En långsam rutin

Jag har länge gillat statisk träning och med mjuka och långsamma rörelser. Stretch och mjölksyra är min bästa träningskänsla. I skrivande stund har jag tränat denna blandning av statiskt och mjukt minst en gång varje dag (utom dagen efter min andra dos av pfizer-vaccinet, för då sov jag i stället) i över två månader. Det började som en medveten rutin som skulle hjälpa mig att sova, men nu gör jag det nästan som vana.
 
Det känns lite konstigt att i kristna sammanhang säga att man gillar yoga. Yoga är så förknippat med religiös utövning och hinduism bland många och jag vill inte verka respektlös. Jag syftar däremot på träningsformen, "sporten", utövningen, teknikerna. Det är så svårt att förklara vad jag tränar. Det "är" ju yoga. Fast utan mantran, chakran och... ja, utan det religiösa och det andliga. Men vad ska det då heta? 
 
Jag tänker mig att de flesta som sitter där på sina mattor är ateister. Några kristna. Några andra. Vi samlas för att vara snälla med våra kroppar och våra hjärnor. 

 
Och det är jag.
Jag är  snäll med min stackars kropp och min trötta hjärna. 
Just nu knäpper det i musklerna efter ett tufft pass. 
Jag mår så gott.
Men jag önskar att det bara kunde heta något annat.
Jag mår så gott. 
Men konnotationerna gör att jag inte bekvämt kunnat skriva om det.
Nu struntar jag i det.
Man måste inte skriva om allt i sitt liv.