Hälsa • Ohälsa

i hjärtat av Umeå

Jag har just läst klart I hjärtat av Ådala av Åsa Liabäck. Det är en sådan årstidsroman som följer några karaktärer från påsken till slutet av augusti på ett koloniområde och ni kan ju föreställa er hur passande det var. Timingen.

Nu är jag inne på slutklämmen av påsklovet, jag har grunnat på min ”årets grej”. När jag läste boken tänkte jag att ”åh, en kolonilott!” men när jag sedan öppnade ögonen såg jag mina döda penséer som jag råkat ta ut för tidigt och kände väl lite att… det kanske var att ta i… men jag har så mycket i mig nu! Det spritter! Så det behöver kanske inte vara en årets grej. Det kan väl vara allt. Det kan väl vara alla grejer.


Det kan väl vara att laga riktigt snälla, fina, goda måltider även när det är en helt vanlig, tråkig torsdag?

Det kan väl vara att lära mig att spela trummor och sjunga samtidigt?

Det kan väl vara att byta ut allt det tråkiga ur garderoben och klä mig dopaminstint, modigt, roligt?

Det kan väl vara att gå ut på restaurang eller café mitt i veckan, på en lång lunchrast eller en vardagsdejt?

Det kan väl vara att gå på IKSU och både träna mig svettig, simma mig ren och sola mig varm?

Det kan väl vara att besöka så många olika nya platser jag orkar och förälska mig i min hemstad istället för att ständigt drömma om nya?

Det kan väl vara att finna lugnet i det lilla och istället för att låta tiden gå faktiskt vara närvarande och uppleva den?

Det kan väl vara att hyra en kanot, att klättra upp i ett träd, att hoppa hopprep och spela brännboll?

Det kan väl vara att koka sylt, att gå barfota i sanden, att bada i kallt hav och att prata i timmar med folk jag gillar?


Måste det ens vara något annat? Absolut inte (om jag inte råkar på en ”årets grej”, förstås – då maxar jag ju den naturligtvis)! Jag kan ju längta efter den där grejen som jag tänder till på i hela mitt liv om jag inte passar mig. Så kan vi ju inte ha det. Inte när man har en massa liv att ta igen.

Hälsa • Ohälsa

if you obey all the rules, you miss all the fun

”If you obey all the rules, you miss all the fun” är ett citat tillskrivet Katherine Hepburn. Jag har inte hittat var hon sa det eller i vilket sammanhang, men jag ska ärligt talat säga att jag inte sökte så noga heller. Jag fastnade vid det, så jag lånade det. Jag tror att jag behövde det nu.

På våra gravstenar kommer det stå två årtal. Men det är allt du har fyllt ditt bindestreck med som är ditt arv. Det är vad som gjort alla avtryck, som är allas minnen. Alla du älskat och allt du har ätit, allt du upplevt och tackat ja och tackat nej till. Allt du gjort och allt du valt att låta bli och allt du blankt vägrat. All omsorg, all kärlek, alla kalas, alla resor, allt du ägt eller lånat eller givit. Det är ditt arv. Det där bindestrecket… fyll det. Om du följer alla regler missar du allt roligt.

I november skrev jag ”bränn de dyra ljusen”.

Jag tror att det är lite samma sak jag tänker på nu. Jag vill inte bryta mot lagen, men jag vill inte missa allt roligt. Jag vill inte börja göra en massa saker som jag egentligen inte har något intresse för, men jag vill inte missa allt roligt. Jag vill inte byta ut min rädsla för att göra saker mot en rädsla för att stanna inne, men jag vill inte missa allt roligt.

Mitt roligt är inte samma som ditt roligt, men som ängslig hemmasittare får jag inte ens uppleva mitt roligt. Och plötsligt kan det vara för sent!

Jag vill fylla mitt bindestreck.

Hälsa • Ohälsa

moll och sepia | om PMS

Är det inte lite ödesironi att jag sekunden efter att ha publicerat föregående inlägg drabbades av ganska svår PMS? Jag vill ännu jobba hårt på jobbet men jobba hårt med bara njuuuut och looooov och kääääärlek på fritiden. De där mörka tankarna i de här mörka tiderna däremot… de återvände med full kapacitet. Jag suckar åt mig själv, känner mig själv och går vidare, men fortfarande: lite orättvist att min kropp som inte ens får några barn ska hålla på och göra mig så moll och sepia.

Det är ingen fara att vara moll och sepia. Men det är inte kul.

Vad som däremot är kul, i alla fall om man tittar på det med en viss mörk komediblick, är grejerna jag vill ha eller vill göra för att måla färger på livets canvas igen. Enkla saker som böcker, block och pennor. Svåra saker som att lära mig att surfa och bo i ett land där det alltid är sommar. Så är enda sättet jag tror, när jag har PMS, att jag någonsin ska kunna känna lycka igen. Till dess är det bara ångest, tristess, fulhetskänslor, tårar… jag tappade smörkniven igår och kunde inte sluta gråta över hur misslyckad jag var som inte ens kunde breda mackorna utan att klanta mig. Jag står nu långt fram i vårdkön för utredning av PMDS. För det är jag tacksam!

Jag tror verkligen att det inte är någon fara att vara moll och sepia. Men det är inte kul.

Hälsa • Ohälsa

jag vill inte vara produktiv

Det har hänt så mycket med mig, något har hänt. Jag har ändrats i hela mitt sätt att se på värld och människor och mig själv. När? Inte alls säker! Det har hänt i alla fall.

Jag minns en bloggperiod när jag skrev väldigt mycket om hur man skulle göra sig själv mer produktiv. Hur man skulle hinna mer. Egentligen var det väl inte en blogg-period så mycket som en livsperiod och jobbperiod. Jag såg på mig själv med väldigt elaka ögon och min inre röst var inte bara en inre kritiker, utan en inre mördare. Ingenting dög, det fanns ingen gud, jag var tjock och ful och tråkig. Om jag inte ändrade på mig och blev bättre (och det snart) så skulle jag stå utan jobb, man, hem och kompisar. Vilket är fullständigt vansinnigt, men så kunde det låta i mig.

Hur det här gick över vet jag inte. Jag är inte ens säker på när. Någon gång skiftades något inom mig och jag utkristalliserade mer genuina och hållbara livsvärderingar.

Ni kommer förmodligen aldrig mer få läsa inlägg som heter ”5 sätt att göra morgonen mer produktiv” eller ”4 metoder att boosta energin” eller ”hur man blir en söndagsmänniska” (inläggstitlar som förekom både en och två gånger i annan blogg/i ett annat liv!), men det finns andra bloggar som gör det om ni vill. Jag vill inte det längre. Hellre sätt att göra morgonen så lång och njutfullt ledig som möjligt och metoder att sova riktigt gott. Det är inte min arbetsmoral som har förändrats, den är fortsatt god, men den behöver man ju bara på arbetet. Inte behöver den smyga in i mitt fritidsliv och hålla mig vaken om nätterna, pressa sig in ett par timmar innan jobbet, norpa hela helger, bara stressa och förstöra.

Jag vill inte vara produktiv. Som person, som standard.

Jag vill må bra, vara glad, bli snäll och göra en massa saker jag tycker om och njuter av. Så det ska jag se till att få göra. Bara för mig. För något har förändrats – och det är bra.

Hälsa • Ohälsa

hur många gånger kan du säga ”knut”?

Jag har börjat skriva det här inlägget så många gånger, utan att riktigt komma till skott. Det ska handla om gårdagen, men jag får inte riktigt till det. Det är så mycket. Jag härbärgerar så mycket trötthet, förvirring och oro. Hela huvudet slår knut på sig själv. Ryggen har också knutar.

Igår på förmiddagen hämtade jag mina broderigarn. Jag brukar inte brodera, så de ligger bara i en glasburk i garderoben vanligtvis, i väntan på inspiration. Jag mätte upp några längder och hjärnan flämtade ”inspiration, du skojar?”.

Det blev inget broderi. Istället matchade jag mitt huvud och min rygg med knut efter knut efter knut.

Tre färger, sex trådar, 12 knutar per rad, två rader per färg…

För varje knut jag slog hoppades jag att mina egna skulle lösas upp lite. Tillfälligt gjorde de nog det. Jag kanske skulle göra ett vänskapsband exakt varje dag. Eller ta arbete på ett örlogsvarv… eller som scoutledare.

Hälsa • Ohälsa

vem tror jag att jag är

Ibland när jag påtar på med dagliga (goda) vanor brukar jag tänka att jag skulle vilja fota det. Visa det. Dela med mig av det. Jag vill klä allt det fina i ord som det goda förtjänar. Ibland gör jag förstås en liten ansats till det, men ofta gör jag det inte.

Jag tror att det beror på den lilla rösten i mitt huvud som säger ”vem tror du att du är?” när jag brygger örtte så fint, eller övar medveten närvaro, eller omhuldar min kropp och själ och samtidigt tänker och känner på sätt som låter väldigt mycket större än det kanske borde.

Jag har flera vanor jag tycker är helt underbara, men det känns som en charad om jag delar det. ”Jag som inte ens vågar stå i en kö eller åka i ett tåg och som varit ledsen i ett kvartal, ska jag dela med mig av hur det låter i mitt meditativa huvud och hur jag smeker medhårs, really?”.

Men det tål att övervägas.

När jag började blogga (november 2008 var det, lilla söta barn) hade jag så mycket bloggskada att det är rent ”beundransvärt”. Jag åt knappt en måltid som inte dokumenterats, varje vackert träd fotograferades och mina tankar kläddes ofta i ord – ibland flera gånger per dag. Nu är jag snarare bloggskadad av andra som är mer begåvade, vackrare eller har mer spännande och variationsrika liv. Det hämmar mig lite.

Jag vill inte verka något. Jag vill vara genuin. Alla kanske verkar något i skrift, till och med genuina människor. Jag kanske kommer börja verka lite. Det är kanske dit hela den här livskrisen bär. Det ska gläda mig, i så fall.

Hälsa • Ohälsa, Mat • Dryck

berg och dalar

I veckan hoppas jag att det ska bli lite lättare att ta dagarna som dom är. Jag har redan försökt att bara finna mig i att jag just nu glömmer saker och slarvar bort saker. Min hjärna är lite svedd och jag vill inte bli sjuk, så jag har bett min chef om hjälp. Bara den vetskapen, att hon vet och att hon har gjort grejer för att hjälpa mig sortera, har gjort att jag på något vis funnit mig lite mer i att det är illa just nu. Dessutom att just nu inte betyder för evigt. Man kan återhämta sig, man kan klara det mesta, bara inte alltid på topp.

Jag pallar inte läsa, men jag lyssnar på en ljudbok och myser med den. Jag pallar inte träna, men jag har simmat en massa längder och myst på spat. Jag pallar inte laga mat (skojar inte, det blev krögarpytt idag…), men jag har beställt livsmedel från Coop för leverans i morgon. Då ska laga något fint igen, som förra veckans linguine med köttfärssås.

Ingen behöver recept för spagetti med köttfärssås och egentligen tar det knappt längre tid att göra det här än att värma en fiskgratäng i micron.

Allt har bara känts som ett berg.

Men de har också dalar.

Hälsa • Ohälsa

poesi för pedagoger | tjugohundrasjutton

Jag borde egentligen stoppa in ett annat inlägg här. Ett som inte handlar om att skriva. Särskilt som det här är gamla nyheter för er som läser här ofta. Så varning: här kommer en liten upprepning.

Det finns en dikt. Jag har skrivit den. Den heter Tjugohundrasjutton. Och den handlar om Tjugohundrasjutton. Nej, det gör den inte… jag minns knappt 2017. Men det var året jag blev fruktansvärt sjuk… i… huvudet… och var tvungen att sjukskrivas på heltid i över ett halvt år, för att sedan utförsäkras till att bli lokalvårdare. Det är en tid jag aldrig kan förlåta.

Jag jobbar som bekant nu i samma bransch som jag gjorde 2017 och jag är nu en ganska rabiat kämpe för att göra yrket lite mer RIMLIGT att genomföra. Jag är så glad att dikten Tjugohundrasjutton nu har publicerats på fackförbundets tidning Lärarens instagram.

Nu även i papperstidningen Läraren. Hoppas att min gamla skolchef läser. Jag tror inte att hon ens visste vad jag hette.

Jag hoppas att fler ska vilja bli lärare. Dikten är visserligen en känga, men det är en känga åt hela systemet liksom, inte åt yrket. Jag är så himla glad att jag lyckades vända besvikelsen till ett bränsle istället, för det är verkligen väldigt, väldigt, väldigt roligt att jobba på högstadiet. Jag skulle gärna se fler blivande kollegor bakas fram. Må så ske!

Hälsa • Ohälsa, Listor • Svep

några nya uppdrag | reviderade mål

De som känner mig vet att jag hade ett kämpigt avslut på 2021, om man ska skriva med lite vänlig hand. Ska man istället vara ärlig så hade jag faktiskt ett kämpigt 2021. Jag har bara glömt det, för att 2020 var ännu värre. Deppigt. Det här inlägget är inte tänkt att bli deppigt, men jag måste ta avstamp i 2021 för att ledas in i dagens tema:

I november gav jag mig mitt första uppdrag för att leva livet och för att orka i livet: att ge mig tillräcklig återhämtning för att orka göra sådant som jag egentligen gillar ( ← länk till originalinlägget). När jag nu läser och ser tillbaka på de uppdrag jag gav mig själv blir jag stolt. Jag har inte klarat av allt fullt ut, men det är verkligen stor skillnad mellan hur jag levde då och hur jag lever (ja, lever!) idag.


Jag vill fortfarande ha andra roliga uppdrag åt mig själv, för att fortsätta leva mer och mer och mer och se till att 2022 blir mitt bästa år! Så en reviderad version av mina uppdrag från november skulle lyda såhär:

Matlagning: jag vill börja köpa roligt second hand-porslin, bestick och en bättre belysning till matsalsdelen av köket. Jag vill duka och inte ta alla bilder på vita alessi-tallrikar vid köksfläkten på diskbänken för att sedan smyga iväg till mörkret och äta där… som en orch med bordsskick. Jag vill erbjuda mig själv det lilla extra i form av gräsiga olivoljor (för att jag gillar det alltså, inte för att vara pompös över vilken olja ni andra använder), smakrika ostar, surdegsbaguetter, grönsakstunga tallrikar och fler tillbehör. Jag vill inkludera värme i köket med bordslinne, servetter, en radio och lugn och ro. Jag behöver dessutom fortsätta jobba på det här med lunchen, t.ex. genom att göra den mer romantiserad, mjuk och mild: packa lunchen i fina papperspaket med snöre, packa snälla varor som bananer och yoghurt och brun farin, tänd ljus, koka en kopp pepparmyntate efteråt.

Rofyllda aktiviteter: stickningen håller i sig, men det vore också trevligt att göra något annat kreativt. Måla. Poesi. Art journaling. Jag vill också läsa ännu fler böcker och kanske även lära mig att läsa poesi mer naturligt. Yogan, spikmattan och kvällsteet kan få mer respekt med hjälp av väldoftande oljor, omsorgsfullt val av bakgrundsljud och tända ljus. Jag vill göra fint på balkongen och sitta där och försvinna i mina hörlurar, mina tankar och mina korsord. Varför måste solen värma, jag har väl filtar och täckbyxor! Ut och spela kubb och kortspel och yatzy också, med et är givetvis när det blir lite vänligare väder. Inomhus tills dess.

Byta plats: jag vill erövra fler platser än jag gjort i dagsläget genom längre promenader, inte bara köpa take away utan sitta kvar och titta på människor. För läsningens skull vore det fint att kunna ta mig till biblioteket för att låna en bok eller kanske till och med hitta en fin hörna att sitta vid. När det börjar våras vill jag ut och grilla något trevligt, när våren blir till sommar vill jag luta mig tillbaka på en filt med picknick-korgen i högsta hugg.

Jag hoppas att ni följer mina mål, uppdrag och utmaningar här via bloggen!

Hälsa • Ohälsa

det här kommer jag klara

Jag har haft en nedräkning på telefonen till 1 mars sedan september. Nedräkningen till vår i kalender har jag behövt kika på ibland, för att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk när det känns som att jag är redo att attackera med mitt paraply och raka av allt hår. Är det någon som minns referensen? Hur som helst: redan i början av hösten inleddes min starka längtan efter våren, vilket är alldeles för tidigt för att orka överleva allt mörker och alla minusgrader.

Nu har det vänt och blir (märkbart) ljusare för varje dag, och tresiffrigt har blivit tvåsiffrigt. I skrivande stund står det 37 dygn 13 timmar 14 minuter och 32 sekunder. 37 dygn till vår i kalendern. Det är hur snart som helst! Plötsligt känns det som att jag kommer greja detta trots allt.