”ajajaj du är hopplös”

Tänk om vi backade bandet till 2020. Då skulle jag inte ha skrivit det här inlägget. Inte bara för att det var restriktioner i samhället, utan också för att jag hade mått för dåligt och saknat eget driv. Saknat vård och verktyg. Jag hade aldrig bokat något, utan använt min pålitliga (men med korten på bordet: totalt odugliga!) strategi: undvikande. Till vad pris som helst.

---

I helgen var jag på föreställningen ”Den overkliga sanningen om bob hund”. Det var så bra, det var så stort. Jag skrek. Jag sjöng med. Jag klappade. Jag skrattade. Jag förundrades. Jag grät.

Erik är så cool. Han är inte rädd för någonting, känns det som. Dessutom är han naturligt lågaffektiv. Med honom med mig satt jag plötsligt där, och sedan… sedan hände det bara! En riktig pangkväll!

Jag har alltid lyssnat på bob hund. Det känns åtminstone som det, men det är väl sedan 1998 egentligen. ”Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!” var starten, och det var pappas förtjänst (både mamma och pappa träffade vi förresten också på föreställningen – de hade fått biljetter av min storasyster i julklapp!).

Idag har jag vaknat och har ont överallt. Det är en nackspärr på gång, huvudvärk av att ha skrikit en hel kväll, en torr och svidande hals av samma anledning, det är träningsvärk att allt studsande och klappande. Men det är inget mot vad Thomas Öberg, sångaren gjorde. Studsade och klappade och dansade och sjöng. Jag googlade. Han är 55 år. Nu får jag skämmas.

bob hunds nya släpp fanns på Spotify morgonen efter föreställningen. Det är något med livemusik. Det pånyttföder ens idoler. Och det pånyttföder hon som följer skivsläpp. Här är det i alla fall, varsågoda!