Kategori: Hälsa • Ohälsa

Jag borde egentligen stoppa in ett annat inlägg här. Ett som inte handlar om att skriva. Särskilt som det här är gamla nyheter för er som läser här ofta. Så varning: här kommer en liten upprepning.

Det finns en dikt. Jag har skrivit den. Den heter Tjugohundrasjutton. Och den handlar om Tjugohundrasjutton. Nej, det gör den inte… jag minns knappt 2017. Men det var året jag blev fruktansvärt sjuk… i… huvudet… och var tvungen att sjukskrivas på heltid i över ett halvt år, för att sedan utförsäkras till att bli lokalvårdare. Det är en tid jag aldrig kan förlåta.

Jag jobbar som bekant nu i samma bransch som jag gjorde 2017 och jag är nu en ganska rabiat kämpe för att göra yrket lite mer RIMLIGT att genomföra. Jag är så glad att dikten Tjugohundrasjutton nu har publicerats på fackförbundets tidning Lärarens instagram.

Nu även i papperstidningen Läraren. Hoppas att min gamla skolchef läser. Jag tror inte att hon ens visste vad jag hette.

Jag hoppas att fler ska vilja bli lärare. Dikten är visserligen en känga, men det är en känga åt hela systemet liksom, inte åt yrket. Jag är så himla glad att jag lyckades vända besvikelsen till ett bränsle istället, för det är verkligen väldigt, väldigt, väldigt roligt att jobba på högstadiet. Jag skulle gärna se fler blivande kollegor bakas fram. Må så ske!

Jag har haft en nedräkning på telefonen till 1 mars sedan september. Nedräkningen till vår i kalender har jag behövt kika på ibland, för att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk när det känns som att jag är redo att attackera med mitt paraply och raka av allt hår. Är det någon som minns referensen? Hur som helst: redan i början av hösten inleddes min starka längtan efter våren, vilket är alldeles för tidigt för att orka överleva allt mörker och alla minusgrader.

Nu har det vänt och blir (märkbart) ljusare för varje dag, och tresiffrigt har blivit tvåsiffrigt. I skrivande stund står det 37 dygn 13 timmar 14 minuter och 32 sekunder. 37 dygn till vår i kalendern. Det är hur snart som helst! Plötsligt känns det som att jag kommer greja detta trots allt.

Jag har slitit ut täcke och kuddar till soffan och suttit i värmen och tittat på brinnande moln, verkligen ett himmelns skådespel. Tisdag.

Just nu behöver jag plocka vita strängar från väldoftande, nyskalade, vinterapelsiner. Just nu behöver jag hacka bort isen från min balkong med ett härdat järnspett. Just nu behöver jag blunda och föreställa mig att jag fångar ett av molnen i famnen, som prinsessan Jasmine på den flygande mattan. Just nu behöver jag stoppa näsan i minst fyra av mina plåtburkar för att omsorgsfullt välja vilket te det ska bli. Just nu behöver jag sätta en timer så jag inte glömmer bort degen som jäser under kökshandduken.

Men det är allt jag behöver just nu. Måsten är ofta konstruerade. Om man inte vill, så kan man öva på att sluta konstruera dem. Är de konstruerade av andra kan man öva på att ge dem åt någon annan, om det nu är så viktigt. Delegera.

Idag är jag ledig från jobbet och ensam från vänner och familj.

Jag måste ingenting.

Jag har inlett den här veckan, vecka 1 lalala, med att yoga ganska mycket. Yoga, vila, vara ledig, ta in, andas ut. Få lite träningsvärk. Den yogan som är i ordningen heter ”Open”, men jag har gjort några andra också. Mer ”mysyoga”.

Yogan följdes av att äta brungräddat hårdbröd med Västerbottensost, inlagd gurka och en herrans massa svartpeppar. Det passar alla tider på dygnet, tror jag.

Jag har fortsatt med att promenera. Gå långsamt, inte ta mig särskilt långt, ta lite bilder på saker som ropat lite lågmält på mig, andats lite mer av den friska luften.

Sedan ätit lite lunch i form av everything bagel med rökt lax och minimuffins med smörkolafyllning och hasselnötter. Erik bjöd jag på en ciabatta med dijonsenap och rostbiff. Allt från kvartersfiket Crosta där jag känner alla baristor vid förnamn.

Jag har lyssnat på musik, vilket är väldigt ovanligt för mig. Någon satte säkert i halsen nu. Jag har inte Spotify. Men jag gillar skivor. Skivor är ett så fint sätt att lyssna på musik mer ”medvetet närvarande”. Att lyssna på musik och verkligen höra den. Det låter som att jag bara hittar på och att jag försöker ”bloggifiera” och romantisera det hela, men på just musikpunkten är jag faktiskt såhär förmäten… Whatever works, right?

Sedan har jag ätit pasta med goda grejer. Här nedanför en riktigt ful en, men som smakade gott: linguine med saffran, vitt vin, grädde, räkor, pinjenötter och annat smått och gott.

Nu är det mörkt igen, för det är fortfarande alltid mörkt. Dygnmässigt alltså. Jag bor i Umeå och det har vänt så att solen är över horisonten i fyra timmar och 41 minuter, men särskilt högt över horisonten är den inte. Det är mörkt hela tiden, inklusive de fyra timmar och 41 minuter som solen egentligen är ”uppe”. Men jag är inte mörk. Det har vänt och det vänder.

Jag och världen ljusnar! ♡

Jag har tänkt en del på mina livsvärderingar (vilket faktiskt är ganska svårt, så om ni är intresserade av det bör ni börja nu, här finns en lista att utgå från!). Jag har länge haft tendenser att sätta mål och jobba mot saker som jag ”tänker mig att man borde”, men som egentligen klingar ganska illa mot vad jag egentligen vill bli och vara. 

Det stora kruxet är att jag inte mår gott av att vara mest ambitiös. Jag har bara trott att jag ville bli bäst, utan att riktigt reflektera över varför jag ville bli det. Jag mår inte gott av att sträva efter att vara populär, jag har bara trott att den bekräftelsen av många olika personer skulle vara rolig. Jag mår heller inte gott över att sätta mål för att bli mer attraktiv. Det gör mig bara mer utseendefixerad, både vad gäller mitt eget utseende och andras (vilka jag då börjar jämföra mig med).

Det är inget fel med dessa tre livsvärderingar, det är bara inte mina.

Den gemensamma nämnaren över mina felriktade mål (felriktade på grund av att de sattes mot värderingar som jag i grund och botten inte har) verkar vara att jag jobbar mot livsvärderingar som på något sätt ska ge mig beröm från andra. Så vill jag ju de facto inte ha det, och därför har all den strävan varit snarare dränerande och jag har känt mig dålig när jag inte har klarat det. Men det är klart att jag inte klarat det – det är ju inte ens vad jag i hjärtat faktiskt vill! Egentligen vill jag vara självständig från yttre bekräftelse. Jag vill vara ödmjuk, jag vill vara vänlig och jag vill vara enkel.

På jobbet vill jag hellre vara pålitlig och bekväm
än ambitiös och korrekt.
Bland människor vill jag hellre vara trevlig och lättsam
än populär och cool.
I min egen kropp vill jag hellre vara frisk och lugn
än attraktiv och kontrollerad.

Min strävan och mina mål borde alltså vara i riktning mot dessa nya värderingar. När jag sätter nya mål eller lever mitt liv sådär i största allmänhet ska jag inte uppleva att de skaver. De ska ju få mig att må gott och att trivas. 

Det här är ett ganska mastigt inlägg att publicera, men nu får det vara så. Det är nämligen med den här insikten jag börjat jobba med mig själv. Om ni själva känner att ni gör saker för att ni borde eller att det ni gör på olika sätt inte känns riktigt bra: ta en grundlig genomgång av vilka livsvärderingar ni faktiskt har och undersök om ditt liv reflekterar dessa. Om inte: dags för dig att skriva ett eget mastigt inlägg, med egna insikter och egen, förnyad strävan.

När jag tittar på bilder av mig själv från förr undra jag vad jag drömde om. Jag tittar på den lilla späda unga vuxna och kommer inte ihåg. Det finns inte nedtecknat någonstans och då är de åren förbrukade. Vad drömde du om, lilla vän?

Nu är jag vuxen och jag undrar om jag alls har några drömmar. Det känns lite som att allting i över två års tid har handlat om att laga min mage och skala av ett lager hårt inövade, destruktiva, undvikande beteendemönster. Jag har förstås inte haft jättemycket val, men nu när jag börjar ha val så vore det sorgligt att inte ha några drömmar.

Alltså måste jag ju genast börja utforska det! Och drömmarna kan vara hur stora som helst! För det är roligt. För det är gratis. För det är kreativt. För det är viktigt. För det är dags.

Så, vad drömmer du om, lilla vän?

Det finns flera personer som har hängt med mig ganska länge. Internetkamrater, liksom. Fast lite mer än bara slentriankommentarer, utan så att det känns som att jag känner dem och att de känner mig. Jag bryr mig. Och de bryr sig.

En av dessa kamrater ställde en fråga om hur det går med min mage. Jag har inte tänkt på att jag nästan helt exkluderat det från bloggen, och för er som är nya på den här sidan vet ni knappt om det alls, men när jag skulle fylla 30 år gick min mage sönder. Jag var väldigt sjuk. Ett tag var det allt jag kunde skriva om, det upptog all min tid, energi, hela mitt liv var in och ut från hälsocentraler och prover och jag förlorade mycket vikt och elektrolyter. Efter att till slut ha gjort en ganska besvärlig koloskopi och de sista proverna kom tillbaka från labben fick jag två diagnoser: gallsaltsmalabsorbtion och helt vanlig förbannad IBS, vars skov jag aldrig skådat.

Mot IBS har jag försökt hitta bättre mat för just min tarm och så käkar jag Dimor och kiselgelé. Det hjälper inte när jag är i ett skov, men det ”känns” bra ändå. Att göra något. Mot gallsaltsmalabsorbtionen äter jag ett läkemedel som heter Kolestyramin. Det har ganska elaka biverkningar och man ska inte äta det om man inte har malabsorbtion, men det har faktiskt underlättat för mig… rent medicinskt. Jag kan inte ens förklara hur otroligt sjuk jag var när bilderna nedanför togs.

Jag är så ledsen att skriva att min mage, trots att den alldeles upp till nyligen ganska ofta betett sig som normala magar gör, fortfarande styr mitt liv.

Just nu är det inte själva magen som är problemet, utan att jag är så fruktansvärt rädd för allt vad magen nu pysslar med. När det kurrar av gaser får jag svårt att andas för jag är så orolig att det ska bli ett nytt skov, trots att alla normala magar också har gaser i sig. När det kurrar av hunger tänker jag ”tänk om det INTE är hunger, utan illamående!?” och då börjar jag må illa. När jag istället känner mig mätt är jag livrädd att den förnimmelsen är illamående. När jag kör till jobbet är jag orolig att min mage ska ge upp på vägen (1,3 mil), trots att det är exakt lika långt att köra hem från jobbet. Jag klarar inte av att resa med något annat fortskaffningsmedel än mitt eget för att magen kan ge upp på en buss, ett flyg eller en båt och då har jag ingen kontroll. ”Landa, är du snäll, gå i land tack, kan du vända bussen och köra till min lägenhet istället, för jag håller på att få en panikattack”. Jag vågar inte äta vad jag vill, jag vågar inte äta lunch i skolmatsalen, jag vågar inte äta frukost, lunch eller middag innan jag ska åka någonstans (var som helst!), jag vågar inte äta hos gäster, jag vågar inte äta på restauranger, jag vågar inte ens äta hos mina egna föräldrar.

Och jag älskar mat.

Det är jättesorgligt.

Som trogna läsare vet går jag nu en KBT-behandling för att lära mig att våga. För att det här är inget värdigt liv. Man kan inte leva såhär. Jag gjorde ganska stora framsteg innan jag blev smittad av Covid-19 och min tarm slogs ut igen och dessutom började blöda. Nu måste jag göra en rektoskopi och snälla gode Gud låt det räcka så, för jag tror inte jag klarar av en till koloskopi. Jag fattar inte hur folk med inflammerad tarm står ut att göra det regelbundet… i alla fall, jag är sjuk i magen igen som en daglig påminnelse om allt jag är rädd för.

Jag vägrar ge mig, för jag ska leva tills jag är minst 104 år, och det vore trist (om inte rent förödande) om det blev 104 år av rädsla.

När jag blev drabbad första gången för mer än två år sedan fick jag en massa goda och välmenande råd, men de var nästan som ett slag i ansiktet. Typ ”har du testat det och det fröet?” eller ”försök att stressa mindre” eller ”ät mer fibrer” eller ”ät skonkost” eller ”rör på dig mer” eller ”har du kollat om du har candida?” eller ”har du testat anti-inflammatorisk kost?”. Hörru, tror du inte jag har gjort exakt allt vad som står i min makt?

Med det sagt vågar jag alltså inte ge några råd till eventuella läsare som har en mage som är trasig. Jag är säker på att du gör exakt allt du kan och har testat allt som finns.

Däremot kan jag inte nog säga att när magar styr ens liv… så förlorar man det. Man blir så fruktansvärt begränsad och om man inte tar tag i det så får man, tro mig, episodisk paroxysmal ångest. Vilket är den tredje diagnosen jag går och släpar på och försöker tillfriskna från till följd av min mage. Så jag antar att det är ett råd trots allt: ring din vårdcentral, gör alla skopier de ber om, gå till botten med det hela hur otrevligt det än är och sedan, om de inte kan ge dig ett magiskt piller som biter på vad det är du dras med, begär du terapi. Så du inte hamnar där jag hamnat!

Det här är ett väldigt deppigt inlägg. Jag har funderat på om jag alls ska publicera det. Men jag har beslutat att nu klicka på knappen och skicka ut det i cyperrymden. Det må vara privata grejer som diskuteras, men om fler bara vet vilken kamp det är med osynliga sjukdomar så vore det enklare. Oavsett om det är en trasig mage eller ångest. Jag antar att jag till syvende och sist vill att så många som möjligt ska veta, för om de vet så är det enklare att förklara varför det är en bedrift, en övning, en exponering att klicka ”Kommer delta” på julfesten eller varje gång jag törs äta ett enda salt kex på onsdagsfikat eller ens att fira min egen födelsedag med min storasyster.

Om det finns en, så finns det fler. Vi behöver ha tolerans och ödmjukhet inför varandra. Det som är en rutschkana för en är ett blankt berg att bestiga för någon annan.

Igår var jag på promenad i vad som kändes mitt i natten. Det var förstås inte det, det är bara väldigt mörkt nu. Men det knarrade under fötterna. Jag lyssnade inte på knarret, utan på Harry Potter and the Deathly Hallows inläst av Stephen Fry.

Man behöver läsa. Man behöver vila. Man behöver gå. Man behöver andas frisk luft.

Jag vill börja med ett läsartilltal: tack så mycket för att ni läser. Tack så mycket för att ni skriver. Tack så mycket för alla grattis. Tack så mycket för att ni följer (nå, så bra det nu går utan Bloglovin’ – jag jobbar på det!)!

Jag önskar att jag fick hänga med er hela tiden!

Just nu är det ganska jobbigt. Men jag är högst medveten om att det är fullkomligt orimligt att man ska vara statiskt glad och stark hela tiden. Ingen kan, varför skulle jag kunna? Ibland behöver jag bara luta mig tillbaka och lida. Vara i nuet, även när det suger. Och ibland behöver jag göra något för att underlätta allt lidande.

Hela den här bloggens existens har jag varit på väg till det där ”görandet” och ”underlättandet”. Nu är jag på vecka 8 av min KBT-terapi. Nu börjar jag känna en glimt av min gamla energi efter min coronainfektion. Nu börjar jag ha lämnat den allra värsta arbetstoppen bakom mig. Nu känns det som att jag ändå närmar mig!

Solen går upp i öster, överraskar aldrig nån’. Äpplen faller alltid neråt. Kanske ett mirakel för ett understimulerat fån. Jag är trött på hela världen. Etc.

Min syrra har skapat en ”Innan det vänder-lista” åt mig, som hon gör varje år när jag går ner mig såhär. Jag hoppas att ni hänger med när jag bockar av den. Jag har ju redan klarat av mina novembermål (läs dem HÄR) och jag jobbar på mina generella höstterminsmål (läs dem HÄR).

Nu är det dags att inse att det vänder och att göra vad som går i väntan på det. Listan är konkret och görbar, i mångt och mycket anpassad för att utmana mig, samtidigt som den inte trampar på mina paniktår.

Redo? Redo!