Månad: november 2022

det värmer den som frusen är
det sprider ljus i vårt mörker här

Vi valde att inte ta fram så mycket kitsch i år. Jag och Erik har ju bott här i blott en enda vecka, och det känns viktigast att göra hemtrevligt och varmt snarare än att pynta. Däremot är det första advent och det kräver ju något litet i alla fall.

Julkrubban är mormors mors från början och nu är den hos oss. Den är tung och rejäl. Julstjärnan har jag fått av farmor och Gunnar i födelsedagspresent och den är så fin. Favoritkalendern Julens hjältar har också spelats med hög volym och mycket sång. Ljus har brunnit. Dessutom gjorde jag prinskorv som jag stekte med syltlök och serverade med potatis, ärter och klassisk rödkål i går, vilket ju helt klart är julemat. Det är bara jag i familjen som gillar det, så jag passar på att äta det själv eftersom det inte figurerar på julbordet hos oss.

Det känns bra och varmt i mig just nu. Jag har lämnat mina spöken till handlingarna och rivstartar något nytt, något gott, något som läggs på rätt plats och i rätt tid.

dominobrickorna har fallit.
nu måste det vara färdigt.
jag ropar ”hej” sprattlandes i bäcken.
simkunnighet hjälper inte.
minns då att det är OK att vada.

Min höst började bra, sedan hände den första sjukanmälningen vid ett migränanfall. Efter det har det ena och det andra rasat. Hela november har eroderat mig så smått. Jag tycker mig se liknande mönster i andras bloggar. Det känns ganska bra att skylla på november, för nu är november snart slut.

Det finns inte hur många dominobrickor som helst, till slut är banan raserad och man kan bygga upp igen. Vada över bäcken. Jag ropar ”hej”, säljer skinnet och räknar kycklingarna – för nu börjar jag bygga. Häng med.

Nu har jag bytt hem. Jag och Erik har flyttat mot stan och det är så mycket nytt. Man ser andra slags människor, de har en annan stil. Vi har ett sämre soprum och allt annat är bättre.

Under flyttdagen slet vi som djur. En slet sin rygg, en blev blåfläckig över armar och ben, två körde och kompisar styrde upp Tetris i släpet när jag var så uttorkad och trött att jag inte längre tog några beslut. Erik och kompisarna bar det mesta. Saker jag inte orkar rucka på var det en som plockade upp och knallade ner med själv. Så stark ska jag också bli en gång.

Nu är vi redan hemmastadda. Hobbyrummet, eller Eriks rum som jag kallar det, är det enda där det kvarstår en del arbete, förutom detaljer som matta i köket, blomkrukors placeringar och gardinstänger i taket anser jag mig helt färdig. Jag har längtat så mycket att det har gått i ett nafs att känna mig som hemma.

Bilderna ovanför är från matsalsdelen i köket. För jag har ett kök med matsalsdel! Jag har ett kök! Mitt intresse för att laga mat och hålla efter smulor har skjutit i höjden av att inte ha en massa kartonger och endast en uppsättning bestick att välja på. Näää, alltså. Jag är så glad!

Dagen kom då jag fyllde ännu mer 30+ och jag hade en helt fantastisk födelsedag. Kanske den bästa hittills, eftersom det var så mycket som stod på spel.

I lördags flyttade jag och Erik till vårt nya hem. Vi jobbade som dårar, för dagen efter bjöd vi in inte mindre än 10 personer till kaoset. Allt var nedmonterat i beståndsdelar och utspritt i kartonger och bubbelplast precis överallt. Vi slet, vi blånades, vi trodde vi skulle ställa in på grund av trötthet och ryggvärk.

Men som ni ser nedanför gick det alldeles förträffligt ändå!

Ovanför ser ni lite bilder på några gäster i vårt nya kök. Ett köööök! Som inte ser ut som en lagerbyggnad! Vi bjöd på kaffe och prosecco, mackor och salami, ost och kex, röror och frukter. Tårtorna tog den arma modern med sig, eftersom vår stod på balkongen och blev tagen av skatorna. Skatorna ska ju ha sitt. Det var ju ändå kalas.

Vardagsrummet hann också få platser att sitta vid (just så pass!) och där hade jag lyxen att få umgås med min faster och kusin. De bor egentligen i Stockholm, men var just och hälsade på farmor. Jag var så glad att få rå om dem lite.

Jag skulle vilja skriva om allt som jag har hunnit göra och tänka på, alla planer jag satt till verket och allt jag redan har förändrat, alla födelsedagspresenter jag njutit av och allt i livet som lättat. Äsch. Det får komma lite senare. Nu vill jag bara njuta av en måndag på Ängesvägen, där jag hoppas att jag tänker bo typ livet ut. Varför inte.

”Döden, döden”, som Astrid Lindgren sa i början av sina telefonsamtal. Då var det bortgjort. Skälet bakom radiotystnad på bloggen: ”döden, döden”.

Nu närmar det sig ”livet, livet”. Efter veckor av nattliga drömmar om kraschande flygplan, att trasslas in i sjögräs och knappt hålla mig flytande och panikdrömmar vid en fullkomligt obegriplig kopiator har nätterna nu äntligen börjat fyllas med (åtminstone lite -) ro. Dessutom har veckor av tungt regn och kolsvart himmel bytts ut i helgen, mot strålande sol och vårtemperaturer. Sådana dagar hoppas jag i smyg att vintern inte kommer alls.

När den ändå kommer, för jag vet ju att man kan hoppas hur mycket som helst men vintern bryr sig föga, så kommer allt det besvärliga vara över. Betygen kommer vara klara, jag kommer vara en bra bit in i behandling vid ångestmottagningen, jag kommer ha hunnit fylla år och vi kommer bo på en ny plats.

Nu är det riktigt, riktigt, riktigt nära att börja boa, fota, orka, leka, skratta, leva igen. Jag längtar efter att återta lite identitet liksom. Och eftersom ni känner mig vid det här laget innebär det också att lägga till lite nytt också. Vem vill ändå vara samma hela dagarna? Det orkar inte jag i alla fall, så länge sökandet är roligare än varandet!

Puss till alla!