolly då bandet drabbats av sjukdom. Istället blev det en härlig folkmusiktrio och det var såklart också väldigt trevligt.

Några timmar senare skjutsade jag Erik till bågskyttet. Ni kan inte ana: vi var alldeles ensamma. Jag kunde utan att skämmas breda ut min filt, lägga mig ner och läsa bok i väntan på honom. Bågskyttet ligger av naturliga skäl i totalt lä, så det blev verkligen en härligt varm lässtund (Valkyriorna av Paulo Coelho just nu) för att då och då titta upp och heja lite. Jag är så glad att han blir frisk.

Idag, den 6 juli har vi också fyllt glaset med saker och de kommer verka så alldagliga för läsare, men för mig är detta två berg bestigna (← märkligt ord upptäckte jag just!). Vi började med att gå på bio för att se Thor: Love and Thunder.

För mig är det egentligen konstigt att välja att gå på bio mitt en solig sommardag, men nog måste det vara Eriks tur att få ha lite semester nu? Han valde bio! Det storslagna för mig var att det var första gången jag gick på bio på flera år. Min agorafobi har hindrat mig. Men äntligen!

Jag var så glad att jag inte gick ut. Jag ville, jag tänkte, men jag fastnade i filmen (vilken jag tyckte om!) och råkade glömma bort att vara rädd. Va!? På vägen hem stannade vi och köpte en mjukglass. Vilket jag inte har gjort sedan 2013 (!!!!) eftersom det är med på mina fobiers orimliga förbjudna lista. Jag pallade ju bio, ska jag då inte palla mjukglass?

Det blev sannerligen en dag av revansch, för mig. Två dagars revansch. Hemmasittare? Vem då? Jag? Icket!

Det blir ju alldeles för långt inlägg, men det struntar jag i för SÅHÄR MYCKET HAR JAG GJORT PÅ TVÅ DAGAR! Allting kan vända, jag har sett kejsarens makt, sen' plötsligt hans nakna ända, det vare' ingen som sagt!

Plötsligt hände det. Plötsligt dök den upp. Orken. Lusten!

Jag pratar inte om min egen, för jag har då fyllt dessa två semesterveckor (två redan dock, det går verkligen snabbt!) med både ork och lust. Jag pratar om Eriks. Tack och lov att han äntligen kan göra något. Jag kan nämligen tänka mig att hans två veckor har gått allt annat än snabbt, med covid-19 som höll honom så sängliggande. Äntligen kunde jag ta med honom ut till bågskyttebanan.

Medan han sköt vid Nydala Bågskytteklubb gick jag in på Umelagun igen, bara för några timmar. Flera bad i de tempererade poolerna, varva mellan två böcker som vanligt och en liten lunchpicknick i all sin enkelhet.

Nu är det höga halter gräspollen i Umeå och jag håller på att rinna ut ur min egen näsa känns det som. Därför är jag faktiskt fortsatt riktigt, riktigt tacksam över att jag inte planerar något den här semestern. Jag lutar mig tillbaka och tar dagarna som de kommer. Kvällarna hade jag kunnat fylla mer, men om det är något jag vägrar den här långa lediga semestern så är det att stressa. Så jag gör inte det! Det jag orkar, hinner, vill och kan gör jag. Det andra får vänta 🙂

Min tur tog slut. Inte helt och hållet, men lite här och där: allergier i ögon och näsa, puttrande migrän som inte riktigt bryter ut, PMS, handsvaghet som gör att tallrikar flyger och glas krossas (och eftersom jag också har PMS så gråter jag hejdlöst när så sker – igår när jag tappade middagen var jag närmast otröstlig).

Sån’t händer.

Fram till den här vändningen har jag fortsatt njuta av sol, bad, familj, vänner, mat och dryck. Jag tänkte att vi skulle ta ett litet svep över dessa ljusglimtar och så ska jag göra mitt bästa för att fylla glaset igen. Som ju är halvfullt, visst?

En morgon var jag på stranden i stugan för att kyla av mig ordentligt i havet, bli lite ompysslad av min syrra med biskvier och lösa korsord. Det har varit en välsignelse att kunna bada. Uttrycket ”kyla av sig” känns däremot som en överdrift då temperaturen som uppmättes i havet var… 26 grader! Jag tror att det är kallare i Nydalasjön.

Även pappa och farmors kille Gunnar kom ner för att bada i havet. En sådan ynnest att få ha dessa underbara män i mitt liv. En sådan ynnest att få ha en så fin familj, med utökning. En sådan ynnest att få ha en så grand strand. Må hända tröttnar ni, men inte jag. Att blogga är att minnas, och jag vill verkligen minnas.

Idag blir det ingen strand. Vinden har vänt så det fläktar skönt på balkongen. Därför är planerna istället en dag i stan: städa, tvätta, diska, läsa, vila, handla… ”stangrejer”. Det behövs ju också!

Jag gjorde mig stolt igår.

Vid 10.30-tiden åkte jag till utomhusbadet Umelagun för en dags sol och bad. Redan innan jag gick in började jag att tänka upp min ångest. Katalysatorn var något så urbota dumt som ”en främmande smak i munnen”. Jag kunde inte sluta tänka på den och startade alla andra möjliga tänkbara scenarion i huvudet. Kroppen, som är smart, hakade självklart på. ”Rädd? Ja, men självklart, då måste vi ju börja höja pulsen! Snabbare och hårdare ska hjärtat slå. Och torka ur munnen! Lite illamående ska vi väl också sätta igång, kanske bråka lite med tarmen också”.

Jag skrev till min syrra att jag kanske ger upp och åker hem. Betala inträde, doppa mig en gång och åka hem… ja, det var verkligen nära. Sedan kom hon. Vi tog en plats med tillgång till skugga, klev i badet och sedan klev vi knappt upp. Klockan 12.00-12.30 deltog jag till och med i ett pass vattengympa. Det var skitjobbigt och jag tog i så jag skrek och stånkade värre än gubbarna på gymmet. Å de ä int’ å säga lite! Sedan var ångesten borta. Jag märkte inte när det hände, men någon gång inom den där halvtimmen. Aaaaah, endorfiner.

📷: Fredriklarssonphotography

Som ni kanske har lagt märke till fortsätter jag mina sommardagar i enslighet, eller med lite andra personer än med Erik. Så brukar det bli även när han är frisk, eftersom vi har helt olika återhämtningsaktiviteter, men nu har det inte gått för att han har verkligen varit så sjuk. Äntligen har han visat på friskhetstecken när han åt fast föda, sov några sammanhängande timmar och i alla fall var sugen på en Singha, även om den blev stående på diskbänken.

Idag kommer jag förmodligen besöka mamma och pappa i sommarstugan, ta en ny tur till Nydala eller lagunen, kanske besöka café Crosta och läsa bok på deras uteservering. Det är faktiskt inte så noga vem jag delar vackra dagar med, om någon. Var och en får odla sin kål, alldeles som vanligt.