Månad: mars 2023

”Jag brukade vara skitrolig!”

Det utropade jag till min behandlare vid ångestmottagningen i tisdags.

Jag gillar min skötare jättemycket. Han är rolig. Vi skrattar mycket emellanåt. Emellanåt gråter jag.

Målet med behandlingen är inte att bli av med mina rädslor, för rädslor är viktiga. De orimliga, däremot. De ologiska. De hämmande. Målet är att bli självständig och målet är lustbetonat, för första gången sedan… någonsin? Inte ens BUP har någonsin testat det med mig. Jag är verkligen glad.

För jag brukade vara skitrolig.

Åter till inläggets början, och något jag tror att jag berört tidigare i bloggen, men jag är inte säker för jag har haft ca. 100 bloggar. Jag var skitrolig. Tycker jag själv, då.

Jag åkt otroligt mycket off-pist, med och utan guide. I Alperna. Och Dolomiterna. Vid sex olika resor och tre olika länder. Jag har varit på jazzklubb i Paris. Jag har hoppat från en plattform 17 meter upp i luften, i enkom en sele. En gång hoppade jag från en liten platta placerad på toppen av en nio meter hög stolpe, till en liten jävla trapets. Jag har tagit grönt kort i klättring och sedermera klättrat upp för 17 meter hög vertikal, om och om igen. Jag har dansat breakdance i flera år. Hållit tal för främlingar, även utan att vara tillfrågad i förväg, sjungit som solist i så många framträdanden att de inte kan räknas längre, skrikit mig hes på festival och konsert. Flyttat till Jokkmokk ovanför norra polcirkeln helt plötsligt och från ingenstans?

Nu vågar jag inte ens gå på restaurang.

Jag är så glad att min nya behandlare är så bra för mig. Jag tycker om honom så mycket. Han är prestigelös till sitt sätt och har en röst som borde läsa in alla böcker på BookBeat. Och han har gett mig lustbetonade rehabiliteringsmål.

Det är kanske optimistiskt att tro att jag drar på en utlandsresa inom ett år, men kanske jag dammar av mina brädor? Mina kameror? Kanske jag tar mig ut från mitt hem för att uppleva mina närområden? Kanske jag simmar, klättrar, sjunger eller håller tal? Kanske jag går på spelning, lunch och evenemang? Kanske snart till och med? Jag vill ju, och nu övar jag.

surr surr surr, här kommer ditt lilla fredagsbi! Det är Ajli Müller, eller Julia Müller-Sandvik, båda funkar. Ajli är faktiskt mitt mellannamn nu, men det det är mellannamnet som stor längst fram på Skatteverket. Ajli Anna Julia Johanna Müller-Sandvik. Pippilotta, Viktualia, Rullgardina.

På sportlovet har jag haft det både bra och dåligt. Men här kommer ett och annat nedslag ur en vanlig, riktigt vanlig vardag:

Jag har haft en kamrat hos mig, Bella kom med både blommor och choklad för att fira att jag och Erik har flyttat in. Att det är ett kvartal senare är helt och hållet mitt fel eftersom jag har haft så svårt med mina fobiska beteenden, men det kommer ett inlägg om det också.

Jag har grävt fram min rosa Singer och sytt mig en t-shirt och en massa hårsnoddar. Det här med att skapa och pyssla och göra saker har vaknat till liv. Är det för att det är lov? Är det för att jag har blivit kompis med skolans syslöjdslärare? Är det för att jag sett Rip Tide hundra gånger? Vem vet, vem bryr sig, det är roligt! Mer kommer!

På den första bilden ser ni mitt lokala ICA. Ni ser också vår balkong. Vi bor lika nära ICA som vi bor vår bilparkering. Och det är tur, för ser ni hur extrema snömängder vi har i år!? Man vill liksom varken skotta fram bilen eller promenera särskilt långt. Från ICA har vi handlat saker att laga och äta.

Blev det skidåkning? Inte det minsta. Mitt uteliv har varit på balkongen och med en värmeflaska, för den röda djävulen besökte mig och jag har aldrig haft såhär mycket mensvärk i hela mitt liv. Idag är jag väl lite människa igen, men det är ack det lilla. Men i tid till att lovet avrundas, åtminstone. Tack och lov för ferietjänst!

Det känns som att vanliga människor nöjer sig med att ha sitt jobb och en fritid. Man är en person som går till jobbet som sig själv och kommer hem som sig själv, äter och umgås och ser vad som finns på TV.

Jag vet inte varför, men det har inte riktigt dugt för mig.

Det kan ha att göra med att jag gillar film så mycket (+lägg senare i livet till hur mycket jag älskar bloggar) men jag har nästan alltid föreställt mig i mitt liv i karaktärer. Går ut på bio och middag på helgen som en karaktär och gör natt som karaktär. Då duger det.

När jag gick i skolan var jag rolig och knäpp. Baserat på vilken film det var som gick på repeat hade jag perioder då jag ”blev” olika karaktärer. Det avspeglades i min klädstil, vad som spelades i mina hörlurar och vad jag ägnade min fritid åt. Det var inte ens fake, utan det var roligt och uppslukande! I högstadiet kunde min nya karaktär leva ibland bara en halv termin, men spela roll?

Som vuxen har jag kunnat ta ett steg tillbaka och se vad jag gillar på riktigt. Vad är ständigt återkommande i mitt liv oavsett vilken karaktär som spelas? Vilken musik, vilka kläder, vilka filmer, vilken typ av jobb jag mår bra av, vilka färger, vilka sysslor, vilka vanor. Det är bra och gör att jag känner mig mer genuin. Men det är dåligt, för ”karaktärer” är roligare. Är det inte mer intressant att vara Amelie från Montmartre, så säg.

Men jag vet vem jag är nu. I alla fall mer. Jag är tacksam över att jag ännu har den läggningen att jag kan få akuta specialintressen och riktig uppslukas av dessa. Det är nästan som att spela en karaktär, bara det att den är äkta. Det är nästan som på film. Men inte.

Nu har det blivit vår.

För mig är det så: 1 mars är det vår, för jag räknar årstider i kvartal. Annars blir somliga för långa. Och andra blir för korta.

Nu har våren kommit. Vintern är slut och våren är här och livet är härligt, som Mumin sa till en bister Lilla My. Solen smälter alla snöskägg. Det knäpper i plåten, som när man förvärmer ugnen. Alla har på sig solglasögon.

Vi lärare är ena lyckans ostar just nu, för vi har sportlov. Jag vet inte var jag ska tillbringa det. Men jag börjar på balkongen.