Ätbart

mat mat mat i magen, halleluja!

Nu börjar det närma sig tiden då det här med bloggande hamnar i skymundan för att jag ligger ute i gräset och äter vattenmelon. I samma andetag brukar jag också bli lite jobbig med maten. Hettan får mig att tro att jag mår illa och jag är rädd för att må illa, vilket innebär att jag blir sammanbiten och ledsen. Än har det inte slagit till i år! Här kommer lite käk som jag bara mått gott av:

Köttbullar med potatismos och gräddsås

Vad ska jag ens skriva om en tallrik köttbullar? Det är en av mina favoriträtter, men kanske inte såhär på sommaren. En kylig junidag rullade jag ändå ihop några. Det fungerade, men godast är det nog ändå på det kyliga halvåret. Dessa är kryddade med öl, salt, peppar och dijonsenap och ”fyllda” med gul lök och smörgåsgurka.

Quinoabowl med slantad bratwurst

Det var varmt en dag och jag orkade inte handla, så skålen nedan (men visst säger man bowl om maträtter, även om man pratar svenska..?) fylldes med quinoa- och bulgurmix, grönsaker och pressad citron, vilket jag sedan rörde samman med hårdstekt slantad bratwurst och fetaost.

Hamburgare med coleslaw

Inga större konstigheter med följande måltid: hamburgare med pommes frites. Det enda som gjorde den lite roligare var den hemgjorda coleslaw jag snörde ihop med vitkål, morot, rödlök, dijon, citron, vitvinsvinäger, majonnäs och kvarg.

Pasta med fläskfilésås

Pastasåsen består av stekt fläskfilé (marinerad i bland annat färsk ingefära och vitlök, men marinaden åkte inte med ner i pannan) och gul lök, grädde, vitt vin, tomatpuré och mango chutney. Brutalgott, faktiskt! Det är ju en annan ”sort” än oxfilépasta, men minst lika god. Och fläskfilén kostade 49 spänn..! Det får man inte ens en sockerbitsstor oxfilékub för.

Midsommarafton i morgon kommer tyvärr inte innebära någon häftig meny eftersom min lilla make är så sjuk, men något ska jag väl kunna vaska fram 🙂

Vardagen

ett ögonblick i sänder

Min semester är inledd.
Igår var jag så glad.
Idag känner jag mig lite ledsen.
Imorgon får vi se.

På måndagskvällen gick jag på bleckblåskväll. Jag klarade mig ganska bra. Utan sällskap, Erik orkade inte och jag är inte en person som ringer någon annan om Erik säger nej. Social eremit, kallar mamma det. Jag har med andra ord inget emot det, och mest är jag glad att jag tog mig iväg överhuvudtaget.

På tisdagen var det min första hela semesterdag och jag inledde den med vattenmelon på balkongen. Lite senare såg jag att Sofia Wood skrev att hon rekommenderar lime och chilipulver på vattenmelon. Min har lime och brun farin. Men jag tror ändå inte att jag har chilipulver. Chilipulver och chilipeppar är väl inte samma sak? 

Jag tog besök nummer tre på Kyrkstugan och kula nummer 1 ur glasskiosken. Mintchoklad blev det, och om man gillar mintglass kan jag varmt rekommendera den. Chokladen som är inblandad i den milda glassen är mörk och med krispiga wafer-bitar i sig. Som remikexen, ni vet (eller borde veta)!

Senare gick Erik på semester, men han hade utbildning i något på bågskytteklubben. Jag njöt av att läsa bok och blasta fläktarna omkring mig, i vetskap om att onsdagen skulle jag och min man få vara lediga tillsammans, en hel semester sedan kanske 2016? 

I natt fick han influensa. Influensa på sommaren!? Oja. Yransjukan kallas den och sprids snabbt i Umeå. Det är därför jag är ledsen. Sommaren är lång som lärare på semester, men just nu känns det väldigt antiklimatiskt att behöva ställa in midsommarafton och stugan och annat trevligt. Tur, jag säger bara det, tur att jag orkade fylla dagarna innan!

Vardagen

sista paret, ut och kut!

Den första dagens semester börjar nu. Eller nej. Den började för några timmar sedan. Med besked, i mina mått mätt! Några förknippar kanske semester med vardagsvin och en utlandsresa, men liksom många andra föredrar jag en långsam känsla av axlar som tillåts sjunka. I välbehag.

Jag jobbade till ungefär klockan 14:30. I skyn korsade ett litet plan mitt synfält och när det försvann bakom fönsterkarmen valde jag att stänga datorn och helt enkelt… följa efter.

Kyrkstugan premiäröppnade idag, så efter att ha pumpat min cykel trampade jag dit. Knastrande däck, en tramsig ljudbok, en svart kaffe, en hummusfralla, skrattande människor i badet, skränande måsar i skyn… kan man ens begära något annat?

Efter någon timme började det regna, trots att solen då och då bröt igenom. Jag och alla damer tog tillflykt under tak, där vi satt utströsslade över golvet och på udda bänkar och stolar.

Ingen gick in. Varför skulle vi?

I år går jag inte in.

Vardagen

med en enkel tulipan

Idag fyller min farmor 90 år. Hon är så cool. Jag tänker minsann också bli så gammal – och mer därtill. Liksom henne tänker jag klä mig i glada färger. Jag tänker bära coola plagg. Jag tänker gå på teater och opera, läsa poesi och laga mat. Faktum är att jag nog tänker börja redan nu, för varför vänta? Livet, ni vet. Man kan aldrig veta.

Som vi firade henne igår. Jag blev glad över alla som var där för att hurra för henne: vänner, gamla kollegor, släktingar, nästan alla mina kusiner på pappasidan. Vi åt en god kall buffé som inspirerade mig till mat att laga framöver. Där fanns lax med dijonkräm, kycklingspett, krämig potatissallad med purjolök, rostbiff, chiliräkor och en massa annat gott. Vi som var gäster sjöng sånger med texter om farmor, läste dikter som påminde oss om farmor och höll tal till farmor. Jag körde hem oss strax efter 21

(PS. framöver kommer förmodligen min blogg bli lite snyggare att läsa för jag har efter att ha gått igenom dessa gryniga, suddiga, mörka bilder, äntligen köpt en ny telefon!)

Hälsa

lämna tre biopsier, sova tolv timmar

Jag skriver nu efter att ha sovit i över 12 timmar. 12!

Igår var jag inte så kaxig efter att ha varit på sjukhuset och lämnat cellprover ur min förtjockade sköldkörtel. Min doktor hette Bengt och min undersköterska hette Tatiana. Jag bad dem att köra ”plåstertekniken”: riv av bara! Hellre snabbt än smärtfritt!

De ta biopsier ur tre olika delar av sköldkörteln och det gjorde ont, men framför allt var det väldigt obehagligt. Det går emot ens föreställningsvärld att låta någon sticka en tre gånger med nålar i halsen, och suga ut grejs ur den! Efteråt fick jag ett litet plåster och bakom är tre pyttesmå prickar. Det var definitivt värre i mitt huvud.

Anspänningen lämnade mig slocknad från strax innan 20:00 igår till strax efter 8:00 idag.


När jag utrett sköldkörteln färdigt ska jag ta tag i ”det här nya träningsprogrammet” på ett mer omfattande sätt. Jag har börjat öva på puls och att inte vara rädd, att skratta och delta i lekar och ramsor och danser på jobbet. Alldeles klart är att min psykiska hälsa varit mitt fokus 2022, men tack vare det kan jag nu ta tag i allt det andra. Mer obehindrat.

Exempelvis kan jag mer obehindrat besöka människor. Mer obehindrat äta bland människor. Mer obehindrat äta från ställen jag inte kan utantill. Mer obehindrat åka till sjukhuset. Mer obehindrat delta i skolans brainbreaks. Mer obehindrat göra schemabrytande saker.

I don’t want to wait for our lives to be over
Will it be yes or will it be sorry?

Vardagen

solrosor och separationsångest

Livet får inte gå såhär fort! Jag blir superstressad! Nu jobbar jag i tre dagar till innan jag går på semester och även om jag längtar väldigt, väldigt mycket till semestern så är det med viss fasa just nu. Det här är något som inträffar så sällan (sommaren!) att det inte finns chans att hinna öva på att vara luuuuuugn och tänka looooogiskt och stressa neeeeeer. På Instagram brukar jag skriva att ”sommaren är lång”, men så fort semestern börjat känns det som att det inte riktigt är sant.

Men jag maxar, jag fortsätter att göra tuuuusen gånger mer än jag gjorde förra året och förrförra året. Jag slipar på bojorna och släpar kedjorna med mig om de ändå håller mig fjättrad. Ut, ut, ut. Gör, gör, gör. Våga, våga, våga. Testa, testa, testa. Skratta, skratta, skratta!


I förrgår och igår däremot grät jag. Mycket. Jag är mentor i nian, samt studie- och yrkesvägledare, och i tisdags lämnade niorna grundskolan. Redan vid klassens första solo rann tårarna över och sedan kunde jag inte sluta gråta. Jag som brukar kunna vara så stabil och ba ”nu river vi av det här”, men i år blev det pannkaka av den mentaliteten. Kanske blödigheten växer fram? I år är det mitt nionde år som lärare, men jag tror att det är första året jag verkligen känner mig som en. Vuxen, professionell och har vuxit i mina kläder. Då kom tjutet.

Nu är tomheten stor, märkligt nog. Det är precis samma känsla som när jag lämnade in mitt examensarbete efter 5 år på universitetet: jag förväntar mig lättnad men drabbas bara av sorgsenhet. Mamma säger att det är separationsångest. Det går över ♡

Vardagen

o, vad världen nu är skön

Jag har fortsatt att tillvarata saker. Jag har gjort saker även när de är läskiga, och även när det har varit jobbigt har det alltid varit värt det en bit in eller i efterhand. De små segrarna är också segrar.

Tack vare mina små segrar har jag idag varit på brännbollsdag med mina elever och efter det åkt ut till havet och umgåtts med min mamma. Och all grönska!

I sommarstugan hade de börjat forma granarna och satt ut grillar och skulpturer. Mamma har anlagt en liten rabatt runt ”min” altan och det ska växa ärtskidor och blåklintar där.

Vi har fikat falu rågrut med Västerbottensost och kallrökt skinka, druckit kaffe, mumsat Sundborns Punch och lyssnat på både regn och vågor (vädret idag var hett men omväxlande). Grönskan är faktiskt ganska makalös med tanke på hur lite det har regnat.

Jag längtar redan tillbaka.

Vardagen

allting kvar och ändå

Det har varit lite radiotystnad ett tag. Jag har levt livet. Tagit vara på allting. Det här är ju egentligen de allra bästa dagarna i livet: när man har ”allting kvar”.

Det är sommarvärme och ljusgrön grönska, jag väljer skuggan ibland och har t-shirt på mig hela dagar. Ute som inne!

Jag lägger lapptäcken av filtar för att fika och spela spel i skuggan under björkarna. Jag spelar brännboll eller övar lyra. Eller bara lyssnar på musik och ligger med ansiktet i solen.

Jag njuter (ja, det har jag gjort – nästan ingen fruktan längre!) av fika med människor jag tycker om: kollegor dukar upp det stort på arbetet. Andra dagar promenerar jag till kvartersfiket Crosta och köper med mig äppelrutor hem.

Efter jobbet dukar jag upp på balkongen och äter middag i skuggan, med bara ben och bara armar, med min man. En dag ska jag köpa ett bord till balkongen, men till dess fungerar knän OK!

Jag tränar mer. Jag promenerar i närområdet, tar zoner i turf och tar i så det gör ont i utomhusgymmet. Bara ett tag såklart. Och sedan en eller två dagar efteråt.

Allt det här fyller jag mina dagar med. Ändå har jag allting kvar. Vilken lyx!

Vardagen

här bor vi men vi vill vidare

Jag bor vackert, rent ”lägemässigt”. Jag ser sjön från balkongen och med bara några steg har står jag vid dess sydspets. Vi har en fin liten park bakom huset. Vi har grönska och fåglar och bin, gamla små trähus och rara kafeterior.

På sommaren är det så mysigt att gå längs sjöns västersida, för där är odlingsklubben med sina pallkragar och hampakläder och de religiösa som ber med radband och ansiktsuttryck av totalt lugn. Går man ännu lite längre kommer de högljudda, glada studenterna som alltid spelar beachvolley och simmar ryggsim, med tantcyklar strödda omkring sig. Längs östersidan är det idel stränder, Kyrkstugan, klättertorn och grillplatser. Alla välskötta, fräscha, lite ”gamla” i stilen och helt enkelt fint!

Det här är verkligen ett perfekt sommarboende. Ändå går jag i flytta-tankar.

Jag vill närmare jobbet. Jag vill närmare stan. Jag vill kunna hitta på saker spontant och inte behöva planera så mycket körning och körsträckor. Jag vill närmare farmor. Jag vill närmare syrran. Jag vill till restauranger och staden och kärnan och lite liv! Så om ni har en tumme ledig: håll den för oss! Tills dess kan jag njuta av ett sommarparadis runt knuten.

Ätbart

middagar som jag lagat med glädje

Alla gillar inte ens mat, jag tycker att det är så himla märkligt. Människor som äter frukost till middag… eller som tycker att frukost är den bästa måltiden! Nä, jag skulle med glädje äta middag till frukost. Just nu kör jag istället med ”metoden” att inte äta frukost överhuvudtaget, men jag har också tittat lite på asiatiska frukostar för att kanske få inspiration som passar mig bättre. Ris till frukost och buljong till frukost skulle vara life för mig. Men tills jag hittar något bra sätt att inkorporera det så får ni ta del av lite goda middagar istället:

Poké bowl med marinerad frøyalax

Jag hade ingen lime, så i min marinad till laxen hade jag sesamolja, fisksås, ljus soja, salt, chili flakes och citron. Eftersom jag marinerade i citron blev den lite lätt liksom ”tillagad”. Som när man gör ceviche! Mmmmm! Serverade med sushiris och allt annat som ni ser på bilden.

Fläskkotletter i rosmarinsås

Tips tips! Slunga oliver i några droppar olivolja så blir de sådär blanka och snygga! Fläskkotletterna la jag råa direkt i formen, sedan vispade jag ihop vispgrädde, créme fraiche, ljus soja, sambal oelek med färsk och torkad rosmarin som jag hällde över och långbakade i ugnen.

Korianderhamburgare med jalapeños

Burgare kan man behöva ibland. Dessa med ruccola, tomater och inlagd rödlök i botten, biff på högrevsfärs, äggula, lite grädde, 1/2 dl färsk koriander per 400 gram högrev, spiskummin och salt och peppar i mitten, ost, färsk skivad jalapeño och vanlig amerikansk dressing på toppen.

Plockmat: heta räkor, potatishalvor och andra smårätter

Till och med en liten film blev det! Jag och Erik var sugen på olika saker: jag var sugen på söta tomater och potatis, Erik var sugen på heta räkor och bröd. Så vi tog allt. Varför inte? Supporta också små influencers: titta på min lilla film är ni snälla 🙂