Kategori: Hälsa • Ohälsa

Det är en arbetstopp nu och eftersom jag försöker hålla jobbet utanför sociala medier: long time, no see!

Jag har ont överallt känns det som, hela kroppen värker. Det känns oförskämt. Jag hade ju beställt omstart. Min rygg värker både upptill och nedtill. Det värker i munnen efter att ha klyvt tänderna av gnisslande och sedan lagat de spruckna tänderna. Det värker i magen från alla mediciner. Sköldkörteln trycker på luftstrupen och ger förnimmelsen av att kvävas varje gång jag glömmer att hålla huvudet i någon av de fungerande ställningarna. Rösten försvinner under dagens bruk. Hostan retar från och till.

I år, jag känner det på mig, kommer jag få till det här medicinska. Jag tror det. Jag göra alla ingrepp och alla åtgärder under 2023 – förhoppningsvis innan sommaren – och sedan är jag frisk som en nötkärna.

Till dess ska jag försöka sluta gnälla, jag var väl aldrig gnällig förr! Det är nog orken som hänger på en skör tråd. När jag är orkeslös är det närmare till tårar. Närmare till gnäll. Men det är inte så roligt. Lögnaktig behöver jag ju inte bli, säga att allt är bra om allt är dåligt, men gnäll är svavel. Konstaterandet två stycken upp får vara det sista. Nog nu.

tidning, kaffe, limpa, film, stickning. tidning, kaffe, limpa, film, stickning. tidning, kaffe, limpa, film, stickning. tidning, kaffe, limpa, film, stickning. tidning, kaffe, limpa, film, stickning.

Jag läste ett blogginlägg av Julia Eriksson om veckans alla dagar och hennes tankar och känslor och göromål under dessa. Sedan gick jag in på Sardellens samma slags blogginlägg och läste njutfullt. Jag skulle vilja skriva ett eget.

Jag kommer inte skriva ett eget. Inte än i alla fall. Jag håller fortfarande på att forma livet lite mer efter mitt eget tycke eller guds vilja – vem fan vet längre – och lämnar dessutom mitt arbete utanför min blogg. Hur mycket finns att säga då? Men jag vill 1) tipsa om dessa två bloggars inlägg och 2) kommentera veckans dagar med ett eller två ord. För att det säger en del.

Jag gillar måndagar. Jag gillar tisdagar. Jag gillar onsdagar. Jag gillar torsdagar. Jag gillar fredagar. Jag tycker lördagar är okej. Jag gillar inte söndagar.

Det här är en ny insikt för mig, och en ganska främmande sådan. Det känns som att det är helgen man ska tycka bäst om. Det gör inte jag. Jag längtar efter helgen, men det är mest för att jag är så trött, så trött, så trött. Jag gillar den inte så mycket egentligen. Jag gillar veckan tusen gånger mer. Tusen. Det är också ett tecken på att arbetet jag gör nu, mitt inre arbete, är viktigt. Nog borde jag kunna bli en sådan person som gillar helgen? Förr var jag ju en sån’!

Min behandlare vid ASTA- och ångestmottagningen frågade vad jag gillar att göra. Ni må tro att tystnaden var tragiskt lång.

Jag jobbar på det.

… skulle mitt liv vara så tråkigt att titta på.

Jag har ett bra liv, men särskilt händelserikt är det inte. Detta tror jag kommer förändras i år. Jag tror att det händer saker i mig. Och om jag gör en ”ett foto i timmen” om ett kvartal eller två så tror jag helt ärligt att det inte kommer se likadant ut som det hade gjort idag.

I januari nosar jag nyfiket på alla förändringar – de som redan är i rörelse och de jag fortfarande förbereder eller sparar till. Jag närmar mig frihet. Jag fnissar mig närmare och närmare det ohejdbara bukskrattet, och jag övar på självmedkänsla när det kvittras mindre än det morras.

Saker händer. Fortfarande och varje dag!

Jag har kollat bakåt några år för att hämta inspiration till nyårslöften. Det är ganska liknande saker många år: spara pengar, förändra mitt utseende och läsa böcker. Förra året hade jag en alternativ variant, med tre mål i ett paraplykoncept som sedan innefattade alla mina nyårslöften 2022, i olika mätbarhetsgrad.

När jag skulle skriva inlägget med nyårslöften för 2023 svepte en tanke förbi i mitt huvud: ”2023 ska bli mitt snyggår” och jag skojar inte att jag hann skriva en bit av meningen. Usch, vad trött jag blir på mig själv.

Ursäkta, men vad är det för mål? Vad ska jag ha det till? Alla år har jag haft någon form av utseendeförbättring på listan. Men varför? Vad är vinsten, både den allmänna och subjektiva, om jag skulle sätta ett nyårslöfte om ett snyggår (← ordet, kräk!)? Jag tycker att det är ett så himla tydligt tecken på att jag påverkats av det jag har läst, sett och ägnat mig åt på internet 2022, att det är det första som flyger genom mitt huvud.

Lite då och då under den här bloggens varande har det ploppat upp att jag vill förändra lite olika grejer med utseende och stil, att stoppa in plagg, smycken, accessoarer och smink i rotationen. Det kommer säkert fortsätta ploppa upp när jag får lust och idéer. Men jag vägrar tillåta mig själv ett nyårslöfte som rör min snygghets eventuella varande och icke-varande. Jag vägrar. Aldrig mer. What a waste.

Så nu ligger det där inlägget med nyårslöften 2023 och skräpar i utkast. Jag vet ungefär vad jag vill ha för mål, jag vet vad jag skulle vilja ”lova”. Det ska vara kul, det ska vara roligt att leva och lova. Nu gäller det bara att få ner det, att sammanfatta det, att hitta ord som betyder det jag menar att jag vill. Och utan att ”Beach -23” plitas ner intill.

Mitt ljuvaste minne från i år är sommaren. Som koncept. Jag hade en riktig pangsommar. Den var ensam och långsam, men fantastisk. Det känns helt oerhört att nästa sommar förmodligen kommer toppa den. Jag kommer må bättre, jag kommer våga mer och vilja mer, jag kommer bo på ett annat och mer tillgängligt ställe… mitt bästa minne från i år är sommaren. Varje dag borde jag fylla mitt liv med samma nektar som jag gjorde då. Luft. Nytt. Lust. Sorglöst. Ljust. Djärvt.

Den största utmaningen borde ha varit hösten, men det var det inte. Höstar i Umeå är aldrig särskilt spännande eller fyllda med så mycket glädje, men det var inte mitt värsta. Jag var sjuk, men jag var lycklig. Värst var det i januari och februari. Jag minns att jag skrev ”2022 skulle ju bli det bästa året i livet, nu verkar det bli det värsta istället” när det hade gått sju veckor av bara misär. Bloggen höll jag ganska glättig i förhållande till hur det faktiskt var. Det var hemskt.

Jag är stolt över hur långt jag har kommit från den där misären. Jag är stolt över att jag grejat min sköldkörtel. Jag är stolt över att jag genom terapi faktiskt har slutat vara rädd för vissa saker. Tänk att jag brukade vara rädd för att köra till jobbet. Varje morgon var jag rädd. Dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, år ut och år in. Jag låg på golvet och andades innan jag skulle gå ner. Jag hade hjärtklappningar. Jag mådde illa. Jag köpte en speciell deo mot handsvett för att jag var så rädd för att köra till jobbet. Och nu är jag inte rädd längre. Alltså… alls. Det ger mig stort hopp inför allt jag fortfarande fruktar så mycket. Att det går att sluta vara rädd för saker.

Det närmar sig 2023. Jag gillar det. Bra siffror.

Idag är det höstlov. Ett par veckor som lett upp till höstlovet har varit väldigt tuffa. Hälsomässigt har jag varit svajig, men mest är det att jag inte riktigt har haft något att ”hänga upp dagarna på”. De har bara gått. Jag har inte kunnat göra så mycket åt så mycket. Kontroll är en illusion, men jag vill så gärna ha det!

Jag läser i bloggar om oktober och november. Jag läser om folk som myser och läser och vilar. Nu senast läste jag hos Elsa Billgren om ”novent”, en sammanslagning av advent och november, där hon skriver ”Visst är det härligt att få smygstarta lite? Att sprida ut vinternjutet under en längre period och se det som en årstid mer än en högtid har verkligen tagit bort måsten och lagt till njut. Det är långt till jul, med den vackraste tiden hemma börjar nu”. Jag borde sno, men jag känner inte alls så.

Vad är ens vinternjut? Finns det så mycket att njuta av? Det är bara extra mycket jobb på jobbet, samtidigt som det är mörkt som synden och kallt som döden, jag är blek och ful och tråkig. Och julen, den vill jag absolut inte smygstarta, för jag har mitt namn till trots inte en enda julig ådra.

Jag bärs av mina drömmar och min starka, starka framtidstro. Jag bärs av att det är blotta 11 dygn kvar tills jag får nycklarna till min nya lägenhet. Jag bärs av att jag då kommer fylla resten av november med att packa upp och inte packa ner. Jag bärs av att det går att göra en vacker tid hemma när man har ett hemma. Jag bärs av att jag kommer kunna hänga upp dagarna på något nytt och något närande. Jag bärs av att min fysioterapeut igår skickade hem mig med uppgifter och de avslutande orden ”det är tydligt att du har pannben”.

Har man pannben kan man inte gå ner sig. Om det är tydligt för honom så måste jag ju bevisa att han har rätt.

Hipp hipp hurra! Den här bloggen fyller 1 år idag!

Vilket år ändå. Vilken resa. Vilka framsteg. Vilka framgångar!

När jag började blogga här var jag ganska nere. Dels för att jag hade covid-19 och dels för att jag hade ångestsjukdom. Jag var dock i ett stadie av ångestsjukdom där jag var beredd att göra så gott som vad som helst för att bli frisk. Det har varit min röda tråd genom hela året.

Det känns så konstigt att minnas att jag i början av den här bloggen hade svåra ångestpåslag med fysiska ångestsymtom inför att köra till jobbet. Varje morgon. Exakt varje morgon! Det känns konstigt att minnas att jag hade migrän, riktig migrän, minst en dag per vecka. Det känns konstigt att minnas att jag faktiskt knappt skrattade. I veckosammanfattningar kunde jag skriva saker som ”på benen” och ”som vanligt” och ”rullade på” och anse att dessa var veckans höjdpunkter, men magskratt var så ovanligt att jag skrev ner när det faktiskt hände. Vilket var vecka 20. I maj. Från oktober 2021 till maj 2022 känns det som att jag aldrig skrattade.

Så mycket har hänt och vänt. Så mycket har blivit annorlunda. Det gör mig in i själen glad. Jag har verkligen tagit tillbaka makten över mitt liv. Jag kan inte överkomma det jag fortfarande är sjuk i just nu, men jag ligger inte i skyttegrav utan vapen längre. Jag fightas.

Ett enda år. Vad händer nästa?

Det finns tankar som jag tror många av oss kan tänka, om olika områden i liven: ”Så snart X händer så Y”.

Så snart jag gått ner tio kilo kommer jag bli nöjd. Så snart måndag kommer börjar jag träna. Så snart vi gift oss kommer vi bli lyckliga. Så snart vi får ett barn kommer allt falla på plats. Så snart semestern kommer ska jag vila.

Det borde kanske finnas en fruktan i alla Y jag tänker angående mitt byte av bostad. Så snart jag flyttar kommer jag Y, Y, Y, Y, Y och Y. Med alla mängder oväsentligheter jag går runt och är rädd för borde detta verkligen slå i taket. Rädslan för besvikelsen när Y efter Y efter Y inte går i uppfyllelse. Men så är jag inte lagd. Jag vet inte varför.

Hur kan jag få svåra symtom av blotta tanken på att gå ut på restaurang eller åka på konferens, men jag klarar av att säga upp en ljuvlig bostad utan att rädas resultatet? Äsch, skit samma hur. Så är det, så blir det, så gjorde jag, så gör jag.

Här kommer ett Y hända: kvällspromenader längs älven. Varför det skulle hända där när det inte händer här är egentligen en gåta, men jag är inte rädd. Y, Y, Y, Y, Y är allt jag tänker på.

En katt har nio liv. Jag undrar hur många jag har.

Igår var det en viktig dag. Efter långt över två år i kö, och över tre års kötid att ens få sättas på kö, har jag kallats till ASTA för att få behandling mot fobier, ångest och undvikanden. Efter gårdagen ska psykoterapeuten som jag talade med ta upp min akt i veckoronden om två veckor. Sedan är jag på ny kö till den behandling de tror skulle hjälpa mig. Jag är så. trött. på. kö! Jag är glad över att de verkade ha ett holistiskt perspektiv på vård, med förslaget att få både beteendeterapi med fokus på exponering, inslag av psykoterapi och en fysioterapeut (fd. sjukgymnast). Hoppas att teamet håller med. Hoppas att kön inte är årslång.

Många tycker säkert att stycket ovanför är för privat, i synnerhet för en lärare. Jag har ett lite annat koncept än många av vad som är privat (för mig) och inte. Jag har också ett mission som person, och som lärare, att stigmatiseringen måste bort. Det är bra att visa att det går att må skit även om man är till mångt och mycket ”lyckad”. Det är bra att visa att begreppet ”lyckad” förmodligen är aningen välpolerat. Det är bra att visa att nedgrävning och undandragande inte är det enda sättet att tas med svårigheter, utan att det går att få glöden att armbåga sig fram. Att kämpa. Att testa allt. Det är bra att belysa osynliga sjukdomar, som t.ex. ångesttillstånd.

Personer som är privata är det av sina skäl och det är alldeles rätt och riktigt av dem att vara det. Jag är inte privat, och det är av andra också helt riktiga och väl genomtänkta skäl. Jag hoppas därför att ni som läser stannar kvar, när jag nu går in i nästa fas av arbetet med min inre hälsa.

Nu tar jag helg.