Månad: september 2022

Delvis har jag gått runt som ett ilsket bi den här veckan. Det skulle kunna vara hormoner som spökar i kroppen, men det skulle också kunna vara så att folk faktiskt har blivit lite sämre än vanligt. Att influencers har blivit lite mindre lätta att tycka om. Att maten allt har blivit ganska mycket dyrare så att allting är lite tråkigare. Att vårdköerna är oacceptabelt långa och att planerade operationer måste ställas in. Att det är krig. Att det är pandemi. Att världen är i bitar och mänskligheten behandlar varandra och sig själva och sin jord mycket vårdslöst. Man har ju blivit ilsken för mindre.

Men delvis har jag också varit ganska samlad, så jag skulle vilja avrunda denna söndags inlägg med lite sånt.

En dag var jag på IKSU spa. Mitt gym ligger där, utspritt på tre plan. På det översta planet är dessutom ljusrummet vilket jag lutade mig tillbaka i, alldeles ensam.

En dag åt jag och Erik ciabatta, tranbärsfralla och en vetebulle med mycket kardemumma i degen och svartvinbärssylt i fyllningen.

Skivspelaren snurrar, te bryggs, lådor packas, jobb jobbas, sömn sovs, tvätt tvättas. Ni vet, sena september är ju sådan.

Idag är det söndag, och eftersom jag har hållit på att försöka packa saker och rensa vrår är det rörigt. Jag vet inte hur ofta ni som läser rensar, men för mig kommer alltid en liten stunds total hopplöshet där allting bara är kaos. Innan saker är tillbaka på rätt ställe eller slängt på återvinningen är det bedrövligt. Men man säger ju att stiger man in mitt under en operation ser det ut som mord. Säger man ens det? Det känns som att man säger något åt det hållet i alla fall, men jag är inte helt säker. Just i skrivande stund är det i alla fall den där ”mittentiden” då det är mord. Dags att börja sy ihop detta..?

Den här bloggen (och mitt liv) snurrar runt, runt, runt. Samma ämnen tas upp, om och om igen. Jag skriver om alla planerade justeringar jag ska göra i mitt liv, så ofta att det måste verka som att jag aldrig faktiskt börjar jobba på något av det. I år har jag faktiskt petat och justerat och kämpat, men saker snurrar ändå. Allt eftersom jag lär mig mer och flyttar gränser, drömmer för stort och ibland behöver sätta fötterna på jorden så försvinner och återvänder samma grejer att blogga om. Hehe.

Idag är en sådan dag.

Jag går runt i bra precis samma tankar som jag gjorde 27 maj: hur bloggar man?

För såhär: jag vill fortfarande gärna att min blogg ska vara vacker och viktig. Just nu däremot leder det till att det blir väldigt lite blogg. Om det vardagsnära förblir ofotat och inte tillräckligt (enough) för att skrivas ner blir det istället väldigt lite som skrivs ner. För det är hösttermin och jag är ensam. Inget vackert eller viktigt är i sikte. I ord: ja. I bild: nej? Typ ibland? Skriva bildlöst: nej. Skriva med genrebilder: ja? Kanske? Eller? Kanske kan man visa alla vanliga bilder från dagar som gått, även om det är en fin blomma eller trevlig smörgås. Äsch, jag vet inte. Ni behöver inte svara.

Såhär kan det snurra, sedan bestämmer jag mig ett tag och sedan snurrar det tillbaka till det här igen. Det är kanske bara att finna sig i. Det är bara en hobby, ingen reell kris.

Som mycket annat.

Här på Tomtebo (och jag såg att en kamrat googlade på Tomtebo och jag vet inte om det går att se hur ”långt” området är, vi bor på bortre delen) försöker jag ge oss ett värdigt avslut genom att hösta ordentligt. För det är verkligen något speciellt med lantligheten här nedanför vårt hem.

Jag har bakat bröd och kokat tomatsås, tänt levande ljus och rökelser. Jag har spelat musik på skivspelaren, lagt en kopparfärgbomb i håret och druckit svart kaffe. Jag har klätt mig i umbra, vädrat vardagsrummet och matat änderna nere vid sjön.

När jag flyttar kommer jag ha bott här i 4 år. På dagen! Vi flyttar in till stan 1 december och kommer alltså lämna hösten här ute. Det känns fint. En höst på tätortens ytterkant och en vinter på centrala stans ytterkant – allt man kan önska!

Jag avslutade föregående inlägg med frasen: ”Jag känner att stan drar i mig” och många av er vet redan att jag och Erik har sökt ny bostad närmare stan ett tag nu. Direkt efter hände det. Vi var på visning nummer tre och har nu skrivit på ett kontrakt på en stor trea nere på stan. Väst på stan, med endast två minuter till centrum. Det känns alldeles strålande!

Det var verkligen som att jag hade på känn att det här är sista sommaren på Tomtebo och jag är så glad att jag verkligen maxade den. Nu väntar en fin höst att insupa här innan vi denna vinter tar vårt pick och pack och lämnar för något nytt. Jag är så tacksam för åren, för den här platsen har verkligen varit mycket vänlig mot oss och full av kärlek. Men jag ser verkligen, verkligen, verkligen fram emot att börja något nytt!

En vinter i stan. Va! 15 minuter till jobbet. Va! 12 minuter med buss. Va! Granne med syrran. Va! Granne med farmor. Va! Restauranger, butiker, liv, Umeälven, Tvärån, parker, biografer. Vaaaaa!!

Tillsammans med en kollega var jag på stan i eftermiddags. Jag kände verkligen hur jag trivdes där. Jag kände verkligen hur tiden på tätortens utkant är förbi. September börjar färga världen liksom dämpad. Den starka sommarsolens biceps börjar tappa greppet. Då lockar stadens sus och ljus på ett helt annat sätt än här på Tomtebos allra yttersta, här där vi trivs så bra men där mörkret verkligen blir mörkt och snön verkligen packas i drivor om vintern.

Mamma och pappa har tagit hem en bukett med blommor från sommarstugan, vilken de nu börjar göra redo för hösten.

Jag känner mig på så gott humör efter idag. Jag känner att jag har fått ljus. Jag känner mig beslutsam. Jag känner att stan drar i mig.

Det har gått en icke-fotad vecka. Det beror på att jag är tillbaka på jobbet och jag håller jobbet utanför bloggen. Men att skriva i det här formatet är ett av mina största och roligaste och längsta intressen (förutom att det skrivna ordet hjälper mitt dåliga minne) så jag vill gärna påta ner något litet i alla fall. Med eller utan bilder! Så får jag försöka igen på måndag.

Den här veckan har jag försökt präglas av mildhet. Sårbarhet och skörhet och mildhet. Det är förstås roligare i veckor av stark energi, mycket som händer, stora muskelgrupper, många känslor. Allt är inte roligt, ibland måste man bara fråga: ”vad är bäst för mig idag?” och faktiskt lyssna inåt på svaret.

Jag har lyssnat på ljudbok på balkongen. På högtalaren har jag spelat musik medan jag sorterat i kylskåpet och gnuggat på fläckar med wet-wipes. Jag har hållit en värmeflaska på värkande kroppsdelar. På vardagsrumsgolvet har jag yogat långsamma program nära mattan. Om kvällarna har jag druckit kamomillte och tidigt satt i öronproppar.

När jag försöker tänka tillbaka ser jag inget direkt aktivt från vecka 35, men vad gör det egentligen? Året har ju 52 veckor! Den här veckan behövde jag börja vänja mig vid tanken på att hösten kommer och jag valde ur min höstlista med omsorg.