Ätbart, Hälsa

berg och dalar

I veckan hoppas jag att det ska bli lite lättare att ta dagarna som dom är. Jag har redan försökt att bara finna mig i att jag just nu glömmer saker och slarvar bort saker. Min hjärna är lite svedd och jag vill inte bli sjuk, så jag har bett min chef om hjälp. Bara den vetskapen, att hon vet och att hon har gjort grejer för att hjälpa mig sortera, har gjort att jag på något vis funnit mig lite mer i att det är illa just nu. Dessutom att just nu inte betyder för evigt. Man kan återhämta sig, man kan klara det mesta, bara inte alltid på topp.

Jag pallar inte läsa, men jag lyssnar på en ljudbok och myser med den. Jag pallar inte träna, men jag har simmat en massa längder och myst på spat. Jag pallar inte laga mat (skojar inte, det blev krögarpytt idag…), men jag har beställt livsmedel från Coop för leverans i morgon. Då ska laga något fint igen, som förra veckans linguine med köttfärssås.

Ingen behöver recept för spagetti med köttfärssås och egentligen tar det knappt längre tid att göra det här än att värma en fiskgratäng i micron.

Allt har bara känts som ett berg.

Men de har också dalar.

Hälsa, Skrivande

poesi för pedagoger | tjugohundrasjutton

Jag borde egentligen stoppa in ett annat inlägg här. Ett som inte handlar om att skriva. Särskilt som det här är gamla nyheter för er som läser här ofta. Så varning: här kommer en liten upprepning.

Det finns en dikt. Jag har skrivit den. Den heter Tjugohundrasjutton. Och den handlar om Tjugohundrasjutton. Nej, det gör den inte… jag minns knappt 2017. Men det var året jag blev fruktansvärt sjuk… i… huvudet… och var tvungen att sjukskrivas på heltid i över ett halvt år, för att sedan utförsäkras till att bli lokalvårdare. Det är en tid jag aldrig kan förlåta.

Jag jobbar som bekant nu i samma bransch som jag gjorde 2017 och jag är nu en ganska rabiat kämpe för att göra yrket lite mer RIMLIGT att genomföra. Jag är så glad att dikten Tjugohundrasjutton nu har publicerats på fackförbundets tidning Lärarens instagram.

Nu även i papperstidningen Läraren. Hoppas att min gamla skolchef läser. Jag tror inte att hon ens visste vad jag hette.

Jag hoppas att fler ska vilja bli lärare. Dikten är visserligen en känga, men det är en känga åt hela systemet liksom, inte åt yrket. Jag är så himla glad att jag lyckades vända besvikelsen till ett bränsle istället, för det är verkligen väldigt, väldigt, väldigt roligt att jobba på högstadiet. Jag skulle gärna se fler blivande kollegor bakas fram. Må så ske!

Hälsa

några nya uppdrag | reviderade mål

De som känner mig vet att jag hade ett kämpigt avslut på 2021, om man ska skriva med lite vänlig hand. Ska man istället vara ärlig så hade jag faktiskt ett kämpigt 2021. Jag har bara glömt det, för att 2020 var ännu värre. Deppigt. Det här inlägget är inte tänkt att bli deppigt, men jag måste ta avstamp i 2021 för att ledas in i dagens tema:

I november gav jag mig mitt första uppdrag för att leva livet och för att orka i livet: att ge mig tillräcklig återhämtning för att orka göra sådant som jag egentligen gillar ( ← länk till originalinlägget). När jag nu läser och ser tillbaka på de uppdrag jag gav mig själv blir jag stolt. Jag har inte klarat av allt fullt ut, men det är verkligen stor skillnad mellan hur jag levde då och hur jag lever (ja, lever!) idag.


Jag vill fortfarande ha andra roliga uppdrag åt mig själv, för att fortsätta leva mer och mer och mer och se till att 2022 blir mitt bästa år! Så en reviderad version av mina uppdrag från november skulle lyda såhär:

Matlagning: jag vill börja köpa roligt second hand-porslin, bestick och en bättre belysning till matsalsdelen av köket. Jag vill duka och inte ta alla bilder på vita alessi-tallrikar vid köksfläkten på diskbänken för att sedan smyga iväg till mörkret och äta där… som en orch med bordsskick. Jag vill erbjuda mig själv det lilla extra i form av gräsiga olivoljor (för att jag gillar det alltså, inte för att vara pompös över vilken olja ni andra använder), smakrika ostar, surdegsbaguetter, grönsakstunga tallrikar och fler tillbehör. Jag vill inkludera värme i köket med bordslinne, servetter, en radio och lugn och ro. Jag behöver dessutom fortsätta jobba på det här med lunchen, t.ex. genom att göra den mer romantiserad, mjuk och mild: packa lunchen i fina papperspaket med snöre, packa snälla varor som bananer och yoghurt och brun farin, tänd ljus, koka en kopp pepparmyntate efteråt.

Rofyllda aktiviteter: stickningen håller i sig, men det vore också trevligt att göra något annat kreativt. Måla. Poesi. Art journaling. Jag vill också läsa ännu fler böcker och kanske även lära mig att läsa poesi mer naturligt. Yogan, spikmattan och kvällsteet kan få mer respekt med hjälp av väldoftande oljor, omsorgsfullt val av bakgrundsljud och tända ljus. Jag vill göra fint på balkongen och sitta där och försvinna i mina hörlurar, mina tankar och mina korsord. Varför måste solen värma, jag har väl filtar och täckbyxor! Ut och spela kubb och kortspel och yatzy också, med et är givetvis när det blir lite vänligare väder. Inomhus tills dess.

Byta plats: jag vill erövra fler platser än jag gjort i dagsläget genom längre promenader, inte bara köpa take away utan sitta kvar och titta på människor. För läsningens skull vore det fint att kunna ta mig till biblioteket för att låna en bok eller kanske till och med hitta en fin hörna att sitta vid. När det börjar våras vill jag ut och grilla något trevligt, när våren blir till sommar vill jag luta mig tillbaka på en filt med picknick-korgen i högsta hugg.

Jag hoppas att ni följer mina mål, uppdrag och utmaningar här via bloggen!

Hälsa

det här kommer jag klara

Jag har haft en nedräkning på telefonen till 1 mars sedan september. Nedräkningen till vår i kalender har jag behövt kika på ibland, för att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk när det känns som att jag är redo att attackera med mitt paraply och raka av allt hår. Är det någon som minns referensen? Hur som helst: redan i början av hösten inleddes min starka längtan efter våren, vilket är alldeles för tidigt för att orka överleva allt mörker och alla minusgrader.

Nu har det vänt och blir (märkbart) ljusare för varje dag, och tresiffrigt har blivit tvåsiffrigt. I skrivande stund står det 37 dygn 13 timmar 14 minuter och 32 sekunder. 37 dygn till vår i kalendern. Det är hur snart som helst! Plötsligt känns det som att jag kommer greja detta trots allt.

Hälsa

don’t let them go to waste

Jag har slitit ut täcke och kuddar till soffan och suttit i värmen och tittat på brinnande moln, verkligen ett himmelns skådespel. Tisdag.

Just nu behöver jag plocka vita strängar från väldoftande, nyskalade, vinterapelsiner. Just nu behöver jag hacka bort isen från min balkong med ett härdat järnspett. Just nu behöver jag blunda och föreställa mig att jag fångar ett av molnen i famnen, som prinsessan Jasmine på den flygande mattan. Just nu behöver jag stoppa näsan i minst fyra av mina plåtburkar för att omsorgsfullt välja vilket te det ska bli. Just nu behöver jag sätta en timer så jag inte glömmer bort degen som jäser under kökshandduken.

Men det är allt jag behöver just nu. Måsten är ofta konstruerade. Om man inte vill, så kan man öva på att sluta konstruera dem. Är de konstruerade av andra kan man öva på att ge dem åt någon annan, om det nu är så viktigt. Delegera.

Idag är jag ledig från jobbet och ensam från vänner och familj.

Jag måste ingenting.

Hälsa

mycket ätit och lite gjort (men det ljusnar)

Jag har inlett den här veckan, vecka 1 lalala, med att yoga ganska mycket. Yoga, vila, vara ledig, ta in, andas ut. Få lite träningsvärk. Den yogan som är i ordningen heter ”Open”, men jag har gjort några andra också. Mer ”mysyoga”.

Yogan följdes av att äta brungräddat hårdbröd med Västerbottensost, inlagd gurka och en herrans massa svartpeppar. Det passar alla tider på dygnet, tror jag.

Jag har fortsatt med att promenera. Gå långsamt, inte ta mig särskilt långt, ta lite bilder på saker som ropat lite lågmält på mig, andats lite mer av den friska luften.

Sedan ätit lite lunch i form av everything bagel med rökt lax och minimuffins med smörkolafyllning och hasselnötter. Erik bjöd jag på en ciabatta med dijonsenap och rostbiff. Allt från kvartersfiket Crosta där jag känner alla baristor vid förnamn.

Jag har lyssnat på musik, vilket är väldigt ovanligt för mig. Någon satte säkert i halsen nu. Jag har inte Spotify. Men jag gillar skivor. Skivor är ett så fint sätt att lyssna på musik mer ”medvetet närvarande”. Att lyssna på musik och verkligen höra den. Det låter som att jag bara hittar på och att jag försöker ”bloggifiera” och romantisera det hela, men på just musikpunkten är jag faktiskt såhär förmäten… Whatever works, right?

Sedan har jag ätit pasta med goda grejer. Här nedanför en riktigt ful en, men som smakade gott: linguine med saffran, vitt vin, grädde, räkor, pinjenötter och annat smått och gott.

Nu är det mörkt igen, för det är fortfarande alltid mörkt. Dygnmässigt alltså. Jag bor i Umeå och det har vänt så att solen är över horisonten i fyra timmar och 41 minuter, men särskilt högt över horisonten är den inte. Det är mörkt hela tiden, inklusive de fyra timmar och 41 minuter som solen egentligen är ”uppe”. Men jag är inte mörk. Det har vänt och det vänder.

Jag och världen ljusnar! ♡

Hälsa

mina livsvärderingar är bra | mina mål är dåliga

Jag har tänkt en del på mina livsvärderingar (vilket faktiskt är ganska svårt, så om ni är intresserade av det bör ni börja nu, här finns en lista att utgå från!). Jag har länge haft tendenser att sätta mål och jobba mot saker som jag ”tänker mig att man borde”, men som egentligen klingar ganska illa mot vad jag egentligen vill bli och vara. 

Ofta har jag satt mål som jobbar mot en livsvärdering
vi skulle kunna kalla ”ambition”. 
Ofta har jag satt mål som jobbar mot en livsvärdering
vi skulle kunna kalla ”popularitet”.
Ofta har jag satt mål som jobbar mot en livsvärdering
vi skulle kunna kalla ”attraktion”.

Det stora kruxet är att jag inte mår gott av att vara mest ambitiös. Jag har bara trott att jag ville bli bäst, utan att riktigt reflektera över varför jag ville bli det. Jag mår inte gott av att sträva efter att vara populär, jag har bara trott att den bekräftelsen av många olika personer skulle vara rolig. Jag mår heller inte gott över att sätta mål för att bli mer attraktiv. Det gör mig bara mer utseendefixerad, både vad gäller mitt eget utseende och andras (vilka jag då börjar jämföra mig med).

Det är inget fel med dessa tre livsvärderingar, det är bara inte mina.

Den gemensamma nämnaren över mina felriktade mål (felriktade på grund av att de sattes mot värderingar som jag i grund och botten inte har) verkar vara att jag jobbar mot livsvärderingar som på något sätt ska ge mig beröm från andra. Så vill jag ju de facto inte ha det, och därför har all den strävan varit snarare dränerande och jag har känt mig dålig när jag inte har klarat det. Men det är klart att jag inte klarat det – det är ju inte ens vad jag i hjärtat faktiskt vill! Egentligen vill jag vara självständig från yttre bekräftelse. Jag vill vara ödmjuk, jag vill vara vänlig och jag vill vara enkel.

Min strävan och mina mål borde alltså vara i riktning mot dessa nya värderingar. När jag sätter nya mål eller lever mitt liv sådär i största allmänhet ska jag inte uppleva att de skaver. De ska ju få mig att må gott och att trivas. 

Det här är ett ganska mastigt inlägg att publicera, men nu får det vara så. Det är nämligen med den här insikten jag börjat jobba med mig själv. Om ni själva känner att ni gör saker för att ni borde eller att det ni gör på olika sätt inte känns riktigt bra: ta en grundlig genomgång av vilka livsvärderingar ni faktiskt har och undersök om ditt liv reflekterar dessa. Om inte: dags för dig att skriva ett eget mastigt inlägg, med egna insikter och egen, förnyad strävan.

Hälsa

jag undrar vad du drömmer om

När jag tittar på bilder av mig själv från förr undra jag vad jag drömde om. Jag tittar på den lilla späda unga vuxna och kommer inte ihåg. Det finns inte nedtecknat någonstans och då är de åren förbrukade. Vad drömde du om, lilla vän?

Nu är jag vuxen och jag undrar om jag alls har några drömmar. Det känns lite som att allting i över två års tid har handlat om att laga min mage och skala av ett lager hårt inövade, destruktiva, undvikande beteendemönster. Jag har förstås inte haft jättemycket val, men nu när jag börjar ha val så vore det sorgligt att inte ha några drömmar.

Alltså måste jag ju genast börja utforska det! Och drömmarna kan vara hur stora som helst! För det är roligt. För det är gratis. För det är kreativt. För det är viktigt. För det är dags.

Så, vad drömmer du om, lilla vän?

Hälsa

allt sitter ihop | ett inlägg om magen

Det finns flera personer som har hängt med mig ganska länge. Internetkamrater, liksom. Fast lite mer än bara slentriankommentarer, utan så att det känns som att jag känner dem och att de känner mig. Jag bryr mig. Och de bryr sig.

En av dessa kamrater ställde en fråga om hur det går med min mage. Jag har inte tänkt på att jag nästan helt exkluderat det från bloggen, och för er som är nya på den här sidan vet ni knappt om det alls, men när jag skulle fylla 30 år gick min mage sönder. Jag var väldigt sjuk. Ett tag var det allt jag kunde skriva om, det upptog all min tid, energi, hela mitt liv var in och ut från hälsocentraler och prover och jag förlorade mycket vikt och elektrolyter. Efter att till slut ha gjort en ganska besvärlig koloskopi och de sista proverna kom tillbaka från labben fick jag två diagnoser: gallsaltsmalabsorbtion och helt vanlig förbannad IBS, vars skov jag aldrig skådat.

Mot IBS har jag försökt hitta bättre mat för just min tarm och så käkar jag Dimor och kiselgelé. Det hjälper inte när jag är i ett skov, men det ”känns” bra ändå. Att göra något. Mot gallsaltsmalabsorbtionen äter jag ett läkemedel som heter Kolestyramin. Det har ganska elaka biverkningar och man ska inte äta det om man inte har malabsorbtion, men det har faktiskt underlättat för mig… rent medicinskt. Jag kan inte ens förklara hur otroligt sjuk jag var när bilderna nedanför togs.

Jag är så ledsen att skriva att min mage, trots att den alldeles upp till nyligen ganska ofta betett sig som normala magar gör, fortfarande styr mitt liv.

Just nu är det inte själva magen som är problemet, utan att jag är så fruktansvärt rädd för allt vad magen nu pysslar med. När det kurrar av en blivande fis får jag svårt att andas för jag är så orolig att det ska bli ett nytt skov, trots att alla normala magar också har gaser i sig. När det kurrar av hunger tänker jag ”tänk om det INTE är hunger, utan illamående!?” och då börjar jag må illa. När jag istället känner mig mätt är jag livrädd att den förnimmelsen är illamående. När jag kör till jobbet är jag orolig att min mage ska ge upp på vägen (1,3 mil), trots att det är exakt lika långt att köra hem från jobbet. Jag klarar inte av att resa med något fortskaffningsmedel än mitt eget för att magen kan ge upp på en buss, ett flyg eller en båt och då har jag ingen kontroll. ”Landa, är du snäll, gå i land tack, kan du vända bussen och köra till min lägenhet istället, för jag håller på att få en panikattack och/eller bajsa på mig”. Jag vågar inte äta vad jag vill, jag vågar inte äta lunch i skolmatsalen, jag vågar inte äta frukost, lunch eller middag innan jag ska åka någonstans (var som helst!), jag vågar inte äta hos gäster, jag vågar inte äta på restauranger, jag vågar inte ens äta hos mina egna föräldrar.

Och jag älskar mat.

Det är jättesorgligt.

Som trogna läsare vet går jag nu en KBT-behandling för att lära mig att våga. För att det här är inget värdigt liv. Man kan inte leva såhär. Jag gjorde ganska stora framsteg innan jag blev smittad av Covid-19 och min tarm slogs ut igen och dessutom började blöda. Nu måste jag göra en rektoskopi och snälla gode Gud låt det räcka så, för jag tror inte jag klarar av en till koloskopi. Jag fattar inte hur folk med inflammerad tarm står ut att göra det regelbundet… i alla fall, jag är sjuk i magen igen som en daglig påminnelse om allt jag är rädd för

Jag vägrar ge mig, för jag ska leva tills jag är minst 104 år, och det vore trist (om inte rent förödande) om det blev 104 år av rädsla.

När jag blev drabbad första gången för mer än två år sedan fick jag en massa goda och välmenande råd, men de var nästan som ett slag i ansiktet. Typ ”har du testat det och det fröet?” eller ”försök att stressa mindre” eller ”ät mer fibrer” eller ”ät skonkost” eller ”rör på dig mer” eller ”har du kollat om du har candida?” eller ”har du testat anti-inflammatorisk kost?”. Hörru, tror du inte jag har gjort exakt allt vad som står i min makt?

Med det sagt vågar jag alltså inte ge några råd till eventuella läsare som har en mage som är trasig. Jag är säker på att du gör exakt allt du kan och har testat allt som finns.

Däremot kan jag inte nog säga att när magar styr ens liv… så förlorar man det. Man blir så fruktansvärt begränsad och om man inte tar tag i det så får man, tro mig, episodisk paroxysmal ångest. Vilket är den tredje diagnosen jag går och släpar på och försöker tillfriskna från till följd av min mage. Så jag antar att det är ett råd trots allt: ring din vårdcentral, gör alla skopier de ber om, gå till botten med det hela hur otrevligt det än är och sedan, om de inte kan ge dig ett magiskt piller som biter på vad det är du dras med, begär du terapi. Så du inte hamnar där jag hamnat!

Det här är ett väldigt deppigt inlägg. Jag har funderat på om jag alls ska publicera det. Men jag har beslutat att nu klicka på knappen och skicka ut det i cyperrymden. Det må vara privata grejer som diskuteras, men om fler bara vet vilken kamp det är med osynliga sjukdomar så vore det enklare. Oavsett om det är en trasig mage eller ångest. Jag antar att jag till syvende och sist vill att så många som möjligt ska veta, för om de vet så är det enklare att förklara varför det är en bedrift, en övning, en exponering att klicka ”Kommer delta” på julfesten eller varje gång jag törs äta ett enda salt kex på onsdagsfikat eller ens att fira min egen födelsedag med min storasyster.

Om det finns en, så finns det fler. Vi behöver ha tolerans och ödmjukhet inför varandra. Det som är en rutschkana för en är ett blankt berg att bestiga för någon annan.