Ätbart

people of the world: spice up your life

Heheh… ja, så mycket vi har råd!

Nu kommer tre knapra månader. Med rådande ekonomiska klimat förvånar det föga om det blir fler än så, men tre som jag vet om. Det leder till en påtivingat tråkig mat. Det är kanske ganska vanlig mat, men jag är ju van vid att prioritera maten som en större utgift. Jag är van att kunna nära mitt matlagningsintresse. Nu behöver jag snurra på priser och gräva djupt i skafferi och frys och det ÄR. SÅ. GRÅTT!

Jag tänkte därför försöka göra det lite roligare med kanske tillbehör, såsalternativ, toppings, bröd!? Få väck det grå, eller åtminstone göra ett tappert försök till det. Även om det lutar åt att bli en del ”trista” rätter (för att jag utgår mycket från priser och vad jag köpt på mig när ekonomin var stadigare) behöver det ju inte likna en gudsförgäten skolbespisning. Inte om det går att hjälpa.

Potatis- och purjosoppa, samt en varm macka med champinjonstuvning

En gång i tiden hade min blogg en matnisch. Det var fortfarande mitt vanliga personliga tilltal, men det var helt klart en matblogg i grunden. När jag fick covid-19 och tappade all smak startades den här (älskar att blogga här…) och sedan har matlagningen förändrats drastiskt fram och tillbaka baserat på hur de där smaknerverna betett sig. Nu får det förändras igen, men baserat på budget. Att skriva om det, att fota maten och att pimpa rätter med enkla medel… kanske det kan ge mig lite lust tillbaka? Och kanske kan det ge lite inspiration åt andra fattiglappar där ute!

Vardagen

ilsken först, sen’ allt sån’t

Delvis har jag gått runt som ett ilsket bi den här veckan. Det skulle kunna vara hormoner som spökar i kroppen, men det skulle också kunna vara så att folk faktiskt har blivit lite sämre än vanligt. Att influencers har blivit lite mindre lätta att tycka om. Att maten allt har blivit ganska mycket dyrare så att allting är lite tråkigare. Att vårdköerna är oacceptabelt långa och att planerade operationer måste ställas in. Att det är krig. Att det är pandemi. Att världen är i bitar och mänskligheten behandlar varandra och sig själva och sin jord mycket vårdslöst. Man har ju blivit ilsken för mindre.

Men delvis har jag också varit ganska samlad, så jag skulle vilja avrunda denna söndags inlägg med lite sånt.

En dag var jag på IKSU spa. Mitt gym ligger där, utspritt på tre plan. På det översta planet är dessutom ljusrummet vilket jag lutade mig tillbaka i, alldeles ensam.

En dag åt jag och Erik ciabatta, tranbärsfralla och en vetebulle med mycket kardemumma i degen och svartvinbärssylt i fyllningen.

Skivspelaren snurrar, te bryggs, lådor packas, jobb jobbas, sömn sovs, tvätt tvättas. Ni vet, sena september är ju sådan.

Idag är det söndag, och eftersom jag har hållit på att försöka packa saker och rensa vrår är det rörigt. Jag vet inte hur ofta ni som läser rensar, men för mig kommer alltid en liten stunds total hopplöshet där allting bara är kaos. Innan saker är tillbaka på rätt ställe eller slängt på återvinningen är det bedrövligt. Men man säger ju att stiger man in mitt under en operation ser det ut som mord. Säger man ens det? Det känns som att man säger något åt det hållet i alla fall, men jag är inte helt säker. Just i skrivande stund är det i alla fall den där ”mittentiden” då det är mord. Dags att börja sy ihop detta..?

Vardagen

man borde alltid flytta på hösten

Jag har nog aldrig varit med om att se fram så mycket mot vintern. Åtminstone inte medan jag själv är så pass bra. Vinterlängtan historiskt har oftast varit en kamouflerad längtan efter att ljuset ska återvända (här i Umeå är vintern ljusare än hösten eftersom vi har snö under nästan hela vintersäsongen). Nu längtar jag för att vi ska flytta.

Mina tankar upptas av:
♡ Möblering och möbler till våra nya rum.
♡ Finns det plats för en till bokhylla?
♡ Färger och teman i de olika rummen.
♡ Inredningsdetaljer/stil (kanske det allra roligaste just nu)
♡ Ska jag cykla till IKSU på väg till jobbet eller från jobbet?
♡ Morgonrutiner, nu när morgnarna kommer vara annorlunda.
♡ Kvällsrutiner, nu när kvällarna kommer vara annorlunda.
♡ Helgsysslor: vilka områden ska jag försöka erövra/återerövra?
♡ Varma filtar, kuddar och stickade ting, för värme i stadslägenhet.
♡ Vilken klädstil? En som är jag, men som går att cykla i = bye bye långa kjolar…
♡ Matlagning: vinter kräver värmande, snäll mat. Grytor och plåtmat är ett som är säkert.
♡ Livet som en film. Mitt soundtrack. Titel. Mmmm…!

Jag har rent generellt inte en tanke på att hösten är en tuff tid. Inte nu, inte nu när jag redan är i framtiden med alla planer. Vem bryr sig ens om fallande löv och frostiga bilrutor? Det känns som att hösten kommer gå snabbt, och jag är verkligen verkligen glad åt det. Kanske jag får fira födelsedag i ett nytt hem? Hinner jag det? ♥

Vardagen

skriva vardagsnära och för skrivandets skull

Den här bloggen (och mitt liv) snurrar runt, runt, runt. Samma ämnen tas upp, om och om igen. Jag skriver om alla planerade justeringar jag ska göra i mitt liv, så ofta att det måste verka som att jag aldrig faktiskt börjar jobba på något av det. I år har jag faktiskt petat och justerat och kämpat, men saker snurrar ändå. Allt eftersom jag lär mig mer och flyttar gränser, drömmer för stort och ibland behöver sätta fötterna på jorden så försvinner och återvänder samma grejer att blogga om. Hehe.

Idag är en sådan dag.

Jag går runt i bra precis samma tankar som jag gjorde 27 maj: hur bloggar man?

För såhär: jag vill fortfarande gärna att min blogg ska vara vacker och viktig. Just nu däremot leder det till att det blir väldigt lite blogg. Om det vardagsnära förblir ofotat och inte tillräckligt (enough) för att skrivas ner blir det istället väldigt lite som skrivs ner. För det är hösttermin och jag är ensam. Inget vackert eller viktigt är i sikte. I ord: ja. I bild: nej? Typ ibland? Skriva bildlöst: nej. Skriva med genrebilder: ja? Kanske? Eller? Kanske kan man visa alla vanliga bilder från dagar som gått, även om det är en fin blomma eller trevlig smörgås. Äsch, jag vet inte. Ni behöver inte svara.

Såhär kan det snurra, sedan bestämmer jag mig ett tag och sedan snurrar det tillbaka till det här igen. Det är kanske bara att finna sig i. Det är bara en hobby, ingen reell kris.

Som mycket annat.

Vardagen

kvällsrutiner i september

Jag planerade hösten och dess innehåll med min storasyster i 25+grader liggandes på en filt på stranden, då jag visste att jag annars löpte risk att må dåligt ganska fort. Jag brukar påverkas mycket av att det mörknar. Många av rutinerna jag planerade för börjar nu sitta. Delar av vardagskvällarna är redan vanemässigt trevliga.

♡ Efter jobbet säger jag hej till mina kollegor, istället för att bara smita ut.
♡ Ibland handlar jag en färskvara, som t.ex. spenat.
♡ Jag sätter igång en skiva och/ eller en lofi-video som jag spelar medan jag lagar mat.
♡ Det lagas mest pasta, ris eller bröd med grönsaker, ost och dressing.
♡ Medan något puttrar städar jag bort allt jag må ha stökat fram.
♡ Ibland byter jag om från dagens kläder till träningskläder eller loungekläder.
♡ Ibland behöver jag jobba lite mer.

♡ På kvällen tränar jag BODYBALANCE™ eller stretch- och nedvarvningsprogram.
♡ Det är dags för dusch, rengöringsrutin och att ta på mig pyjamas.
♡ Jag tänder ljus i badrummet, köket och vardagsrummet.
♡ Kokar en kanna kamomillte till mig och Erik.
♡ Erik dricker sitt te i fritidsrummet och spelar instrument (jag kan inte), jag i vardagsrummet och ser på brittiska komedier (han gillar inte).
♡ Vid 22 kryps det ner under täcken för att läsa eller lyssna på bok.
♡ Lampan släcks bara något senare.

Det är ganska mysigt. När jag ännu är så knuten till mitt hem har jag verkligen gjort det mesta av flera saker jag annars skulle kunna råka slarva bort. Efter min farbrors hastiga bortgång i våras ville jag fylla, fylla, fylla detta förrädiskt korta liv. Det vill jag fortfarande, men jag gör det på min nivå. Det är mer än 2020 och 2021 tillsammans, och det får jag inte glömma.

Hälsa

asta och vårdkö

Igår var det en viktig dag. Efter långt över två år i kö, och över tre års kötid att ens få sättas på kö, har jag kallats till ASTA för att få behandling mot fobier, ångest och undvikanden. Efter gårdagen ska psykoterapeuten som jag talade med ta upp min akt i veckoronden om två veckor. Sedan är jag på ny kö till den behandling de tror skulle hjälpa mig. Jag är så. trött. på. kö! Jag är glad över att de verkade ha ett holistiskt perspektiv på vård, med förslaget att få både beteendeterapi med fokus på exponering, inslag av psykoterapi och en fysioterapeut (fd. sjukgymnast). Hoppas att teamet håller med. Hoppas att kön inte är årslång.

Många tycker säkert att stycket ovanför är för privat, i synnerhet för en lärare. Jag har ett lite annat koncept än många av vad som är privat (för mig) och inte. Jag har också ett mission som person, och som lärare, att stigmatiseringen måste bort. Det är bra att visa att det går att må skit även om man är till mångt och mycket ”lyckad”. Det är bra att visa att begreppet ”lyckad” förmodligen är aningen välpolerat. Det är bra att visa att nedgrävning och undandragande inte är det enda sättet att tas med svårigheter, utan att det går att få glöden att armbåga sig fram. Att kämpa. Att testa allt. Det är bra att belysa osynliga sjukdomar, som t.ex. ångesttillstånd.

Personer som är privata är det av sina skäl och det är alldeles rätt och riktigt av dem att vara det. Jag är inte privat, och det är av andra också helt riktiga och väl genomtänkta skäl. Jag hoppas därför att ni som läser stannar kvar, när jag nu går in i nästa fas av arbetet med min inre hälsa.

Nu tar jag helg.

Vardagen

höst och vinter i två ytterkanter

Här på Tomtebo (och jag såg att en kamrat googlade på Tomtebo och jag vet inte om det går att se hur ”långt” området är, vi bor på bortre delen) försöker jag ge oss ett värdigt avslut genom att hösta ordentligt. För det är verkligen något speciellt med lantligheten här nedanför vårt hem.

Jag har bakat bröd och kokat tomatsås, tänt levande ljus och rökelser. Jag har spelat musik på skivspelaren, lagt en kopparfärgbomb i håret och druckit svart kaffe. Jag har klätt mig i umbra, vädrat vardagsrummet och matat änderna nere vid sjön.

När jag flyttar kommer jag ha bott här i 4 år. På dagen! Vi flyttar in till stan 1 december och kommer alltså lämna hösten här ute. Det känns fint. En höst på tätortens ytterkant och en vinter på centrala stans ytterkant – allt man kan önska!

Vardagen

nu flyttar vi till stan!

Jag avslutade föregående inlägg med frasen: ”Jag känner att stan drar i mig” och många av er vet redan att jag och Erik har sökt ny bostad närmare stan ett tag nu. Direkt efter hände det. Vi var på visning nummer tre och har nu skrivit på ett kontrakt på en stor trea nere på stan. Väst på stan, med endast två minuter till centrum. Det känns alldeles strålande!

Det var verkligen som att jag hade på känn att det här är sista sommaren på Tomtebo och jag är så glad att jag verkligen maxade den. Nu väntar en fin höst att insupa här innan vi denna vinter tar vårt pick och pack och lämnar för något nytt. Jag är så tacksam för åren, för den här platsen har verkligen varit mycket vänlig mot oss och full av kärlek. Men jag ser verkligen, verkligen, verkligen fram emot att börja något nytt!

En vinter i stan. Va! 15 minuter till jobbet. Va! 12 minuter med buss. Va! Granne med syrran. Va! Granne med farmor. Va! Restauranger, butiker, liv, Umeälven, Tvärån, parker, biografer. Vaaaaa!!

Vardagen

färgerna dämpas

Tillsammans med en kollega var jag på stan i eftermiddags. Jag kände verkligen hur jag trivdes där. Jag kände verkligen hur tiden på tätortens utkant är förbi. September börjar färga världen liksom dämpad. Den starka sommarsolens biceps börjar tappa greppet. Då lockar stadens sus och ljus på ett helt annat sätt än här på Tomtebos allra yttersta, här där vi trivs så bra men där mörkret verkligen blir mörkt och snön verkligen packas i drivor om vintern.

Mamma och pappa har tagit hem en bukett med blommor från sommarstugan, vilken de nu börjar göra redo för hösten.

Jag känner mig på så gott humör efter idag. Jag känner att jag har fått ljus. Jag känner mig beslutsam. Jag känner att stan drar i mig.

Vardagen

goodnight sweetheart, well it’s time to go

Det har gått en icke-fotad vecka. Det beror på att jag är tillbaka på jobbet och jag håller jobbet utanför bloggen. Men att skriva i det här formatet är ett av mina största och roligaste och längsta intressen (förutom att det skrivna ordet hjälper mitt dåliga minne) så jag vill gärna påta ner något litet i alla fall. Med eller utan bilder! Så får jag försöka igen på måndag.

Den här veckan har jag försökt präglas av mildhet. Sårbarhet och skörhet och mildhet. Det är förstås roligare i veckor av stark energi, mycket som händer, stora muskelgrupper, många känslor. Allt är inte roligt, ibland måste man bara fråga: ”vad är bäst för mig idag?” och faktiskt lyssna inåt på svaret.

Jag har lyssnat på ljudbok på balkongen. På högtalaren har jag spelat musik medan jag sorterat i kylskåpet och gnuggat på fläckar med wet-wipes. Jag har hållit en värmeflaska på värkande kroppsdelar. På vardagsrumsgolvet har jag yogat långsamma program nära mattan. Om kvällarna har jag druckit kamomillte och tidigt satt i öronproppar.

När jag försöker tänka tillbaka ser jag inget direkt aktivt från vecka 35, men vad gör det egentligen? Året har ju 52 veckor! Den här veckan behövde jag börja vänja mig vid tanken på att hösten kommer och jag valde ur min höstlista med omsorg.