Författare: Ajli Müller

Här satte jag mig idag, med fingrar så kalla att det inte gick att avgöra om de var tomteluvsröda eller tomteskäggsvita, och krokiga som ginsengrötter. Jag har väntat till nu med att montera ner balkongbelysningen, men nu är den väck och jag kan luta mig tillbaka och leka. Leka att det åtminstone snart är vår. Idag är det ljust. Snart är det varmt.

Det är inte varmt än. På med några fler lager, på med en mössa, på med en fluffig filt. En rykande örtchai och en bok om strålande sommar gör mig sällskap, tillsammans med musik från bärbar högtalare. I vanliga fall brukar jag oroa mig för att det är ofint att spela musik på balkongen och tränga mig på allas tystnad. Inte nu. Det är troligt att jag ännu är ensam på balkongen. Jag och rökarna.

Våren kan få komma.

Nog vet jag, jag vet ju. Det är hela februari och mars kvar. Delar av april till och med, eftersom jag bor i norra delarna av detta avlånga land. Men på balkongen kan det väl få vara vår?

På kvällen var huset nästan tyst. Förutom att vi bor i en välventilerad, ny lägenhet i stan. TV, radio och skivspelare var avstängda. Datorer släckta. Erik var på träning. Mobilen var… jag ska inte ljuga: inom räckhåll, men på ljudlöst. Jag tände ljusen, varav ett WoodWick som sprakar så fint, då det var dags för en vårdande kväll.

Fukten från duschen fyllde badrummet och immade igen spegeln. Jag hade redan i förväg radat upp mina MON|SUN som har extremt prisvärda (särskilt för mig som fått allt i present, lalala) Home Spa-utbud. Det riktigt kliade i huden, och få saker är så tillfredsställande som att använda en grovkornig skrubb på vintertrötta underben. Jag skulle kunna råka fila bort också den friska huden av bara farten.

Strax bytte jag till finkornig peeling istället. Mina ben var alldeles bleka och ludna. Jag vet att jag har sett det lite då och då under höst och vinter, men tänkt att ingen annan ska ju se dem så det gör ju inget. Om håret ändå ska bo i strumpbyxor i några månader till, så spelar det ju ingen roll.

Och då blev jag jag förbannad.

Har inte jag hävdat att jag rakar benen för min egen skull? Och så går jag runt och bevisar motsatsen? Om jag rakar benen för min egen skull, varför skulle jag då bry mig om ifall det är sett eller osett? Fy fan feminist!

Man kan ju tycka att det borde leda till att jag bestämde mig för en rakningsprotest, som jag gjorde 2012. Istället ledde det till att jag bladade om min Estrid och tog bort allt som fått gro.

Så kan jag gå runt och tänka att jag just rakat benen för min egen skull och bara för mig själv och för att det är min vilja. Eftersom ändå ingen ska se eller veta, måste det ju vara så. Att problematisera den samhälleliga påverkan på den där oerhört ”fria” viljan vi kvinnor har, det får vi väl göra en annan gång…

Konstverket bakom mig är skapat av Isabelle Thörner/rakkurva.com

Tänk om vi backade bandet till 2020. Då skulle jag inte ha skrivit det här inlägget. Inte bara för att det var restriktioner i samhället, utan också för att jag hade mått för dåligt och saknat eget driv. Saknat vård och verktyg. Jag hade aldrig bokat något, utan använt min pålitliga (men med korten på bordet: totalt odugliga!) strategi: undvikande. Till vad pris som helst.

I helgen var jag på föreställningen ”Den overkliga sanningen om bob hund”. Det var så bra, det var så stort. Jag skrek. Jag sjöng med. Jag klappade. Jag skrattade. Jag förundrades. Jag grät.

Erik är så cool. Han är inte rädd för någonting, känns det som. Dessutom är han naturligt lågaffektiv. Med honom med mig satt jag plötsligt där, och sedan… sedan hände det bara! En riktig pangkväll!

Jag har alltid lyssnat på bob hund. Det känns åtminstone som det, men det är väl sedan 1998 egentligen. ”Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!” var starten, och det var pappas förtjänst (både mamma och pappa träffade vi förresten också på föreställningen – de hade fått biljetter av min storasyster i julklapp!).

Idag har jag vaknat och har ont överallt. Det är en nackspärr på gång, huvudvärk av att ha skrikit en hel kväll, en torr och svidande hals av samma anledning, det är träningsvärk att allt studsande och klappande. Men det är inget mot vad Thomas Öberg, sångaren gjorde. Studsade och klappade och dansade och sjöng. Jag googlade. Han är 55 år. Nu får jag skämmas.

bob hunds nya släpp fanns på Spotify morgonen efter föreställningen. Det är något med livemusik. Det pånyttföder ens idoler. Och det pånyttföder hon som följer skivsläpp. Här är det i alla fall, varsågoda!

Spat ligger bara några minuter från jobbet. På väg dit eller på väg hem. Aldrig omväg. Jag skulle kunna bosätta mig där. Spat är fullt av ljud som knappt låter. Det kluckas från bassängen. Det mumlas från människorna. Från dolda högtalare spelas långsamma stråkar, pianon eller fågelsång. Det knäpper från bastuaggregat. Brasan sprakar.

Jag tar en kopp grönt te när jag sätter mig och låter den dra i lite för många minuter för att det ska vara gott. Kaffemjölken skakar jag ordentligt för att späda ut, men det hjälper inte. Vilka som frivilligt dricker grönt te, när det finns svart begriper jag inte. Svinn.

Ljusrummet påminner mig om hur det känns när det är sommar. I minst en timme ligger jag. Ibland känner jag hur medvetandet ebbar ut. Ibland händer saker inom mig. Ibland sprätter jag maskrosor på min mammas näsa när jag ber henne dofta. Drömmar, men inte helt.

Mannen ett par stolar intill mig snarkar högt. Han fortsätter sova när lamporna slocknar. Jag smyger förbi honom när jag går ut.

På däcket ovanför bassängen går det inte heller att hålla sig vaken. Jag skulle kunna utmana vem som helst att ge det ett försök. Det är hög luftfuktighet, det är ljud av vatten, det är varmt. Ljuset är behagligt. Sängarna har stora fluffiga madrasser och skira tygväggar som tillåter mig att se ut, men ingen att se in. Utanför de stora glasväggarna yr januarisnön, utan att ge ifrån sig ens en tillstymmelse till ryt. Men jag vet att det finns där.

Det är en måndag i januari. Just det är ett faktum och går inte att fejka. Men det finns ett spa, bara några minuter från mitt jobb. Där är sommar året om. Där skulle jag kunna bosätta mig.

I natt när jag låg och skulle sova fick jag en trevlig tanke: jag är inte social media influencer. Ibland är det en sorglig tanke, eftersom jag tycker att det är så roligt och inte skulle ha något emot att lägga jättemycket tid och tanke på mina kanaler. Men just i natt var det en så trevlig tanke, för jag har tappat farten lite.

När jag tappar farten på bloggen är det nästan alltid för att jag tror att den ska se ut på ett visst sätt. Eller för att jag tror att jag behöver ha en viss röst. Ett visst innehåll. En nisch. En publik. Ibland tappar jag farten för att jag inte svarat på kommentarer. Eller för att jag inte fått kommentarer. Ibland för att jag inte har gjort något. Ibland för att jag inte har fotat något. Men egentligen: spela roll? Jag är inte social media influencer. Jag behöver inte stå till svars när jag tappat farten. Jag kan ha en period av bara fula bilder och tråkig vardag om jag vill.

När jag vaknade hade en av mina favoritbloggare Gabriella Skog lagt upp en bild på instagram stories: stuvade makaroner och falukorv.

Det gjorde mitt beslut ännu enklare. Nu kommer ett skepp lastat – med allt! Alla bilder med avskavt nagellack, alla bilder jag tycker att jag ser tjock ut på, maten som kommer ur kartong, soffan jag ägnar så mycket tid i, veckosvep som är roliga eller tråkiga. Annars kommer jag inte komma tillbaka förrän jag är färdig eller fejkar. Inget av alternativen känns så bra.

Alternativet ovan ser inte så bra ut. Men det känns bra! Det känns som mitt nyårslöfte. Vardagslivets lyckor.

Jag grät som ett litet barn i fredags. Jag blev påkommen och instruerad att äta något. Snyftande åt jag tre frukostknäcke, utan något alls på. Sedan började jag skratta igen. Jag blir kanske inte hangry, men jag verkar sannerligen bli hungerdeppig. Hoppsan.

Den här veckan har jag gjort många små vinster. Min terapeut lärde mig att man ska det. Om jag tror att jag ska ut och leva lajf efter att ha undvikit lajf i massa år så kommer det leda till besvikelse efter besvikelse. Istället ska jag bara leva. Och varje gång jag lever liiiiite mer än tidigare: fira. Uppmärksamma. Så småningom lever jag lajf.

Det finns saker jag inte kan skriva här, men jag kan i alla fall skriva att jag har saker att fira och saker att uppmärksamma! För jag har lärt mig att små segrar också är segrar.

Jag som skulle ha en bloggvinter har alldeles kommit av mig. Men jag har i alla fall fyllt veckan. Jag har haft vinter i mitt lilla hem.

Ena dagen åt vi Västerbottensostpaj, varmrökt lax, skagenröra och andra goda grejer. Senare spelade vi spelet ”kan du ta en HINT” som jag fick i ett pressutskick en gång. Lovely. Kan ni gissa vilka charader vi gör här nedan? Nää. Jag är Phoebe från Friends och Fanny är kometen Hale-Bopp!

En annan dag kom våra vänner över på meze och vi lagade hummus, falafel, tabbouleh, sallader, potatisklyftor och annat gott. Vi hann inte med något spel, utan pratade mest ikapp. Det började lite guppigt genom att ugnen gick sönder, men tack och lov har vi en airfryer som vi satte i bruk. Ganska bra mitt i allt, eftersom vi annars aldrig skulle ha kommit oss för att lära oss den.

Det har varit riktigt pissväder, så att fylla vintern genom att flytta roliga saker inomhus känns jättebra. Jag längtar efter utomhus! Men det är inte bråttom.