Kategori: Hälsa

Triggervarning: träning

Jag satte en triggervarning längst upp i det här inlägget för att temat absolut är träning, och jag vet att det finns personer som inte mår bra av att läsa om träning. Då ska de få slippa det, är tanken. Inlägget som sådant är nog inte så värst triggande, för jag tänker inte komma med ”tips” eller prata om smalhet eller deff och sånt’, utan bara skriva ”som vanligt” om vad jag har tänkt på och vad jag önskar.

Nu har jag varit funktionsnedsatt i GAD och paroxysmal ångestsjukdom i över tre år (egentligen har jag förmodligen långsamt insjuknat i hela 16 år, men med en kulmen 2019). Det har lett till hemmasittande, innesittande och överhuvudtaget en väldigt begränsad, panisk och instängd tillvaro. Ingen träning. Inget adrenalin utom från panik- och ångestattacker. Inga motionspromenader. Inget outlet. Eller så gott som inget, i alla fall. Några tappra försök har gjorts. Nu börjar jag bli förbannat trött på det. Trots att jag tycker att det är så läskigt med hög puls, trots att jag får svindel av svettningar och trots att jag tror att jag mår illa så fort jag kommer utom synhåll från mitt eget hem så är det för tusan dags. Rent fysiologiskt mår ångesthjärnor i längden ändå bara bättre av träning.

Vad jag vill är att vara utomhus i ur och skur, som när man var liten och gick i skolan och gjorde allt som fröken sa. Var det orientering så var det orientering, och då spelade det ingen roll om man gått till skolan i Birkenstocks och det var monsunsäsong. Jag vill lyfta tungt och dra ordentligt i rodden. Jag vill simma och bada, cykla och nita, klättra upp och hoppa ner. Så att jag riktigt känner endorfinerna. Jag vill känna dem. Endorfiner, dopamin, adrenalin – släpp den här kroppen fri från sitt fängelse! Du är förklarad oskyldig, så lev ikapp din förlorade tid, kära kropp.

I veckan ska jag styra upp mitt nya träningsprogram. Men delar av tränings”programmet” lär bli sådana där grejer som nästan är ”läxa” och som bara ska göras även om det inte är det roligaste jag tagit mig för. Men delar är också tänkt att funka som en ny pump utöver lilla hjärtepumpen. Pumpa lite liv i mig, gör det nu, gör det igen, gör det för evigt.

Jag gjorde en underbar insats för min hälsa igår. Jag gav mig något viktigare än cardio och grönsaker och läkemedel. Innan tänkte jag inte så mycket på vad det faktiskt var för insats jag gjorde, men under tiden blev det tydligt på flera sätt. Jag bokade en spamassage.

Man kan kalla min ohälsa för många olika saker. Kontrollbehov. Ångestsyndrom. Tänk-om. Katastroftankar. Att gå på massage har i många år varit en omöjlighet för mig, för att jag känt sådan stark fruktan att må dåligt eller få panik och behöva gå därifrån mitt under behandlingen. Men just därför ska jag öva och jag gjorde så klokt i att börja exponeringen med något som ju är så underbart som massage.

Innan massagen satt jag vid brasan och drack en kopp grönt te och laddade. Ångesten viskade åt mig ”du har nog lite ont i magen” och ”den här hjärtklappningen kommer säkert bli en panikattack”. Och jag viskade tillbaka ”det struntar jag i” fast det egentligen inte var riktigt sant.

Aaaaaahhhhhh! Nu när jag sitter här och minns tillbaka till spamassagen får jag nästan rysningar. Det var en sådan underbar upplevelse. Hon använde oljor från Kerstin Florian, spelade mjuk musik och talade med mjuk röst medan hon knådade och strök min rygg och nacke. Två gånger fick jag känslan att vilja fly (kontrollbehovet som sagt, den orimliga fruktan) och båda gångerna utmanade jag mig att stanna kvar utan pardon. Tack och lov för det, för mellan de två korta ångestattackerna var det så underbart.

Jag gillar vanlig klassisk massage också, då man suckar för att det är så skönt när de bankar ut allt man har råkat knyta ihop. Den här massagen triggade istället en emotionell reaktion. En gång när hon drog med händerna från skallbasen och nacken längs hela ryggen ner mot korsryggen… så började det rinna tysta tårar. Massagen jobbade med något inuti. Alla borde boka en… alla förtjänar det ♡

Jag har just läst klart I hjärtat av Ådala av Åsa Liabäck. Det är en sådan årstidsroman som följer några karaktärer från påsken till slutet av augusti på ett koloniområde och ni kan ju föreställa er hur passande det var. Timingen.

Nu är jag inne på slutklämmen av påsklovet, jag har grunnat på min ”årets grej”. När jag läste boken tänkte jag att ”åh, en kolonilott!” men när jag sedan öppnade ögonen såg jag mina döda penséer som jag råkat ta ut för tidigt och kände väl lite att… det kanske var att ta i… men jag har så mycket i mig nu! Det spritter! Så det behöver kanske inte vara en årets grej. Det kan väl vara allt. Det kan väl vara alla grejer.

---

Det kan väl vara att laga riktigt snälla, fina, goda måltider även när det är en helt vanlig, tråkig torsdag?

Det kan väl vara att lära mig att spela trummor och sjunga samtidigt?

Det kan väl vara att byta ut allt det tråkiga ur garderoben och klä mig dopaminstint, modigt, roligt?

Det kan väl vara att gå ut på restaurang eller café mitt i veckan, på en lång lunchrast eller en vardagsdejt?

Det kan väl vara att gå på IKSU och både träna mig svettig, simma mig ren och sola mig varm?

Det kan väl vara att besöka så många olika nya platser jag orkar och förälska mig i min hemstad istället för att ständigt drömma om nya?

Det kan väl vara att finna lugnet i det lilla och istället för att låta tiden gå faktiskt vara närvarande och uppleva den?

Det kan väl vara att hyra en kanot, att klättra upp i ett träd, att hoppa hopprep och spela brännboll?

Det kan väl vara att koka sylt, att gå barfota i sanden, att bada i kallt hav och att prata i timmar med folk jag gillar?

---

Måste det ens vara något annat? Absolut inte (om jag inte råkar på en ”årets grej”, förstås – då maxar jag ju den naturligtvis)! Jag kan ju längta efter den där grejen som jag tänder till på i hela mitt liv om jag inte passar mig. Så kan vi ju inte ha det. Inte när man har en massa liv att ta igen.

”If you obey all the rules, you miss all the fun” är ett citat tillskrivet Katherine Hepburn. Jag har inte hittat var hon sa det eller i vilket sammanhang, men jag ska ärligt talat säga att jag inte sökte så noga heller. Jag fastnade vid det, så jag lånade det. Jag tror att jag behövde det nu.

På våra gravstenar kommer det stå två årtal. Men det är allt du har fyllt ditt bindestreck med som är ditt arv. Det är vad som gjort alla avtryck, som är allas minnen. Alla du älskat och allt du har ätit, allt du upplevt och tackat ja och tackat nej till. Allt du gjort och allt du valt att låta bli och allt du blankt vägrat. All omsorg, all kärlek, alla kalas, alla resor, allt du ägt eller lånat eller givit. Det är ditt arv. Det där bindestrecket… fyll det. Om du följer alla regler missar du allt roligt.

I november skrev jag ”bränn de dyra ljusen”.

Jag tror att det är lite samma sak jag tänker på nu. Jag vill inte bryta mot lagen, men jag vill inte missa allt roligt. Jag vill inte börja göra en massa saker som jag egentligen inte har något intresse för, men jag vill inte missa allt roligt. Jag vill inte byta ut min rädsla för att göra saker mot en rädsla för att stanna inne, men jag vill inte missa allt roligt.

Mitt roligt är inte samma som ditt roligt, men som ängslig hemmasittare får jag inte ens uppleva mitt roligt. Och plötsligt kan det vara för sent!

Jag vill fylla mitt bindestreck.

Är det inte lite ödesironi att jag sekunden efter att ha publicerat föregående inlägg drabbades av ganska svår PMS? Jag vill ännu jobba hårt på jobbet men jobba hårt med bara njuuuut och looooov och kääääärlek på fritiden. De där mörka tankarna i de här mörka tiderna däremot… de återvände med full kapacitet. Jag suckar åt mig själv, känner mig själv och går vidare, men fortfarande: lite orättvist att min kropp som inte ens får några barn ska hålla på och göra mig så moll och sepia.

Det är ingen fara att vara moll och sepia. Men det är inte kul.

Vad som däremot är kul, i alla fall om man tittar på det med en viss mörk komediblick, är grejerna jag vill ha eller vill göra för att måla färger på livets canvas igen. Enkla saker som böcker, block och pennor. Svåra saker som att lära mig att surfa och bo i ett land där det alltid är sommar. Så är enda sättet jag tror, när jag har PMS, att jag någonsin ska kunna känna lycka igen. Till dess är det bara ångest, tristess, fulhetskänslor, tårar… jag tappade smörkniven igår och kunde inte sluta gråta över hur misslyckad jag var som inte ens kunde breda mackorna utan att klanta mig. Jag står nu långt fram i vårdkön för utredning av PMDS. För det är jag tacksam!

Jag tror verkligen att det inte är någon fara att vara moll och sepia. Men det är inte kul.

Det har hänt så mycket med mig, något har hänt. Jag har ändrats i hela mitt sätt att se på värld och människor och mig själv. När? Inte alls säker! Det har hänt i alla fall.

Jag minns en bloggperiod när jag skrev väldigt mycket om hur man skulle göra sig själv mer produktiv. Hur man skulle hinna mer. Egentligen var det väl inte en blogg-period så mycket som en livsperiod och jobbperiod. Jag såg på mig själv med väldigt elaka ögon och min inre röst var inte bara en inre kritiker, utan en inre mördare. Ingenting dög, det fanns ingen gud, jag var tjock och ful och tråkig. Om jag inte ändrade på mig och blev bättre (och det snart) så skulle jag stå utan jobb, man, hem och kompisar. Vilket är fullständigt vansinnigt, men så kunde det låta i mig.

Hur det här gick över vet jag inte. Jag är inte ens säker på när. Någon gång skiftades något inom mig och jag utkristalliserade mer genuina och hållbara livsvärderingar.

Ni kommer förmodligen aldrig mer få läsa inlägg som heter ”5 sätt att göra morgonen mer produktiv” eller ”4 metoder att boosta energin” eller ”hur man blir en söndagsmänniska” (inläggstitlar som förekom både en och två gånger i annan blogg/i ett annat liv!), men det finns andra bloggar som gör det om ni vill. Jag vill inte det längre. Hellre sätt att göra morgonen så lång och njutfullt ledig som möjligt och metoder att sova riktigt gott. Det är inte min arbetsmoral som har förändrats, den är fortsatt god, men den behöver man ju bara på arbetet. Inte behöver den smyga in i mitt fritidsliv och hålla mig vaken om nätterna, pressa sig in ett par timmar innan jobbet, norpa hela helger, bara stressa och förstöra.

Jag vill inte vara produktiv. Som person, som standard.

Jag vill må bra, vara glad, bli snäll och göra en massa saker jag tycker om och njuter av. Så det ska jag se till att få göra. Bara för mig. För något har förändrats – och det är bra.

Jag har börjat skriva det här inlägget så många gånger, utan att riktigt komma till skott. Det ska handla om gårdagen, men jag får inte riktigt till det. Det är så mycket. Jag härbärgerar så mycket trötthet, förvirring och oro. Hela huvudet slår knut på sig själv. Ryggen har också knutar.

Igår på förmiddagen hämtade jag mina broderigarn. Jag brukar inte brodera, så de ligger bara i en glasburk i garderoben vanligtvis, i väntan på inspiration. Jag mätte upp några längder och hjärnan flämtade ”inspiration, du skojar?”.

Det blev inget broderi. Istället matchade jag mitt huvud och min rygg med knut efter knut efter knut.

Tre färger, sex trådar, 12 knutar per rad, två rader per färg…

För varje knut jag slog hoppades jag att mina egna skulle lösas upp lite. Tillfälligt gjorde de nog det. Jag kanske skulle göra ett vänskapsband exakt varje dag. Eller ta arbete på ett örlogsvarv… eller som scoutledare.

Ibland när jag påtar på med dagliga (goda) vanor brukar jag tänka att jag skulle vilja fota det. Visa det. Dela med mig av det. Jag vill klä allt det fina i ord som det goda förtjänar. Ibland gör jag förstås en liten ansats till det, men ofta gör jag det inte.

Jag tror att det beror på den lilla rösten i mitt huvud som säger ”vem tror du att du är?” när jag brygger örtte så fint, eller övar medveten närvaro, eller omhuldar min kropp och själ och samtidigt tänker och känner på sätt som låter väldigt mycket större än det kanske borde.

Jag har flera vanor jag tycker är helt underbara, men det känns som en charad om jag delar det. ”Jag som inte ens vågar stå i en kö eller åka i ett tåg och som varit ledsen i ett kvartal, ska jag dela med mig av hur det låter i mitt meditativa huvud och hur jag smeker medhårs, really?”.

Men det tål att övervägas.

När jag började blogga (november 2008 var det, lilla söta barn) hade jag så mycket bloggskada att det är rent ”beundransvärt”. Jag åt knappt en måltid som inte dokumenterats, varje vackert träd fotograferades och mina tankar kläddes ofta i ord – ibland flera gånger per dag. Nu är jag snarare bloggskadad av andra som är mer begåvade, vackrare eller har mer spännande och variationsrika liv. Det hämmar mig lite.

Jag vill inte verka något. Jag vill vara genuin. Alla kanske verkar något i skrift, till och med genuina människor. Jag kanske kommer börja verka lite. Det är kanske dit hela den här livskrisen bär. Det ska gläda mig, i så fall.