Hälsa

asta och vårdkö

Igår var det en viktig dag. Efter långt över två år i kö, och över tre års kötid att ens få sättas på kö, har jag kallats till ASTA för att få behandling mot fobier, ångest och undvikanden. Efter gårdagen ska psykoterapeuten som jag talade med ta upp min akt i veckoronden om två veckor. Sedan är jag på ny kö till den behandling de tror skulle hjälpa mig. Jag är så. trött. på. kö! Jag är glad över att de verkade ha ett holistiskt perspektiv på vård, med förslaget att få både beteendeterapi med fokus på exponering, inslag av psykoterapi och en fysioterapeut (fd. sjukgymnast). Hoppas att teamet håller med. Hoppas att kön inte är årslång.

Många tycker säkert att stycket ovanför är för privat, i synnerhet för en lärare. Jag har ett lite annat koncept än många av vad som är privat (för mig) och inte. Jag har också ett mission som person, och som lärare, att stigmatiseringen måste bort. Det är bra att visa att det går att må skit även om man är till mångt och mycket ”lyckad”. Det är bra att visa att begreppet ”lyckad” förmodligen är aningen välpolerat. Det är bra att visa att nedgrävning och undandragande inte är det enda sättet att tas med svårigheter, utan att det går att få glöden att armbåga sig fram. Att kämpa. Att testa allt. Det är bra att belysa osynliga sjukdomar, som t.ex. ångesttillstånd.

Personer som är privata är det av sina skäl och det är alldeles rätt och riktigt av dem att vara det. Jag är inte privat, och det är av andra också helt riktiga och väl genomtänkta skäl. Jag hoppas därför att ni som läser stannar kvar, när jag nu går in i nästa fas av arbetet med min inre hälsa.

Nu tar jag helg.

Hälsa

pju! om min sköldkörtel

Detta är ett önskeinlägg jag fick länge sedan och nu har jag äntligen skrivit klart det ♡

En vecka var jag hos mamma och pappa för att överlämna ett påskägg, eftersom jag låg lite efter med det. Men istället upptäckte min pappa en antydning till att jag har en förstorad sköldkörtel.

Dagen efter ringde jag till min vårdcentral och hon lät väldigt tveksam, men satte upp mig på rond och provtagning ändå. Dessutom tröstade hon mig med att även om sköldkörteln är fine ska jag få hjälp med min trötthet och min ångest på något annat vis.

Några veckor senare fick jag åka till min doktor. Hon klämde och kände och bedömde att ”åjo, nog sitter det något i sköldkörteln”. Så hon remitterade mig för att få göra ett ultraljud och biopsier genom punktering. Hon nämnde C-ordet. Biopsier, för att se så att det inte är cancer. Så sa hon.

Jag kallades till sjukhusets röntgen den 17 juni klockan 13:00. Läkaren hette Bengt. Undersköterskan hette Tatiana. Jag bad dem att snälla köra ”plåstertekniken”: riv av! Låt det gå undan. Hellre snabbt än smärtfritt. Lägg ingen tid på att trösta eller lugna, lägg ingen tid på att bedöva, utan kör på! Och de respekterade mina önskningar.

Ett ultraljud visade att det var en knölig högerlob (även om det ser ut att byta sida ibland på bilderna, det beror på spegling) och jag fick ta cellprov ur tre olika delar. Det gjorde ganska ont och var mycket obehagligt, eftersom det är så ”onormalt” att sticka in nålar i halsen. Känslan var att de tre nålarna var på väg rakt in i luftstrupen, men plåstret och prickarna var pyttesmå. Det var värre i mitt huvud! Men den blev svullen och ståtlig och blå ett par dagar efteråt.

Nu har jag fått svar från min doktor att tumören är godartad. Den växer just nu ”avlångt” och därför skulle jag tillbaka först om ett år för nya ultraljud och inte inåt mot strupen. Kanske är det så att jag aldrig behöver operera bort den. Mot underproduktion av sköldkörtelhormon äter man medicin.

Och vet ni, det kändes lite som att jag blev friskare bara av att få veta detta!

Hälsa

lämna tre biopsier, sova tolv timmar

Jag skriver nu efter att ha sovit i över 12 timmar. 12!

Igår var jag inte så kaxig efter att ha varit på sjukhuset och lämnat cellprover ur min förtjockade sköldkörtel. Min doktor hette Bengt och min undersköterska hette Tatiana. Jag bad dem att köra ”plåstertekniken”: riv av bara! Hellre snabbt än smärtfritt!

De ta biopsier ur tre olika delar av sköldkörteln och det gjorde ont, men framför allt var det väldigt obehagligt. Det går emot ens föreställningsvärld att låta någon sticka en tre gånger med nålar i halsen, och suga ut grejs ur den! Efteråt fick jag ett litet plåster och bakom är tre pyttesmå prickar. Det var definitivt värre i mitt huvud.

Anspänningen lämnade mig slocknad från strax innan 20:00 igår till strax efter 8:00 idag.


När jag utrett sköldkörteln färdigt ska jag ta tag i ”det här nya träningsprogrammet” på ett mer omfattande sätt. Jag har börjat öva på puls och att inte vara rädd, att skratta och delta i lekar och ramsor och danser på jobbet. Alldeles klart är att min psykiska hälsa varit mitt fokus 2022, men tack vare det kan jag nu ta tag i allt det andra. Mer obehindrat.

Exempelvis kan jag mer obehindrat besöka människor. Mer obehindrat äta bland människor. Mer obehindrat äta från ställen jag inte kan utantill. Mer obehindrat åka till sjukhuset. Mer obehindrat delta i skolans brainbreaks. Mer obehindrat göra schemabrytande saker.

I don’t want to wait for our lives to be over
Will it be yes or will it be sorry?

Hälsa

om en kropp som är dömd för brott

Triggervarning: träning

Jag satte en triggervarning längst upp i det här inlägget för att temat absolut är träning, och jag vet att det finns personer som inte mår bra av att läsa om träning. Då ska de få slippa det, är tanken. Inlägget som sådant är nog inte så värst triggande, för jag tänker inte komma med ”tips” eller prata om smalhet eller deff och sånt’, utan bara skriva ”som vanligt” om vad jag har tänkt på och vad jag önskar.

Nu har jag varit funktionsnedsatt i GAD och paroxysmal ångestsjukdom i över tre år (egentligen har jag förmodligen långsamt insjuknat i hela 16 år, men med en kulmen 2019). Det har lett till hemmasittande, innesittande och överhuvudtaget en väldigt begränsad, panisk och instängd tillvaro. Ingen träning. Inget adrenalin utom från panik- och ångestattacker. Inga motionspromenader. Inget outlet. Eller så gott som inget, i alla fall. Några tappra försök har gjorts. Nu börjar jag bli förbannat trött på det. Trots att jag tycker att det är så läskigt med hög puls, trots att jag får svindel av svettningar och trots att jag tror att jag mår illa så fort jag kommer utom synhåll från mitt eget hem så är det för tusan dags. Rent fysiologiskt mår ångesthjärnor i längden ändå bara bättre av träning.

Vad jag vill är att vara utomhus i ur och skur, som när man var liten och gick i skolan och gjorde allt som fröken sa. Var det orientering så var det orientering, och då spelade det ingen roll om man gått till skolan i Birkenstocks och det var monsunsäsong. Jag vill lyfta tungt och dra ordentligt i rodden. Jag vill simma och bada, cykla och nita, klättra upp och hoppa ner. Så att jag riktigt känner endorfinerna. Jag vill känna dem. Endorfiner, dopamin, adrenalin – släpp den här kroppen fri från sitt fängelse! Du är förklarad oskyldig, så lev ikapp din förlorade tid, kära kropp.

I veckan ska jag styra upp mitt nya träningsprogram. Men delar av tränings”programmet” lär bli sådana där grejer som nästan är ”läxa” och som bara ska göras även om det inte är det roligaste jag tagit mig för. Men delar är också tänkt att funka som en ny pump utöver lilla hjärtepumpen. Pumpa lite liv i mig, gör det nu, gör det igen, gör det för evigt.

Bilder från den bästa tiden i mitt liv: sommaren 2018 (året innan jag blev sjuk)

Hälsa, Sammanfattningar

excusez-moi, gör det tills det är kul

Man ska utmana sig och sina rädslor. Det vet alla som råkat få fobier och sedan fått behandling för det. Läkemedel. Bön. Homeopati. Tid. Samtalsterapi. Vila. It’s all fine. Men man måste också utmana sig. Jag har råkat bli rädd för allt i hela världen och ni som följer mig alltid måste vara så dööööless på att höra om det, men samtidigt är det en viktig del i att berätta exakt hur mycket jag tycker om allt jag faktiskt GÖR nu. För det börjar ta fart!

Den här veckan har jag:
☼ Varit hos tandläkaren (och de blev försenade så jag fick sitta och våndas i en halvtimme innan jag ens fick sätta mig i stolen..!).
☼ Besökt min gamla bönegrupp (som jag tidigare bara träffat via Zoom) efter nästan ett helt års uppehåll.
☼ Varit på MVC för att jag har fått de berömda blödningsproblemen efter vaccinationen (eller efter infektionen, vem vet).
☼ Varit på skolans musikal Shrek och dansat, skrikit och jublat, tillsammans med min syster och hundratals gäster.
☼ Ätit fika och skollunch och andra (för mig) läskiga måltider flera gånger i veckan och på flera platser utom mitt eget hem!
☼ Varit på gymmet och spat!

Det är förstås ganska sorgligt att jag börjat begränsa mig och rädas saker som är så roliga och trevliga som att fika, simma, besöka människor jag känner. Men just därför är jag så glad att jag gör framsteg äntligen.

Hälsa

en insats för mitt hjärta

Jag gjorde en underbar insats för min hälsa igår. Jag gav mig något viktigare än cardio och grönsaker och läkemedel. Innan tänkte jag inte så mycket på vad det faktiskt var för insats jag gjorde, men under tiden blev det tydligt på flera sätt. Jag bokade en spamassage.

Man kan kalla min ohälsa för många olika saker. Kontrollbehov. Ångestsyndrom. Tänk-om. Katastroftankar. Att gå på massage har i många år varit en omöjlighet för mig, för att jag känt sådan stark fruktan att må dåligt eller få panik och behöva gå därifrån mitt under behandlingen. Men just därför ska jag öva och jag gjorde så klokt i att börja exponeringen med något som ju är så underbart som massage.

Innan massagen satt jag vid brasan och drack en kopp grönt te och laddade. Ångesten viskade åt mig ”du har nog lite ont i magen” och ”den här hjärtklappningen kommer säkert bli en panikattack”. Och jag viskade tillbaka ”det struntar jag i” fast det egentligen inte var riktigt sant.

Aaaaaahhhhhh! Nu när jag sitter här och minns tillbaka till spamassagen får jag nästan rysningar. Det var en sådan underbar upplevelse. Hon använde oljor från Kerstin Florian, spelade mjuk musik och talade med mjuk röst medan hon knådade och strök min rygg och nacke. Två gånger fick jag känslan att vilja fly (kontrollbehovet som sagt, den orimliga fruktan) och båda gångerna utmanade jag mig att stanna kvar utan pardon. Tack och lov för det, för mellan de två korta ångestattackerna var det så underbart.

Jag gillar vanlig klassisk massage också, då man suckar för att det är så skönt när de bankar ut allt man har råkat knyta ihop. Den här massagen triggade istället en emotionell reaktion. En gång när hon drog med händerna från skallbasen och nacken längs hela ryggen ner mot korsryggen… så började det rinna tysta tårar. Massagen jobbade med något inuti. Alla borde boka en… alla förtjänar det ♡

Hälsa

i hjärtat av Umeå

Jag har just läst klart I hjärtat av Ådala av Åsa Liabäck. Det är en sådan årstidsroman som följer några karaktärer från påsken till slutet av augusti på ett koloniområde och ni kan ju föreställa er hur passande det var. Timingen.

Nu är jag inne på slutklämmen av påsklovet, jag har grunnat på min ”årets grej”. När jag läste boken tänkte jag att ”åh, en kolonilott!” men när jag sedan öppnade ögonen såg jag mina döda penséer som jag råkat ta ut för tidigt och kände väl lite att… det kanske var att ta i… men jag har så mycket i mig nu! Det spritter! Så det behöver kanske inte vara en årets grej. Det kan väl vara allt. Det kan väl vara alla grejer.


Det kan väl vara att laga riktigt snälla, fina, goda måltider även när det är en helt vanlig, tråkig torsdag?

Det kan väl vara att lära mig att spela trummor och sjunga samtidigt?

Det kan väl vara att byta ut allt det tråkiga ur garderoben och klä mig dopaminstint, modigt, roligt?

Det kan väl vara att gå ut på restaurang eller café mitt i veckan, på en lång lunchrast eller en vardagsdejt?

Det kan väl vara att gå på IKSU och både träna mig svettig, simma mig ren och sola mig varm?

Det kan väl vara att besöka så många olika nya platser jag orkar och förälska mig i min hemstad istället för att ständigt drömma om nya?

Det kan väl vara att finna lugnet i det lilla och istället för att låta tiden gå faktiskt vara närvarande och uppleva den?

Det kan väl vara att hyra en kanot, att klättra upp i ett träd, att hoppa hopprep och spela brännboll?

Det kan väl vara att koka sylt, att gå barfota i sanden, att bada i kallt hav och att prata i timmar med folk jag gillar?


Måste det ens vara något annat? Absolut inte (om jag inte råkar på en ”årets grej”, förstås – då maxar jag ju den naturligtvis)! Jag kan ju längta efter den där grejen som jag tänder till på i hela mitt liv om jag inte passar mig. Så kan vi ju inte ha det. Inte när man har en massa liv att ta igen.

Hälsa

if you obey all the rules, you miss all the fun

”If you obey all the rules, you miss all the fun” är ett citat tillskrivet Katherine Hepburn. Jag har inte hittat var hon sa det eller i vilket sammanhang, men jag ska ärligt talat säga att jag inte sökte så noga heller. Jag fastnade vid det, så jag lånade det. Jag tror att jag behövde det nu.

På våra gravstenar kommer det stå två årtal. Men det är allt du har fyllt ditt bindestreck med som är ditt arv. Det är vad som gjort alla avtryck, som är allas minnen. Alla du älskat och allt du har ätit, allt du upplevt och tackat ja och tackat nej till. Allt du gjort och allt du valt att låta bli och allt du blankt vägrat. All omsorg, all kärlek, alla kalas, alla resor, allt du ägt eller lånat eller givit. Det är ditt arv. Det där bindestrecket… fyll det. Om du följer alla regler missar du allt roligt.

I november skrev jag ”bränn de dyra ljusen”.

Jag tror att det är lite samma sak jag tänker på nu. Jag vill inte bryta mot lagen, men jag vill inte missa allt roligt. Jag vill inte börja göra en massa saker som jag egentligen inte har något intresse för, men jag vill inte missa allt roligt. Jag vill inte byta ut min rädsla för att göra saker mot en rädsla för att stanna inne, men jag vill inte missa allt roligt.

Mitt roligt är inte samma som ditt roligt, men som ängslig hemmasittare får jag inte ens uppleva mitt roligt. Och plötsligt kan det vara för sent!

Jag vill fylla mitt bindestreck.

Hälsa

moll och sepia | om PMS

Är det inte lite ödesironi att jag sekunden efter att ha publicerat föregående inlägg drabbades av ganska svår PMS? Jag vill ännu jobba hårt på jobbet men jobba hårt med bara njuuuut och looooov och kääääärlek på fritiden. De där mörka tankarna i de här mörka tiderna däremot… de återvände med full kapacitet. Jag suckar åt mig själv, känner mig själv och går vidare, men fortfarande: lite orättvist att min kropp som inte ens får några barn ska hålla på och göra mig så moll och sepia.

Det är ingen fara att vara moll och sepia. Men det är inte kul.

Vad som däremot är kul, i alla fall om man tittar på det med en viss mörk komediblick, är grejerna jag vill ha eller vill göra för att måla färger på livets canvas igen. Enkla saker som böcker, block och pennor. Svåra saker som att lära mig att surfa och bo i ett land där det alltid är sommar. Så är enda sättet jag tror, när jag har PMS, att jag någonsin ska kunna känna lycka igen. Till dess är det bara ångest, tristess, fulhetskänslor, tårar… jag tappade smörkniven igår och kunde inte sluta gråta över hur misslyckad jag var som inte ens kunde breda mackorna utan att klanta mig. Jag står nu långt fram i vårdkön för utredning av PMDS. För det är jag tacksam!

Jag tror verkligen att det inte är någon fara att vara moll och sepia. Men det är inte kul.

Hälsa

jag vill inte vara produktiv

Det har hänt så mycket med mig, något har hänt. Jag har ändrats i hela mitt sätt att se på värld och människor och mig själv. När? Inte alls säker! Det har hänt i alla fall.

Jag minns en bloggperiod när jag skrev väldigt mycket om hur man skulle göra sig själv mer produktiv. Hur man skulle hinna mer. Egentligen var det väl inte en blogg-period så mycket som en livsperiod och jobbperiod. Jag såg på mig själv med väldigt elaka ögon och min inre röst var inte bara en inre kritiker, utan en inre mördare. Ingenting dög, det fanns ingen gud, jag var tjock och ful och tråkig. Om jag inte ändrade på mig och blev bättre (och det snart) så skulle jag stå utan jobb, man, hem och kompisar. Vilket är fullständigt vansinnigt, men så kunde det låta i mig.

Hur det här gick över vet jag inte. Jag är inte ens säker på när. Någon gång skiftades något inom mig och jag utkristalliserade mer genuina och hållbara livsvärderingar.

Ni kommer förmodligen aldrig mer få läsa inlägg som heter ”5 sätt att göra morgonen mer produktiv” eller ”4 metoder att boosta energin” eller ”hur man blir en söndagsmänniska” (inläggstitlar som förekom både en och två gånger i annan blogg/i ett annat liv!), men det finns andra bloggar som gör det om ni vill. Jag vill inte det längre. Hellre sätt att göra morgonen så lång och njutfullt ledig som möjligt och metoder att sova riktigt gott. Det är inte min arbetsmoral som har förändrats, den är fortsatt god, men den behöver man ju bara på arbetet. Inte behöver den smyga in i mitt fritidsliv och hålla mig vaken om nätterna, pressa sig in ett par timmar innan jobbet, norpa hela helger, bara stressa och förstöra.

Jag vill inte vara produktiv. Som person, som standard.

Jag vill må bra, vara glad, bli snäll och göra en massa saker jag tycker om och njuter av. Så det ska jag se till att få göra. Bara för mig. För något har förändrats – och det är bra.