Vardagen

jag tar tillvara istället för att bara ta

Så har dagar gått och en måndag har råkats. Det är bra precis en vecka kvar av min semester. På så vis är det kanske trots allt bra att jag ligger lite efter i att nedteckna mina dagar. Då känns det som att jag har mer semester innestående. Strand och sand, mineralvatten och tuttifruttiglass, solglasögon och flätor. Det kan vara massor kvar.

Äntligen har vi haft en het och klar dag efter en tid av molntunga skyar. Vår kärnfamilj har tillbringat den i sommarstugan tillsammans, nästan hela dagen. På stranden satt vi i lä och läste böcker, löste korsord och drack kaffe.

Min storasyster och min pappa badade, de galningarna. Det uppmättes till 15 grader i havet första gången de försökte, men det var lite magstarkt även för dem. När vinden vände drog vågorna in lite varmare vatten och de badade i 19 grader… vilket jag och mamma tyckte lät plågsamt och vi stannade i våra stolar.

Vår familj är rent generellt inte så duktiga på att komma ihåg att äta lunch, så när klockan var två var nog alla av oss i ganska akut behov av energi. Det blev macklunch av olika slag: vetebröd med skagenröra, tunnbröd med ost och gurka som mamma drivit upp och rågbröd med leverpastej och smörgåsgurka. Jag tror att det kan vara en av de bästa luncher jag ätit i sommar och det görs tydligt att hunger verkligen är den bästa kryddan!

Vid middagstid åkte jag hem till Erik. Det låter på bloggen som att vi ofta är isär, och det stämmer nog till viss del men är inget vi lider av. Vi har väldigt olika syn på vad återhämtning innebär och medan han gärna svettas av träning och ogärna blir sandig så vill jag hellre svettas av solen och har inget emot att dra med halva stranden hem i kläder och hår. Kvällen tillbringade vi i kvällssolen för något vi båda gillar: Kyrkstugan. Vi lyssnade på en mindre spelning (sommarens sista) och bara njöt vid kanten av sjön.

Tillåt mig att säga att min semesters sista måndag verkligen har varit en lugn, ljus, varm och trevlig dag. Alla dagar borde vara sådana.

Vardagen

vi har nioårig bröllopsdag!

Jag och Erik har varit gifta i nio år. 9 år! Vi var små söta barn när vi gifte oss!

Gästerna på vårt bröllop var bästisar och kompisar, samt den absolut närmaste släkten. Jag hade precis tagit examen och vi skulle flytta till Jokkmokk. Trots att vi var panka och små och rädda tog vi ett datum – och sedan körde vi!

Idag kan jag inte fatta hur modiga vi var.

Erik och jag var en konstig blandning som blandade sig. Än idag är det jättesvårt för mig att inse riktigt hur kärleken kom och hur den kom så snabbt, men jag är glad att den gjorde det. Det låter jättetråkigt att förklara att vi har en hälsosam relation, men det är det viktigaste. Jag tror att vi visste det redan då och jag tror att det är därför allting har funkat trots att vi båda har trasslat med annan ohälsosamhet. Vår relation vårdade vi genom allt det. Vårdar vi fortfarande.

Jag har försökt skriva om vårdandet, om relationen, om kärleken. Jag har försökt skriva om Erik, om löften, om införlivande. Om välsignelser. Allt blir som om jag var en riktigt usel manusförfattare till en garanterat usel romcom. För så blir det när man lyfter ut känslor och händelser. Det är som ett instaflöde man inte litar på: det är nedslag som är vackra, men eftersom de bara är nedslag blir de för vackra.

Livet är bara liv. Man ska gifta sig med en person man vill dela det med. Det har jag gjort! ♡


(P.S. Ni kan lyssna på vår vigselpräst Susanne Dahls sommarprat HÄR. Hon var väldigt viktig då, när vi gifte oss och är fortfarande hur bra som helst).