två håriga underben

På kvällen var huset nästan tyst. Förutom att vi bor i en välventilerad, ny lägenhet i stan. TV, radio och skivspelare var avstängda. Datorer släckta. Erik var på träning. Mobilen var… jag ska inte ljuga: inom räckhåll, men på ljudlöst. Jag tände ljusen, varav ett WoodWick som sprakar så fint, då det var dags för en vårdande kväll.

Fukten från duschen fyllde badrummet och immade igen spegeln. Jag hade redan i förväg radat upp mina MON|SUN som har extremt prisvärda (särskilt för mig som fått allt i present, lalala) Home Spa-utbud. Det riktigt kliade i huden, och få saker är så tillfredsställande som att använda en grovkornig skrubb på vintertrötta underben. Jag skulle kunna råka fila bort också den friska huden av bara farten.

Strax bytte jag till finkornig peeling istället. Mina ben var alldeles bleka och ludna. Jag vet att jag har sett det lite då och då under höst och vinter, men tänkt att ingen annan ska ju se dem så det gör ju inget. Om håret ändå ska bo i strumpbyxor i några månader till, så spelar det ju ingen roll.

Och då blev jag jag förbannad.

Har inte jag hävdat att jag rakar benen för min egen skull? Och så går jag runt och bevisar motsatsen? Om jag rakar benen för min egen skull, varför skulle jag då bry mig om ifall det är sett eller osett? Fy fan feminist!

Man kan ju tycka att det borde leda till att jag bestämde mig för en rakningsprotest, som jag gjorde 2012. Istället ledde det till att jag bladade om min Estrid och tog bort allt som fått gro.

Så kan jag gå runt och tänka att jag just rakat benen för min egen skull och bara för mig själv och för att det är min vilja. Eftersom ändå ingen ska se eller veta, måste det ju vara så. Att problematisera den samhälleliga påverkan på den där oerhört ”fria” viljan vi kvinnor har, det får vi väl göra en annan gång…

Konstverket bakom mig är skapat av Isabelle Thörner/rakkurva.com