Hälsa • Ohälsa

det ljuvaste, det mest utmanande och det hoppfulla

Mitt ljuvaste minne från i år är sommaren. Som koncept. Jag hade en riktig pangsommar. Den var ensam och långsam, men fantastisk. Det känns helt oerhört att nästa sommar förmodligen kommer toppa den. Jag kommer må bättre, jag kommer våga mer och vilja mer, jag kommer bo på ett annat och mer tillgängligt ställe… mitt bästa minne från i år är sommaren. Varje dag borde jag fylla mitt liv med samma nektar som jag gjorde då. Luft. Nytt. Lust. Sorglöst. Ljust. Djärvt.

Den största utmaningen borde ha varit hösten, men det var det inte. Höstar i Umeå är aldrig särskilt spännande eller fyllda med så mycket glädje, men det var inte mitt värsta. Jag var sjuk, men jag var lycklig. Värst var det i januari och februari. Jag minns att jag skrev ”2022 skulle ju bli det bästa året i livet, nu verkar det bli det värsta istället” när det hade gått sju veckor av bara misär. Bloggen höll jag ganska glättig i förhållande till hur det faktiskt var. Det var hemskt.

Jag är stolt över hur långt jag har kommit från den där misären. Jag är stolt över att jag grejat min sköldkörtel. Jag är stolt över att jag genom terapi faktiskt har slutat vara rädd för vissa saker. Tänk att jag brukade vara rädd för att köra till jobbet. Varje morgon var jag rädd. Dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, år ut och år in. Jag låg på golvet och andades innan jag skulle gå ner. Jag hade hjärtklappningar. Jag mådde illa. Jag köpte en speciell deo mot handsvett för att jag var så rädd för att köra till jobbet. Och nu är jag inte rädd längre. Alltså… alls. Det ger mig stort hopp inför allt jag fortfarande fruktar så mycket. Att det går att sluta vara rädd för saker.

Det närmar sig 2023. Jag gillar det. Bra siffror.

6 reaktioner till “det ljuvaste, det mest utmanande och det hoppfulla”

  1. Jag kan inte förstå känslan att vara rädd för såna självklara saker, men vill förstå 😦 Tur att terapi existerar hur annars skulle man klara av så vanliga vardagliga saker liksom. Jag ser också framemot 2023 för 2022 var ett jobbigt år för mig men många ljusglimtar också, det var då jag träffade min älskade sambo ❤ Det var även de året jag fick avliva min chihuahua LillaMy som jag saknar så sjukt mycket. Även en massa annan skit hände då. Men 2023 MÅSTE bli ett bättre år, för oss båda 🙂 Kramis

    Gilla

    1. Tess, du behöver inte förstå! Men tack! ❤ Jag tror att det räcker med att typ förstå ATT det är reellt för vissa. ATT det är lika äkta som fysiska sjukdomar etc. Många har SIN ångest, som är begränsande och äkta för den. Även om jag inte känner samma är det alldeles tillräckligt att veta att psykiskt är fysiskt, och man blir sjuk. 2022 var ett riktigt revanschår för mig, så 2023 LÄR bli guld och gröna skogar.

      Gilla

  2. Oh härligt att läsa att du kommit långt och att du känner att detta var din pangsommar och att även kommande sommar kan toppa den. Samt skönt också att höra att du kände att hösten oxå var ok, =D

    Gilla

    1. äääsch, tack och så, men alla mår dåligt. Det är bara skönt ibland, om man lix har en blogg, att få yppa dessa utmaningar. Nu när jag börjar ta mig ut på andra sidan.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s