Vardagen

jag tar igen det, jag tar det igen

Nog har jag fortsatt att fylla semestern må ni tro. Även när koppen var halv så ansåg jag den halvfull, inte halvtom. Nu har jag hällt i nya ingredienser: goda minnen, roliga aktiviteter, fina människor och läskiga saker som jag länge velat överkomma (och nu äntligen sakteligen överkommer!).

Sist jag skrev var blotta två dagar sedan, men redan har jag hunnit göra fler saker än jag nog gjorde på hela förra semestern. Är det inte underbart? Låt oss kika:

Kvällen den 4 juni cyklade jag till mitt kvällsställe Kyrkstugan där jag mötte upp min kamrat Bella. Vi satte oss på en rödrutig filt, lutade oss bak och lyssnade på P-O Moritz kvartett. Lite drygt en timme stannade vi innan tröttheten kröp sig på och det var dags att blåsa av för natt.

Redan dagen efter var det dags för mer musik på Kyrkstugan, så det gjorde inget att vi lämnade innan myggorna hann vakna, för jag skulle ta med min storasyster och min mormor för att lyssna på Dolly Parton-covers klockan 11.

Det var tjusigt: vi lade ut en filt åt mig mitt framför scenen, stolarna hade jag i ryggen och vi hämtade fika i form av både varmkorv, chokladbollar och glasskulor. Mormors granne Polisen-i-kvarteret kom också, men tyvärr ingen Dolly då bandet drabbats av sjukdom. Istället blev det en härlig folkmusiktrio och det var såklart också väldigt trevligt.

Några timmar senare skjutsade jag Erik till bågskyttet. Ni kan inte ana: vi var alldeles ensamma. Jag kunde utan att skämmas breda ut min filt, lägga mig ner och läsa bok i väntan på honom. Bågskyttet ligger av naturliga skäl i totalt lä, så det blev verkligen en härligt varm lässtund (Valkyriorna av Paulo Coelho just nu) för att då och då titta upp och heja lite. Jag är så glad att han blir frisk.

Idag, den 6 juli har vi också fyllt glaset med saker och de kommer verka så alldagliga för läsare, men för mig är detta två berg bestigna (← märkligt ord upptäckte jag just!). Vi började med att gå på bio för att se Thor: Love and Thunder.

För mig är det egentligen konstigt att välja att gå på bio mitt en solig sommardag, men nog måste det vara Eriks tur att få ha lite semester nu? Han valde bio! Det storslagna för mig var att det var första gången jag gick på bio på flera år. Min agorafobi har hindrat mig. Men äntligen!

Jag var så glad att jag inte gick ut. Jag ville, jag tänkte, men jag fastnade i filmen (vilken jag tyckte om!) och råkade glömma bort att vara rädd. Va!? På vägen hem stannade vi och köpte en mjukglass. Vilket jag inte har gjort sedan 2013 (!!!!) eftersom det är med på mina fobiers orimliga förbjudna lista. Jag pallade ju bio, ska jag då inte palla mjukglass?

Det blev sannerligen en dag av revansch, för mig. Två dagars revansch. Hemmasittare? Vem då? Jag? Icket!

Det blir ju alldeles för långt inlägg, men det struntar jag i för SÅHÄR MYCKET HAR JAG GJORT PÅ TVÅ DAGAR! Allting kan vända, jag har sett kejsarens makt, sen' plötsligt hans nakna ända, det vare' ingen som sagt!
Vardagen

lagunsimning och bågskytte

Plötsligt hände det. Plötsligt dök den upp. Orken. Lusten!

Jag pratar inte om min egen, för jag har då fyllt dessa två semesterveckor (två redan dock, det går verkligen snabbt!) med både ork och lust. Jag pratar om Eriks. Tack och lov att han äntligen kan göra något. Jag kan nämligen tänka mig att hans två veckor har gått allt annat än snabbt, med covid-19 som höll honom så sängliggande. Äntligen kunde jag ta med honom ut till bågskyttebanan.

Medan han sköt vid Nydala Bågskytteklubb gick jag in på Umelagun igen, bara för några timmar. Flera bad i de tempererade poolerna, varva mellan två böcker som vanligt och en liten lunchpicknick i all sin enkelhet.

Nu är det höga halter gräspollen i Umeå och jag håller på att rinna ut ur min egen näsa känns det som. Därför är jag faktiskt fortsatt riktigt, riktigt tacksam över att jag inte planerar något den här semestern. Jag lutar mig tillbaka och tar dagarna som de kommer. Kvällarna hade jag kunnat fylla mer, men om det är något jag vägrar den här långa lediga semestern så är det att stressa. Så jag gör inte det! Det jag orkar, hinner, vill och kan gör jag. Det andra får vänta 🙂

Vardagen

först strand, sedan bad; nu stad

Min tur tog slut. Inte helt och hållet, men lite här och där: allergier i ögon och näsa, puttrande migrän som inte riktigt bryter ut, PMS, handsvaghet som gör att tallrikar flyger och glas krossas (och eftersom jag också har PMS så gråter jag hejdlöst när så sker – igår när jag tappade middagen var jag närmast otröstlig).

Sån’t händer.

Fram till den här vändningen har jag fortsatt njuta av sol, bad, familj, vänner, mat och dryck. Jag tänkte att vi skulle ta ett litet svep över dessa ljusglimtar och så ska jag göra mitt bästa för att fylla glaset igen. Som ju är halvfullt, visst?

En morgon var jag på stranden i stugan för att kyla av mig ordentligt i havet, bli lite ompysslad av min syrra med biskvier och lösa korsord. Det har varit en välsignelse att kunna bada. Uttrycket ”kyla av sig” känns däremot som en överdrift då temperaturen som uppmättes i havet var… 26 grader! Jag tror att det är kallare i Nydalasjön.

Även pappa och farmors kille Gunnar kom ner för att bada i havet. En sådan ynnest att få ha dessa underbara män i mitt liv. En sådan ynnest att få ha en så fin familj, med utökning. En sådan ynnest att få ha en så grand strand. Må hända tröttnar ni, men inte jag. Att blogga är att minnas, och jag vill verkligen minnas.

Idag blir det ingen strand. Vinden har vänt så det fläktar skönt på balkongen. Därför är planerna istället en dag i stan: städa, tvätta, diska, läsa, vila, handla… ”stangrejer”. Det behövs ju också!

Vardagen

jag gick från ångest till vattengympa

Jag gjorde mig stolt igår.

Vid 10.30-tiden åkte jag till utomhusbadet Umelagun för en dags sol och bad. Redan innan jag gick in började jag att tänka upp min ångest. Katalysatorn var något så urbota dumt som ”en främmande smak i munnen”. Jag kunde inte sluta tänka på den och startade alla andra möjliga tänkbara scenarion i huvudet. Kroppen, som är smart, hakade självklart på. ”Rädd? Ja, men självklart, då måste vi ju börja höja pulsen! Snabbare och hårdare ska hjärtat slå. Och torka ur munnen! Lite illamående ska vi väl också sätta igång, kanske bråka lite med tarmen också”.

Jag skrev till min syrra att jag kanske ger upp och åker hem. Betala inträde, doppa mig en gång och åka hem… ja, det var verkligen nära. Sedan kom hon. Vi tog en plats med tillgång till skugga, klev i badet och sedan klev vi knappt upp. Klockan 12.00-12.30 deltog jag till och med i ett pass vattengympa. Det var skitjobbigt och jag tog i så jag skrek och stånkade värre än gubbarna på gymmet. Å de ä int’ å säga lite! Sedan var ångesten borta. Jag märkte inte när det hände, men någon gång inom den där halvtimmen. Aaaaah, endorfiner.

📷: Fredriklarssonphotography

Som ni kanske har lagt märke till fortsätter jag mina sommardagar i enslighet, eller med lite andra personer än med Erik. Så brukar det bli även när han är frisk, eftersom vi har helt olika återhämtningsaktiviteter, men nu har det inte gått för att han har verkligen varit så sjuk. Äntligen har han visat på friskhetstecken när han åt fast föda, sov några sammanhängande timmar och i alla fall var sugen på en Singha, även om den blev stående på diskbänken.

Idag kommer jag förmodligen besöka mamma och pappa i sommarstugan, ta en ny tur till Nydala eller lagunen, kanske besöka café Crosta och läsa bok på deras uteservering. Det är faktiskt inte så noga vem jag delar vackra dagar med, om någon. Var och en får odla sin kål, alldeles som vanligt.

Vardagen

i min väska för heldagar på en filt

Vi hör åskan nästan hela tiden. Två dagar har det mullrat överallt omkring oss, men just Umeå verkar hela tiden befinna sig i ett hål där solen alltid strålar och dit åskan aldrig når. Enligt väderprognoserna ska den nå oss i morgon, men till dess går den runt oss som en morrande tiger.

Det är fuktigt och soligt. Jag är utomhus hela dagarna och kisar i ljuset. Jag har varit på semester i lite över en vecka och förmodligen ”gjort” mer än jag gjorde hela förra semestern. Dubbelt så mycket som jag gjorde hela sommaren innan. Det är tacksamt att jag har så långsamma intressen. Som att gå ner till sjön en hel dag. Det har jag inga problem med. Ta bara med rätt saker:

  • Vaxduk, handduk och filt.
  • Solkräm, solglasögon, sprayflaska med kallvatten och solstift.
  • Badkläder.
  • Bok, mobiltelefon, hörlurar.
  • I ryggsäcken: våtservetter, mediciner, plåster, skrivblock, pennor, vattenflaskor.
  • Kylklamp, kylväska och matsäck – men just de här bilderna är från igår och då var jag på kyrkstugan och passade därför på att köpa fikat av dem.

Idag har jag vaknat till en dag som är höljt i ett tunt flor av dis i den annars strålande solen och det är så ljust att hela ansiktet drar ihop sig. Jag njuter. Jag njuter nu. Om hela livet kunde vara juni..!

Vardagen

dagar, nätter

Det går inte att blogga om allt, men jag VILL, jag VILL verkligen! För sommaren, det är den vi ska leva av när det är november. Eller vänta, nej: det är den vi ska leva av när det är oktober, november, december, januari och februari. Jag vill minnas varenda grässtrå.

Jag njuter av flera olika saker varje dag. Det är inte så att jag fyller dagarna med en massa måsten: varje gång någon vill planera in något svarar jag lite svävande. Semester. Vill det sig så vill det sig.


I går började jag dagen hos min kompis Hanna. Vi satt i hennes kök i skuggan. Balkongdörren stod öppen. Hon drack kaffe, jag åt honungsmelon. Jag begav mig sedan till Nydalabadet där jag lade ut mina filtar och varvade mellan att lyssna på en ljudbok och läsa en annan. Det tog tre timmar innan hungern slog till och strandrestaurangen basunerade ut 1,5 timmes väntetid… det gick inte.

Jag åkte hem till den lille Erik och tillgodosåg bådas våra saltbehov (och inte en enda vitamin) med jumbo fries, chicken nuggets och olika slags dipsås. Balkongen låg i skugga. Ölflaskan badade av imma.

Jag cyklade till en kvällsspelning vid Kyrkstugan: folkmusik med Anton Teljebeck (fiol) och Gunnar Lingegård (gitarr) i strålande kvällssol. Bakom oss badade stora som små, omkring låg hundar och vilade efter en dags hetta och solsken och små doftpuffar av kaffe och mogna jordgubbar svepte omkring oss.

På hemvägen stannade jag hos Hanna igen, samma Hanna jag inledde dagen med. Hon planterade om sina penséer och jag stod bredvid i bara klänning utan att frysa och utan att bli biten av en enda mygga.

Juninätter ♡

Vardagen

havsfolk och landkrabbor

Aj aj aj, att man bränner sig så snabbt vid en poolen? Man tycker ju att havet vore värre, men en dag på Umelagun (inte ens en HEL dag!) och jag råkade verkligen bränna mig ganska ordentligt på ryggen. Ni vet, så det gör ont i skinnet.

När morgonen kom på midsommardagen var det dimma och jag kunde ta en lugn och fin morgon på brotrappen. Pappa läste alla quizfrågor från DN och vi svarade efter bästa förmåga (i samlade krafter gick det riktigt bra) medan vi åt frukost på brotrappen, mitt ”vanliga” ställe.

När dimman lättade var det såklart dags att gå ner på stranden. Röd rygg innebar en dag med t-shirt, men innesittare är jag då rakt inte längre. Finns det en strand vill jag ha en strand. Eller en gräsmatta eller parkbänk eller stenbumling eller… ja, ni fattar!

Midsommardagen innebar strandhäng med korsord och bad i havet ↑ och gräsmattehäng med potatissallad och korvmössa ↓

Nu borde vi vara åtminstone relativt i fas med realtid. Däremot gör jag mig inte besviken, utan fyller mina dagar till bredden, vilket innebär nya eskapader inom kort. Hoppas att ni tar en paus i soldyrkandet för att hälsa på här på bloggen vid tillfälle – varje kommentar, visning, hjärta gör mig verkligen jätteglad ♡

Vardagen

uppe på land finns bara spring?

Om ni vill se en liten titt på mina dagar i realtid är ni välkomna till min instagram: ajlimuller. Till er som potentiellt redan följer mig där kommer därför lite upprepning vad gäller bilderna. Sorry, men sommar förtjänar att dokumenteras.

Umelagun är ett litet utomhusbad med tempererade pooler, rutschkanor, bubbelpool och annat trevligt. Dit gick jag på midsommarafton, eftersom jag vid den tidpunkten trodde att allt vad firande heter var inställt.

Jag var på Umelagun från 10 tills de stängde klockan 14. De stänger såklart senare alla andra dagar: 10-19 alla dagar i veckan. Det var midsommartider och det var bara att foga sig och gå ut till Nydalasjön. Sjön är alltid till förfogande för soltörstande människor och med en pommestallrik från restaurang Nydala REAL kändes det inget vidare att åka hem riktigt så tidigt som klockan två.

Ett jättebra hack för er som liksom jag behöver bada emellanåt, men som ogillar sanden och vätan som kommer efter badet: vaxduk. Jag lägger vaxduken underst och sedan kan man ta sina filtar och handdukar och kuddar och allt vad man nu har släpat med sig och breda ut ovanpå. Det här är första året jag gör så, och tro mig: det gör mig mer och mer badbenägen. Tips, tips, tips!

I morgon spår jag samma utfall: bada, vila, äta, sova. Jag hoppas att Erik ska krya på sig snart så att han också kan få ta en ordentlig semester. Vi tröstar oss med att han förra året inte ens gick på semester förrän 30/6 och ändå hann han vila upp sig ordentligt inför höstterminen. Det får bli samma i år. Det är inte hela världen.

Vardagen

jag fick det fint (och Erik fick influensa)

På midsommarafton, efter att jag hade gråtit lite, lämnade jag hemmet. Jag var en hel dag ute, för att ge den stackars hostande Erik lite space. När jag skickade ett meddelande till mamma och pappa om att jag skulle slå läger i deras hem i stan hände något så fint: de ringde upp och sa att om jag var frisk fick jag komma till stugan och fira kvällen hos dem.

Så jag gjorde det.

Det låter hjärtlöst, med tanke på Erik, men tro mig: jag trippelkollade läget. Han ville inte fira. Så jag lämnade honom med nyponsoppa, kycklingsoppa, mediciner och näsdukar och drog vidare. Till stugan, raka spåret till stranden med syrran, trots att klockan var 17.00.

Efter att ha legat där en stund, med sjal om axlarna efter att klantigt nog ha bränt ryggen under dagen, gick vi upp till stugdäcket för att äta middag med nästan hela familjen. Det var coolt att farmor Brita, hennes kille Gunnar och mormor Harriet orkade komma. De är så gamla nu!

Kvällen fortgick i lagom takt. Di gamle åkte hem vid 20-tiden. Jag åkte inte hem. Det var första natten i stugan på mycket länge. Jag skäms nästan att säga det, men jag sov som ett litet barn till ljudet av vågor i min gula friggebod, i sängen med tusen madrasser och sänghimmel. Det var fint.

Vardagen

med grönska och solsken

Glad midsommar önskar jag alla som är här och kikar idag.

Här i Müllerska hushållet är det sjukstuga så det står (o)härliga till. Jag har till och med gråtit lite åt hur eländigt det blev. Jag är klädd i svart klänning. Dramatisk. Avnjuter en bild från midsommarafton 2019 istället, då jag tror att jag peakade!

Eller peakade behöver jag inte ha gjort, det är ju inte som att jag står på dödens rand! En influensasjuk make och obehandlad hypotyreos (det kommer ett informativt tidsinställt inlägg om det för dig som önskade det och för er som kanske också är intresserade) satte käppar för att peaka till midsommar i år. Och? Jag kan säkert bräcka 2019 på många andra sätt. M-Å-N-G-A. Resten, ja, resten får jag ta 2023.

All lycka till er, ni underbara, underbara människor ♡