Kategori: Tänker • Gör

”Jag brukade vara skitrolig!”

Det utropade jag till min behandlare vid ångestmottagningen i tisdags.

Jag gillar min skötare jättemycket. Han är rolig. Vi skrattar mycket emellanåt. Emellanåt gråter jag.

Målet med behandlingen är inte att bli av med mina rädslor, för rädslor är viktiga. De orimliga, däremot. De ologiska. De hämmande. Målet är att bli självständig och målet är lustbetonat, för första gången sedan… någonsin? Inte ens BUP har någonsin testat det med mig. Jag är verkligen glad.

För jag brukade vara skitrolig.

Åter till inläggets början, och något jag tror att jag berört tidigare i bloggen, men jag är inte säker för jag har haft ca. 100 bloggar. Jag var skitrolig. Tycker jag själv, då.

Jag åkt otroligt mycket off-pist, med och utan guide. I Alperna. Och Dolomiterna. Vid sex olika resor och tre olika länder. Jag har varit på jazzklubb i Paris. Jag har hoppat från en plattform 17 meter upp i luften, i enkom en sele. En gång hoppade jag från en liten platta placerad på toppen av en nio meter hög stolpe, till en liten jävla trapets. Jag har tagit grönt kort i klättring och sedermera klättrat upp för 17 meter hög vertikal, om och om igen. Jag har dansat breakdance i flera år. Hållit tal för främlingar, även utan att vara tillfrågad i förväg, sjungit som solist i så många framträdanden att de inte kan räknas längre, skrikit mig hes på festival och konsert. Flyttat till Jokkmokk ovanför norra polcirkeln helt plötsligt och från ingenstans?

Nu vågar jag inte ens gå på restaurang.

Jag är så glad att min nya behandlare är så bra för mig. Jag tycker om honom så mycket. Han är prestigelös till sitt sätt och har en röst som borde läsa in alla böcker på BookBeat. Och han har gett mig lustbetonade rehabiliteringsmål.

Det är kanske optimistiskt att tro att jag drar på en utlandsresa inom ett år, men kanske jag dammar av mina brädor? Mina kameror? Kanske jag tar mig ut från mitt hem för att uppleva mina närområden? Kanske jag simmar, klättrar, sjunger eller håller tal? Kanske jag går på spelning, lunch och evenemang? Kanske snart till och med? Jag vill ju, och nu övar jag.

surr surr surr, här kommer ditt lilla fredagsbi! Det är Ajli Müller, eller Julia Müller-Sandvik, båda funkar. Ajli är faktiskt mitt mellannamn nu, men det det är mellannamnet som stor längst fram på Skatteverket. Ajli Anna Julia Johanna Müller-Sandvik. Pippilotta, Viktualia, Rullgardina.

På sportlovet har jag haft det både bra och dåligt. Men här kommer ett och annat nedslag ur en vanlig, riktigt vanlig vardag:

Jag har haft en kamrat hos mig, Bella kom med både blommor och choklad för att fira att jag och Erik har flyttat in. Att det är ett kvartal senare är helt och hållet mitt fel eftersom jag har haft så svårt med mina fobiska beteenden, men det kommer ett inlägg om det också.

Jag har grävt fram min rosa Singer och sytt mig en t-shirt och en massa hårsnoddar. Det här med att skapa och pyssla och göra saker har vaknat till liv. Är det för att det är lov? Är det för att jag har blivit kompis med skolans syslöjdslärare? Är det för att jag sett Rip Tide hundra gånger? Vem vet, vem bryr sig, det är roligt! Mer kommer!

På den första bilden ser ni mitt lokala ICA. Ni ser också vår balkong. Vi bor lika nära ICA som vi bor vår bilparkering. Och det är tur, för ser ni hur extrema snömängder vi har i år!? Man vill liksom varken skotta fram bilen eller promenera särskilt långt. Från ICA har vi handlat saker att laga och äta.

Blev det skidåkning? Inte det minsta. Mitt uteliv har varit på balkongen och med en värmeflaska, för den röda djävulen besökte mig och jag har aldrig haft såhär mycket mensvärk i hela mitt liv. Idag är jag väl lite människa igen, men det är ack det lilla. Men i tid till att lovet avrundas, åtminstone. Tack och lov för ferietjänst!

Det känns som att vanliga människor nöjer sig med att ha sitt jobb och en fritid. Man är en person som går till jobbet som sig själv och kommer hem som sig själv, äter och umgås och ser vad som finns på TV.

Jag vet inte varför, men det har inte riktigt dugt för mig.

Det kan ha att göra med att jag gillar film så mycket (+lägg senare i livet till hur mycket jag älskar bloggar) men jag har nästan alltid föreställt mig i mitt liv i karaktärer. Går ut på bio och middag på helgen som en karaktär och gör natt som karaktär. Då duger det.

När jag gick i skolan var jag rolig och knäpp. Baserat på vilken film det var som gick på repeat hade jag perioder då jag ”blev” olika karaktärer. Det avspeglades i min klädstil, vad som spelades i mina hörlurar och vad jag ägnade min fritid åt. Det var inte ens fake, utan det var roligt och uppslukande! I högstadiet kunde min nya karaktär leva ibland bara en halv termin, men spela roll?

Som vuxen har jag kunnat ta ett steg tillbaka och se vad jag gillar på riktigt. Vad är ständigt återkommande i mitt liv oavsett vilken karaktär som spelas? Vilken musik, vilka kläder, vilka filmer, vilken typ av jobb jag mår bra av, vilka färger, vilka sysslor, vilka vanor. Det är bra och gör att jag känner mig mer genuin. Men det är dåligt, för ”karaktärer” är roligare. Är det inte mer intressant att vara Amelie från Montmartre, så säg.

Men jag vet vem jag är nu. I alla fall mer. Jag är tacksam över att jag ännu har den läggningen att jag kan få akuta specialintressen och riktig uppslukas av dessa. Det är nästan som att spela en karaktär, bara det att den är äkta. Det är nästan som på film. Men inte.

Nu har det blivit vår.

För mig är det så: 1 mars är det vår, för jag räknar årstider i kvartal. Annars blir somliga för långa. Och andra blir för korta.

Nu har våren kommit. Vintern är slut och våren är här och livet är härligt, som Mumin sa till en bister Lilla My. Solen smälter alla snöskägg. Det knäpper i plåten, som när man förvärmer ugnen. Alla har på sig solglasögon.

Vi lärare är ena lyckans ostar just nu, för vi har sportlov. Jag vet inte var jag ska tillbringa det. Men jag börjar på balkongen.

Det känns som att jag har skrivit jättemycket i veckan, men det måste varit något jag bara drömt ihop. Det är synd, för jag har haft en ganska trevlig vecka. Jag hade kunnat ta fina bilder. Jag går inte ur den med en massa nya lärdomar precis, men det kan man ju inte alltid begära. Det känns som att jag skrivit jättemycket och fotat allt det fina, men det har jag inte.

Ack, det får bli texttungt idag.

Nog kan man leva lite bättre. Jag skriver just nu mest för att befästa lite saker inför veckan (och framåt). Påminna mig själv om mina nyårslöften, vinterdrömmar och grejer jag vill göra. Sedan börja göra. Idag får bli en riktig omstart. Jag skrev så på instagram: ”Eject. Blås kraftfullt för att få bort damm, även om det inte syns. Omstart🔌⏏️”.

Att det tar så kort tid att stöka ner. Att det krävs så lite för att tvättkorgen ska bli full. På en sjukvecka var märks det tydligt att vår nya bostad saknar sophus. Det känns som att kartong, plast och annat källsorterat dignar. Bilen har snöats över och skottats in. Igen. Det finns flaskor att panta. I kylskåpet är saker nära att gå ut.

Det finns mycket som är bra. Jag har t.ex. varit hos doktorn och ska tillbaka igen på tisdag. Det har t.ex. varit solsken också. Jag har varit på lunch hos min mamma och pappa. Jag har ätit middag på skolan med mina kollegor. Jag har fått massage och dagsljus på IKSU Spa. Jag har ätit Bullens en dag och kyckling en dag, men annars har jag varit vegetarian och inte behövt slänga lika mycket mat.

Nästa vecka då? Det beror på. Jag rensar idag, tömmer, tvättar, diskar, skrubbar och skriver listor. Eject. Blås kraftfullt för att få bort damm, även om det inte syns. Det är en SNES-referens. Omstart.

Här satte jag mig idag, med fingrar så kalla att det inte gick att avgöra om de var tomteluvsröda eller tomteskäggsvita, och krokiga som ginsengrötter. Jag har väntat till nu med att montera ner balkongbelysningen, men nu är den väck och jag kan luta mig tillbaka och leka. Leka att det åtminstone snart är vår. Idag är det ljust. Snart är det varmt.

Det är inte varmt än. På med några fler lager, på med en mössa, på med en fluffig filt. En rykande örtchai och en bok om strålande sommar gör mig sällskap, tillsammans med musik från bärbar högtalare. I vanliga fall brukar jag oroa mig för att det är ofint att spela musik på balkongen och tränga mig på allas tystnad. Inte nu. Det är troligt att jag ännu är ensam på balkongen. Jag och rökarna.

Våren kan få komma.

Nog vet jag, jag vet ju. Det är hela februari och mars kvar. Delar av april till och med, eftersom jag bor i norra delarna av detta avlånga land. Men på balkongen kan det väl få vara vår?

På kvällen var huset nästan tyst. Förutom att vi bor i en välventilerad, ny lägenhet i stan. TV, radio och skivspelare var avstängda. Datorer släckta. Erik var på träning. Mobilen var… jag ska inte ljuga: inom räckhåll, men på ljudlöst. Jag tände ljusen, varav ett WoodWick som sprakar så fint, då det var dags för en vårdande kväll.

Fukten från duschen fyllde badrummet och immade igen spegeln. Jag hade redan i förväg radat upp mina MON|SUN som har extremt prisvärda (särskilt för mig som fått allt i present, lalala) Home Spa-utbud. Det riktigt kliade i huden, och få saker är så tillfredsställande som att använda en grovkornig skrubb på vintertrötta underben. Jag skulle kunna råka fila bort också den friska huden av bara farten.

Strax bytte jag till finkornig peeling istället. Mina ben var alldeles bleka och ludna. Jag vet att jag har sett det lite då och då under höst och vinter, men tänkt att ingen annan ska ju se dem så det gör ju inget. Om håret ändå ska bo i strumpbyxor i några månader till, så spelar det ju ingen roll.

Och då blev jag jag förbannad.

Har inte jag hävdat att jag rakar benen för min egen skull? Och så går jag runt och bevisar motsatsen? Om jag rakar benen för min egen skull, varför skulle jag då bry mig om ifall det är sett eller osett? Fy fan feminist!

Man kan ju tycka att det borde leda till att jag bestämde mig för en rakningsprotest, som jag gjorde 2012. Istället ledde det till att jag bladade om min Estrid och tog bort allt som fått gro.

Så kan jag gå runt och tänka att jag just rakat benen för min egen skull och bara för mig själv och för att det är min vilja. Eftersom ändå ingen ska se eller veta, måste det ju vara så. Att problematisera den samhälleliga påverkan på den där oerhört ”fria” viljan vi kvinnor har, det får vi väl göra en annan gång…

Konstverket bakom mig är skapat av Isabelle Thörner/rakkurva.com

Tänk om vi backade bandet till 2020. Då skulle jag inte ha skrivit det här inlägget. Inte bara för att det var restriktioner i samhället, utan också för att jag hade mått för dåligt och saknat eget driv. Saknat vård och verktyg. Jag hade aldrig bokat något, utan använt min pålitliga (men med korten på bordet: totalt odugliga!) strategi: undvikande. Till vad pris som helst.

I helgen var jag på föreställningen ”Den overkliga sanningen om bob hund”. Det var så bra, det var så stort. Jag skrek. Jag sjöng med. Jag klappade. Jag skrattade. Jag förundrades. Jag grät.

Erik är så cool. Han är inte rädd för någonting, känns det som. Dessutom är han naturligt lågaffektiv. Med honom med mig satt jag plötsligt där, och sedan… sedan hände det bara! En riktig pangkväll!

Jag har alltid lyssnat på bob hund. Det känns åtminstone som det, men det är väl sedan 1998 egentligen. ”Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!” var starten, och det var pappas förtjänst (både mamma och pappa träffade vi förresten också på föreställningen – de hade fått biljetter av min storasyster i julklapp!).

Idag har jag vaknat och har ont överallt. Det är en nackspärr på gång, huvudvärk av att ha skrikit en hel kväll, en torr och svidande hals av samma anledning, det är träningsvärk att allt studsande och klappande. Men det är inget mot vad Thomas Öberg, sångaren gjorde. Studsade och klappade och dansade och sjöng. Jag googlade. Han är 55 år. Nu får jag skämmas.

bob hunds nya släpp fanns på Spotify morgonen efter föreställningen. Det är något med livemusik. Det pånyttföder ens idoler. Och det pånyttföder hon som följer skivsläpp. Här är det i alla fall, varsågoda!

Spat ligger bara några minuter från jobbet. På väg dit eller på väg hem. Aldrig omväg. Jag skulle kunna bosätta mig där. Spat är fullt av ljud som knappt låter. Det kluckas från bassängen. Det mumlas från människorna. Från dolda högtalare spelas långsamma stråkar, pianon eller fågelsång. Det knäpper från bastuaggregat. Brasan sprakar.

Jag tar en kopp grönt te när jag sätter mig och låter den dra i lite för många minuter för att det ska vara gott. Kaffemjölken skakar jag ordentligt för att späda ut, men det hjälper inte. Vilka som frivilligt dricker grönt te, när det finns svart begriper jag inte. Svinn.

Ljusrummet påminner mig om hur det känns när det är sommar. I minst en timme ligger jag. Ibland känner jag hur medvetandet ebbar ut. Ibland händer saker inom mig. Ibland sprätter jag maskrosor på min mammas näsa när jag ber henne dofta. Drömmar, men inte helt.

Mannen ett par stolar intill mig snarkar högt. Han fortsätter sova när lamporna slocknar. Jag smyger förbi honom när jag går ut.

På däcket ovanför bassängen går det inte heller att hålla sig vaken. Jag skulle kunna utmana vem som helst att ge det ett försök. Det är hög luftfuktighet, det är ljud av vatten, det är varmt. Ljuset är behagligt. Sängarna har stora fluffiga madrasser och skira tygväggar som tillåter mig att se ut, men ingen att se in. Utanför de stora glasväggarna yr januarisnön, utan att ge ifrån sig ens en tillstymmelse till ryt. Men jag vet att det finns där.

Det är en måndag i januari. Just det är ett faktum och går inte att fejka. Men det finns ett spa, bara några minuter från mitt jobb. Där är sommar året om. Där skulle jag kunna bosätta mig.