Hälsa • Ohälsa

det har varit tufft – men jag är tuffare

Idag är det höstlov. Ett par veckor som lett upp till höstlovet har varit väldigt tuffa. Hälsomässigt har jag varit svajig, men mest är det att jag inte riktigt har haft något att ”hänga upp dagarna på”. De har bara gått. Jag har inte kunnat göra så mycket åt så mycket. Kontroll är en illusion, men jag vill så gärna ha det!

Jag läser i bloggar om oktober och november. Jag läser om folk som myser och läser och vilar. Nu senast läste jag hos Elsa Billgren om ”novent”, en sammanslagning av advent och november, där hon skriver ”Visst är det härligt att få smygstarta lite? Att sprida ut vinternjutet under en längre period och se det som en årstid mer än en högtid har verkligen tagit bort måsten och lagt till njut. Det är långt till jul, med den vackraste tiden hemma börjar nu”. Jag borde sno, men jag känner inte alls så.

Vad är ens vinternjut? Finns det så mycket att njuta av? Det är bara extra mycket jobb på jobbet, samtidigt som det är mörkt som synden och kallt som döden, jag är blek och ful och tråkig. Och julen, den vill jag absolut inte smygstarta, för jag har mitt namn till trots inte en enda julig ådra.

Jag bärs av mina drömmar och min starka, starka framtidstro. Jag bärs av att det är blotta 11 dygn kvar tills jag får nycklarna till min nya lägenhet. Jag bärs av att jag då kommer fylla resten av november med att packa upp och inte packa ner. Jag bärs av att det går att göra en vacker tid hemma när man har ett hemma. Jag bärs av att jag kommer kunna hänga upp dagarna på något nytt och något närande. Jag bärs av att min fysioterapeut igår skickade hem mig med uppgifter och de avslutande orden ”det är tydligt att du har pannben”.

Har man pannben kan man inte gå ner sig. Om det är tydligt för honom så måste jag ju bevisa att han har rätt.

Hälsa • Ohälsa

årsdag för ajli

Hipp hipp hurra! Den här bloggen fyller 1 år idag!

Vilket år ändå. Vilken resa. Vilka framsteg. Vilka framgångar!

När jag började blogga här var jag ganska nere. Dels för att jag hade covid-19 och dels för att jag hade ångestsjukdom. Jag var dock i ett stadie av ångestsjukdom där jag var beredd att göra så gott som vad som helst för att bli frisk. Det har varit min röda tråd genom hela året.

Det känns så konstigt att minnas att jag i början av den här bloggen hade svåra ångestpåslag med fysiska ångestsymtom inför att köra till jobbet. Varje morgon. Exakt varje morgon! Det känns konstigt att minnas att jag hade migrän, riktig migrän, minst en dag per vecka. Det känns konstigt att minnas att jag faktiskt knappt skrattade. I veckosammanfattningar kunde jag skriva saker som ”på benen” och ”som vanligt” och ”rullade på” och anse att dessa var veckans höjdpunkter, men magskratt var så ovanligt att jag skrev ner när det faktiskt hände. Vilket var vecka 20. I maj. Från oktober 2021 till maj 2022 känns det som att jag aldrig skrattade.

Så mycket har hänt och vänt. Så mycket har blivit annorlunda. Det gör mig in i själen glad. Jag har verkligen tagit tillbaka makten över mitt liv. Jag kan inte överkomma det jag fortfarande är sjuk i just nu, men jag ligger inte i skyttegrav utan vapen längre. Jag fightas.

Ett enda år. Vad händer nästa?

Hälsa • Ohälsa

rädslor är inte logiska

Det finns tankar som jag tror många av oss kan tänka, om olika områden i liven: ”Så snart X händer så Y”.

Så snart jag gått ner tio kilo kommer jag bli nöjd. Så snart måndag kommer börjar jag träna. Så snart vi gift oss kommer vi bli lyckliga. Så snart vi får ett barn kommer allt falla på plats. Så snart semestern kommer ska jag vila.

Det borde kanske finnas en fruktan i alla Y jag tänker angående mitt byte av bostad. Så snart jag flyttar kommer jag Y, Y, Y, Y, Y och Y. Med alla mängder oväsentligheter jag går runt och är rädd för borde detta verkligen slå i taket. Rädslan för besvikelsen när Y efter Y efter Y inte går i uppfyllelse. Men så är jag inte lagd. Jag vet inte varför.

Hur kan jag få svåra symtom av blotta tanken på att gå ut på restaurang eller åka på konferens, men jag klarar av att säga upp en ljuvlig bostad utan att rädas resultatet? Äsch, skit samma hur. Så är det, så blir det, så gjorde jag, så gör jag.

Här kommer ett Y hända: kvällspromenader längs älven. Varför det skulle hända där när det inte händer här är egentligen en gåta, men jag är inte rädd. Y, Y, Y, Y, Y är allt jag tänker på.

En katt har nio liv. Jag undrar hur många jag har.

Hälsa • Ohälsa

asta och vårdkö

Igår var det en viktig dag. Efter långt över två år i kö, och över tre års kötid att ens få sättas på kö, har jag kallats till ASTA för att få behandling mot fobier, ångest och undvikanden. Efter gårdagen ska psykoterapeuten som jag talade med ta upp min akt i veckoronden om två veckor. Sedan är jag på ny kö till den behandling de tror skulle hjälpa mig. Jag är så. trött. på. kö! Jag är glad över att de verkade ha ett holistiskt perspektiv på vård, med förslaget att få både beteendeterapi med fokus på exponering, inslag av psykoterapi och en fysioterapeut (fd. sjukgymnast). Hoppas att teamet håller med. Hoppas att kön inte är årslång.

Många tycker säkert att stycket ovanför är för privat, i synnerhet för en lärare. Jag har ett lite annat koncept än många av vad som är privat (för mig) och inte. Jag har också ett mission som person, och som lärare, att stigmatiseringen måste bort. Det är bra att visa att det går att må skit även om man är till mångt och mycket ”lyckad”. Det är bra att visa att begreppet ”lyckad” förmodligen är aningen välpolerat. Det är bra att visa att nedgrävning och undandragande inte är det enda sättet att tas med svårigheter, utan att det går att få glöden att armbåga sig fram. Att kämpa. Att testa allt. Det är bra att belysa osynliga sjukdomar, som t.ex. ångesttillstånd.

Personer som är privata är det av sina skäl och det är alldeles rätt och riktigt av dem att vara det. Jag är inte privat, och det är av andra också helt riktiga och väl genomtänkta skäl. Jag hoppas därför att ni som läser stannar kvar, när jag nu går in i nästa fas av arbetet med min inre hälsa.

Nu tar jag helg.

Hälsa • Ohälsa

pju! om min sköldkörtel

Detta är ett önskeinlägg jag fick länge sedan och nu har jag äntligen skrivit klart det ♡

En vecka var jag hos mamma och pappa för att överlämna ett påskägg, eftersom jag låg lite efter med det. Men istället upptäckte min pappa en antydning till att jag har en förstorad sköldkörtel.

Dagen efter ringde jag till min vårdcentral och hon lät väldigt tveksam, men satte upp mig på rond och provtagning ändå. Dessutom tröstade hon mig med att även om sköldkörteln är fine ska jag få hjälp med min trötthet och min ångest på något annat vis.

Några veckor senare fick jag åka till min doktor. Hon klämde och kände och bedömde att ”åjo, nog sitter det något i sköldkörteln”. Så hon remitterade mig för att få göra ett ultraljud och biopsier genom punktering. Hon nämnde C-ordet. Biopsier, för att se så att det inte är cancer. Så sa hon.

Jag kallades till sjukhusets röntgen den 17 juni klockan 13:00. Läkaren hette Bengt. Undersköterskan hette Tatiana. Jag bad dem att snälla köra ”plåstertekniken”: riv av! Låt det gå undan. Hellre snabbt än smärtfritt. Lägg ingen tid på att trösta eller lugna, lägg ingen tid på att bedöva, utan kör på! Och de respekterade mina önskningar.

Ett ultraljud visade att det var en knölig högerlob (även om det ser ut att byta sida ibland på bilderna, det beror på spegling) och jag fick ta cellprov ur tre olika delar. Det gjorde ganska ont och var mycket obehagligt, eftersom det är så ”onormalt” att sticka in nålar i halsen. Känslan var att de tre nålarna var på väg rakt in i luftstrupen, men plåstret och prickarna var pyttesmå. Det var värre i mitt huvud! Men den blev svullen och ståtlig och blå ett par dagar efteråt.

Nu har jag fått svar från min doktor att tumören är godartad. Den växer just nu ”avlångt” och därför skulle jag tillbaka först om ett år för nya ultraljud och inte inåt mot strupen. Kanske är det så att jag aldrig behöver operera bort den. Mot underproduktion av sköldkörtelhormon äter man medicin.

Och vet ni, det kändes lite som att jag blev friskare bara av att få veta detta!

Hälsa • Ohälsa, Tänker • Gör

upp-och-ner-och-hit-och-dit

Disclaimer: det här råkade bli ett väldigt spretigt blogginlägg!

Vissa dagar, vanligtvis när det är molnigt och jag antingen har haft en längre tids ledighet (som nu) eller haft (i mina mått) för mycket att göra, tänker jag på stora förändringar. Det är väl min ”läggning”. Jag vill riva upp och göra om ordentligt då och då. Kanske är det därför jag inte har varit på ett och samma jobb längre än två år. Ej heller i en och samma lägenhet längre än tre år. Och inom dessa två och tre år har jag aldrig haft ett och samma intresse, en och samma jobbstil, en och samma klädstil.

Det känns som ett väldigt jagat beteende. För mig gör det inget att det är så, för jag tycker att det är så roligt att göra stora förändringar. Sådana som syns och känns och märks! Det är spännande att röra om lite, när man inte gör det av missnöje.

Mellan omrörandet tänker jag inte alls på förändringar. När jag går tillbaka till jobbet kommer folk fråga vad jag har gjort på semestern och jag är så nöjd över att jag har gjort precis det jag vill och precis det jag brukar, nästan helt utan tankar på flykt och nytt. Det nyaste jag gjort var en mulen dag på stranden då jag bytte lunch.

Jag har nog aldrig sett en så väldokumenterad lunch, för tro det eller ej: detta är inte de enda bilderna jag har. Jag äter varmt rödbetsbröd med fikon och getostskräm. Det var ett stort ögonblick, då jag av konstiga, hämmande och fobiska tankar har haft jättesvårt att äta nya grejer. Inte bara det: se nya filmer, läsa nya böcker, besöka nya platser etc. etc. etc. Och det här rödbetsbrödet var oerhört gott. Så sorglig sak att vara rädd för.

Ursäkta utsvävningen till funderingar om kontrollbeteenden. Jag som började inlägget i raka motsatsen! Jag kommer få återkomma till alltihopa, både till hur det kommer sig att det kliar av lust att göra stora, maffiga förändringar och samtidigt mitt motstånd att förändra minsta lilla vardagsnära grej… för nu ska jag äta och dricka innan det är dags för att skicka Erik på blodgivning.

Anmäl er också och kolla upp om ni är lämpliga blodgivare på geblod.nu!

Hälsa • Ohälsa

lämna tre biopsier, sova tolv timmar

Jag skriver nu efter att ha sovit i över 12 timmar. 12!

Igår var jag inte så kaxig efter att ha varit på sjukhuset och lämnat cellprover ur min förtjockade sköldkörtel. Min doktor hette Bengt och min undersköterska hette Tatiana. Jag bad dem att köra ”plåstertekniken”: riv av bara! Hellre snabbt än smärtfritt!

De ta biopsier ur tre olika delar av sköldkörteln och det gjorde ont, men framför allt var det väldigt obehagligt. Det går emot ens föreställningsvärld att låta någon sticka en tre gånger med nålar i halsen, och suga ut grejs ur den! Efteråt fick jag ett litet plåster och bakom är tre pyttesmå prickar. Det var definitivt värre i mitt huvud.

Anspänningen lämnade mig slocknad från strax innan 20:00 igår till strax efter 8:00 idag.


När jag utrett sköldkörteln färdigt ska jag ta tag i ”det här nya träningsprogrammet” på ett mer omfattande sätt. Jag har börjat öva på puls och att inte vara rädd, att skratta och delta i lekar och ramsor och danser på jobbet. Alldeles klart är att min psykiska hälsa varit mitt fokus 2022, men tack vare det kan jag nu ta tag i allt det andra. Mer obehindrat.

Exempelvis kan jag mer obehindrat besöka människor. Mer obehindrat äta bland människor. Mer obehindrat äta från ställen jag inte kan utantill. Mer obehindrat åka till sjukhuset. Mer obehindrat delta i skolans brainbreaks. Mer obehindrat göra schemabrytande saker.

I don’t want to wait for our lives to be over
Will it be yes or will it be sorry?

Hälsa • Ohälsa

om en kropp som är dömd för brott

Triggervarning: träning

Jag satte en triggervarning längst upp i det här inlägget för att temat absolut är träning, och jag vet att det finns personer som inte mår bra av att läsa om träning. Då ska de få slippa det, är tanken. Inlägget som sådant är nog inte så värst triggande, för jag tänker inte komma med ”tips” eller prata om smalhet eller deff och sånt’, utan bara skriva ”som vanligt” om vad jag har tänkt på och vad jag önskar.

Nu har jag varit funktionsnedsatt i GAD och paroxysmal ångestsjukdom i över tre år (egentligen har jag förmodligen långsamt insjuknat i hela 16 år, men med en kulmen 2019). Det har lett till hemmasittande, innesittande och överhuvudtaget en väldigt begränsad, panisk och instängd tillvaro. Ingen träning. Inget adrenalin utom från panik- och ångestattacker. Inga motionspromenader. Inget outlet. Eller så gott som inget, i alla fall. Några tappra försök har gjorts. Nu börjar jag bli förbannat trött på det. Trots att jag tycker att det är så läskigt med hög puls, trots att jag får svindel av svettningar och trots att jag tror att jag mår illa så fort jag kommer utom synhåll från mitt eget hem så är det för tusan dags. Rent fysiologiskt mår ångesthjärnor i längden ändå bara bättre av träning.

Vad jag vill är att vara utomhus i ur och skur, som när man var liten och gick i skolan och gjorde allt som fröken sa. Var det orientering så var det orientering, och då spelade det ingen roll om man gått till skolan i Birkenstocks och det var monsunsäsong. Jag vill lyfta tungt och dra ordentligt i rodden. Jag vill simma och bada, cykla och nita, klättra upp och hoppa ner. Så att jag riktigt känner endorfinerna. Jag vill känna dem. Endorfiner, dopamin, adrenalin – släpp den här kroppen fri från sitt fängelse! Du är förklarad oskyldig, så lev ikapp din förlorade tid, kära kropp.

I veckan ska jag styra upp mitt nya träningsprogram. Men delar av tränings”programmet” lär bli sådana där grejer som nästan är ”läxa” och som bara ska göras även om det inte är det roligaste jag tagit mig för. Men delar är också tänkt att funka som en ny pump utöver lilla hjärtepumpen. Pumpa lite liv i mig, gör det nu, gör det igen, gör det för evigt.

Bilder från den bästa tiden i mitt liv: sommaren 2018 (året innan jag blev sjuk)

Hälsa • Ohälsa, Listor • Svep

excusez-moi, gör det tills det är kul

Man ska utmana sig och sina rädslor. Det vet alla som råkat få fobier och sedan fått behandling för det. Läkemedel. Bön. Homeopati. Tid. Samtalsterapi. Vila. It’s all fine. Men man måste också utmana sig. Jag har råkat bli rädd för allt i hela världen och ni som följer mig alltid måste vara så dööööless på att höra om det, men samtidigt är det en viktig del i att berätta exakt hur mycket jag tycker om allt jag faktiskt GÖR nu. För det börjar ta fart!

Den här veckan har jag:
☼ Varit hos tandläkaren (och de blev försenade så jag fick sitta och våndas i en halvtimme innan jag ens fick sätta mig i stolen..!).
☼ Besökt min gamla bönegrupp (som jag tidigare bara träffat via Zoom) efter nästan ett helt års uppehåll.
☼ Varit på MVC för att jag har fått de berömda blödningsproblemen efter vaccinationen (eller efter infektionen, vem vet).
☼ Varit på skolans musikal Shrek och dansat, skrikit och jublat, tillsammans med min syster och hundratals gäster.
☼ Ätit fika och skollunch och andra (för mig) läskiga måltider flera gånger i veckan och på flera platser utom mitt eget hem!
☼ Varit på gymmet och spat!

Det är förstås ganska sorgligt att jag börjat begränsa mig och rädas saker som är så roliga och trevliga som att fika, simma, besöka människor jag känner. Men just därför är jag så glad att jag gör framsteg äntligen.

Hälsa • Ohälsa

en insats för mitt hjärta

Jag gjorde en underbar insats för min hälsa igår. Jag gav mig något viktigare än cardio och grönsaker och läkemedel. Innan tänkte jag inte så mycket på vad det faktiskt var för insats jag gjorde, men under tiden blev det tydligt på flera sätt. Jag bokade en spamassage.

Man kan kalla min ohälsa för många olika saker. Kontrollbehov. Ångestsyndrom. Tänk-om. Katastroftankar. Att gå på massage har i många år varit en omöjlighet för mig, för att jag känt sådan stark fruktan att må dåligt eller få panik och behöva gå därifrån mitt under behandlingen. Men just därför ska jag öva och jag gjorde så klokt i att börja exponeringen med något som ju är så underbart som massage.

Innan massagen satt jag vid brasan och drack en kopp grönt te och laddade. Ångesten viskade åt mig ”du har nog lite ont i magen” och ”den här hjärtklappningen kommer säkert bli en panikattack”. Och jag viskade tillbaka ”det struntar jag i” fast det egentligen inte var riktigt sant.

Aaaaaahhhhhh! Nu när jag sitter här och minns tillbaka till spamassagen får jag nästan rysningar. Det var en sådan underbar upplevelse. Hon använde oljor från Kerstin Florian, spelade mjuk musik och talade med mjuk röst medan hon knådade och strök min rygg och nacke. Två gånger fick jag känslan att vilja fly (kontrollbehovet som sagt, den orimliga fruktan) och båda gångerna utmanade jag mig att stanna kvar utan pardon. Tack och lov för det, för mellan de två korta ångestattackerna var det så underbart.

Jag gillar vanlig klassisk massage också, då man suckar för att det är så skönt när de bankar ut allt man har råkat knyta ihop. Den här massagen triggade istället en emotionell reaktion. En gång när hon drog med händerna från skallbasen och nacken längs hela ryggen ner mot korsryggen… så började det rinna tysta tårar. Massagen jobbade med något inuti. Alla borde boka en… alla förtjänar det ♡