Skrivande

anteckning

en ädelost
en marmelad
tio druvor
mörk choklad
salta kex
charkuteri
en mörk avec
en krämig brie

ett ögonkast
snudd vid arm
två extra slag
huden varm
en spelad skiva
en pretentiös
vill vara kvinna
inte tös

delikatess
till vuxen man
“jag hatar ost”
pulsen försvann
en sluten dörr
ett kort hej då
haribo björnar
är bäst ändå

Sammanfattningar, Skrivande

vecka 13 | på rim

Många dagar gick
och ändå var det bara sju
som jag har kryssat över, lagt till handlingar, adjö.
Jag är i skapligt skick
har gett mig tid att vila nu
har jobbat, promenerat, även tid till att förströ

På måndan’ åt jag lunch
på ett café
Och vilken lyx:
I onsdags med.
En dag gick jag på spa
och tog det lugnt
I fredags: glad
På lördan’: tungt.

En vecka är förbi
Jag öppnar armar för en ny
Öppna fönstret upp på glänt, släpp in en liten bris.
Har spelat mitt parti
Står kvar – är allt för trött att fly
Modet som jag haft en gång – tillbaks, till varje pris!

På måndan’ åt jag lunch
på ett café
Och vilken lyx:
I onsdags med.
En dag gick jag på spa
och tog det lugnt
I fredags: glad
I lördags: tungt

Skrivande

morgonen | peaceful poetry

När jag gick skrivkursen Skrivmånaden med Yrsa och Flora fick jag, liksom de andra kursdeltagarna, en skrivuppgift per dag. Jag är så glad att jag gick kursen. Det var ett kravlöst upplägg med teman, uppgifter och utmaningar varje dag i en månad.

Varje dag skrev jag två alster: en löpande text och en dikt. Jag upptäckte att dikter och kortare berättelser kommer lättare. Böcker kan jag ännu inte skriva.

Jag tror att vissa personer har lite olika behov av ganska specifika grejer för att kunna leva, orka, må. Mannen som behöver sin fiol. Den unga kvinnan som behöver sin skönlitteratur. Tanten som behöver sina cigariller. Gubben som behöver sin morgontidning. Det finns människor med stort socialt behov och som behöver vänner och umgänge och många figurer i sina kretsar. Jag behöver en penna. Jag behöver mamma, pappa, min storasyster Fanny och min man Erik, och en penna. Sedan behöver jag inte mer.

Mitt behov av att skriva är stort och jag skulle förmodligen kollapsa ganska snabbt om någon tog ifrån mig det. Tänk om jag kunde förvalta och förfina det behovet och göra något av det!

Samtidigt kanske en hobby kan, bör, ska generera noll komma noll förutom glädje för mig själv, som Sofia Wood funderade för några dagar sedan…

Jag vet inte var jag vill komma med det här inlägget. Förmodligen är det som alltid med mig: jag vill bara skriva!

Hälsa, Skrivande

poesi för pedagoger | tjugohundrasjutton

Jag borde egentligen stoppa in ett annat inlägg här. Ett som inte handlar om att skriva. Särskilt som det här är gamla nyheter för er som läser här ofta. Så varning: här kommer en liten upprepning.

Det finns en dikt. Jag har skrivit den. Den heter Tjugohundrasjutton. Och den handlar om Tjugohundrasjutton. Nej, det gör den inte… jag minns knappt 2017. Men det var året jag blev fruktansvärt sjuk… i… huvudet… och var tvungen att sjukskrivas på heltid i över ett halvt år, för att sedan utförsäkras till att bli lokalvårdare. Det är en tid jag aldrig kan förlåta.

Jag jobbar som bekant nu i samma bransch som jag gjorde 2017 och jag är nu en ganska rabiat kämpe för att göra yrket lite mer RIMLIGT att genomföra. Jag är så glad att dikten Tjugohundrasjutton nu har publicerats på fackförbundets tidning Lärarens instagram.

Nu även i papperstidningen Läraren. Hoppas att min gamla skolchef läser. Jag tror inte att hon ens visste vad jag hette.

Jag hoppas att fler ska vilja bli lärare. Dikten är visserligen en känga, men det är en känga åt hela systemet liksom, inte åt yrket. Jag är så himla glad att jag lyckades vända besvikelsen till ett bränsle istället, för det är verkligen väldigt, väldigt, väldigt roligt att jobba på högstadiet. Jag skulle gärna se fler blivande kollegor bakas fram. Må så ske!

Skrivande

jag skriver igen – med flit!

Så länge jag har kunnat fatta en penna har jag skrivit. Förutom att jag tycker att det är väldigt roligt att skapa något av inget, förutom att jag tycker att det är återhämtande och förutom att jag tycker om finurliga sätt att uttrycka inte-särskilt-finurliga-idéer så har jag ett väldigt dåligt minne. Jag måste skriva dagbok, blogg och kalenderanteckningar för att komma ihåg… ja… någonting alls.

I flera år har jag fört dagbok eller listat dagens tacksamhet i samma slags bok: olinjerade A4-block från Paperstyle. Senaste boken skrev jag ut 31 januari 2021 och jag var så glad att få inleda en ny den allra första dagen på året. Den tolfte boken blev en grön.

I julklapp åt mig själv köpte jag en skrivkurs: Skrivmånaden. Där får jag bryta mönster, eller skapa mönster. Eller skapa monster! För med en penna kan man skapa precis vad som helst.

Den gröna boken kommer även fortsättningsvis fyllas med daglig tacksamhet. Min kalender kommer även fortsättningsvis fyllas med arbetsanteckningar och genomförda träningspass. Min blogg kommer även fortsättningsvis fyllas med samma berättelser ur livet, bilder från vardag och fest, de ytliga och djupare funderingarna, samt saker jag förpliktar, förändrar, förädlar, förskönar eller förstör.

Men på sidan av går jag alltså skrivkurs och hålla till i min lilla skrivarlya minst 15 minuter per dag. Det känns verkligen jättebra. I min förra blogg hade jag en hel kategori för skrivande och jag har nu skapat en också här. Jag hoppas att ni kommer gilla det!