Det känns som att vanliga människor nöjer sig med att ha sitt jobb och en fritid. Man är en person som går till jobbet som sig själv och kommer hem som sig själv, äter och umgås och ser vad som finns på TV.
Jag vet inte varför, men det har inte riktigt dugt för mig.
Det kan ha att göra med att jag gillar film så mycket (+lägg senare i livet till hur mycket jag älskar bloggar) men jag har nästan alltid föreställt mig i mitt liv i karaktärer. Går ut på bio och middag på helgen som en karaktär och gör natt som karaktär. Då duger det.
När jag gick i skolan var jag rolig och knäpp. Baserat på vilken film det var som gick på repeat hade jag perioder då jag ”blev” olika karaktärer. Det avspeglades i min klädstil, vad som spelades i mina hörlurar och vad jag ägnade min fritid åt. Det var inte ens fake, utan det var roligt och uppslukande! I högstadiet kunde min nya karaktär leva ibland bara en halv termin, men spela roll?
Som vuxen har jag kunnat ta ett steg tillbaka och se vad jag gillar på riktigt. Vad är ständigt återkommande i mitt liv oavsett vilken karaktär som spelas? Vilken musik, vilka kläder, vilka filmer, vilken typ av jobb jag mår bra av, vilka färger, vilka sysslor, vilka vanor. Det är bra och gör att jag känner mig mer genuin. Men det är dåligt, för ”karaktärer” är roligare. Är det inte mer intressant att vara Amelie från Montmartre, så säg.
Men jag vet vem jag är nu. I alla fall mer. Jag är tacksam över att jag ännu har den läggningen att jag kan få akuta specialintressen och riktig uppslukas av dessa. Det är nästan som att spela en karaktär, bara det att den är äkta. Det är nästan som på film. Men inte.
Ajli Müller 
Jag tycker att det låter jättespännande med ditt sätt att ta dig an olika personligheter! Själv har jag med åldern låtit mina olika personligheter (familj, vänner, Job, samhälle etc.) smälta ihop. Jag såg det inte som något rollspel, bara anpassning till hur jag förväntades bete mig tänker jag. Numera orkar jag inte förställa mig. Eller orkar och orkar, det handlar mer om att jag skalat av måsten som jag själv, eller andra, hade skapat. Med stigande ålder har jag hittat en trygghet i mig själv som jag inte trodde fanns. Jag kommer med mycket trygghet i bagaget, men har inte alltid varit snäll med mig själv. Det är snarare det beteendet som jag övergett och vet nu att jag kan lita på mig själv, på min förmåga att fatta bra beslut och ta hand om mig. Jo, så är det.
GillaGilla
Jag tror att jag är mer ihopsmält nu också, det är det jag menar med att det är skönt att vara genuin. Men jag tycker också att det är typ… tråkigt. För det var så roligt att spela roller, utan att för den del hitta på roller utan mer att ”gå in för” saker jag influerats av. Minnet av allt det roliga med karaktärerna gör att jag sörjer dem, liksom. Jag tror att jag är snäll med mig själv. Nu. Det är det viktigaste 🙂
GillaGilla