Tänker • Gör

klag och influenser

Jag vill inte vara en klagare, men, hehehe. Jag måste få sätta ord på en betraktelse jag har gjort, som råkar ta formen av ett klagomål. Att det dessutom rör en grupp jag är väldigt involverad i gör klaget extra skämmigt, men nu skriver jag det ändå. Och jag har berört det tidigare, men jag kan inte sluta vrida på det här ”fenomenet”.

Hur har (nästan) alla våra bloggare fått ålderskris samtidigt? Varför super, röker, bantar dessa vuxna kvinnor? Varför klär de sig i mindre och mindre kläder? Varför är det sexighet och heroin chic och ohälsosamt på tapeten? Varför är det influenser just nu? Jag kan inte för mitt liv förstå det. Jag borde verkligen sluta skriva nu, för jag fortsätter ju följa och läsa med stort intresse, så gnälligt! Jag hoppas dock att jag inte kommer bli influerad av influencers som magrar och dricker och festar på ett sätt som jag inte sett maken till sedan typ juristernas inspark när alla var 18 år och just fått komma in på en krog. Icket. Jag vill bara leva och vara lycklig och ta mig ut ur bojor, inte låsa nya. Varna mig i god tid om jag börjar romantisera alkohol och rökringar, tack.

Med det sagt: jag älskar tanken på att romantisera nästan allt annat. Som ett afternoon tea istället för ”water and leaves”. Nu ska jag försöka att fota lite mer så ni kan ta del av allt det trevligt. Ännu mer lär det bli efter flytten, i och med att rutiner av olika skäl förändras i nya hem. För det är ju trevligt att romantisera vardagliga företeelser. Det är trevligt – och innehåller inte en enda bakfylla.

Tänker • Gör

drömmar är underbara

Det roligaste som finns: maniska idéer, planerande av stora bombastiska grejer, min totala tro på att allting ska bli så coolt och bra och vackert och härligt om jag bara får göra den och den anpassningen. Det känns helt vansinnigt att jag så sent som 11 augusti skrev om min läggning att behöva göra stora förändringar då och då, och mindre än en månad senare hade jag skrivit kontrakt på en ny lägenhet. Jag har inte manier, inte sjukligt. Jag ångrar mig aldrig och gör inte destruktiva saker. Men jag GÖR saker. Erik har en ängels tålamod.

Min mamma är likadan: logiskt och rationellt vet vi att ett nytt hem är nya väggar och golv och tak. Livet är det vi fyller dagar och hjärtan med hela tiden och överallt. Livet har ingenting med lägenheten att göra, egentligen. Det vet vi, rent logiskt.

Men…

Men i mina drömmar och fantasier är nystarter något som påverkar på cellnivå! Jag kan inte nog säga hur hela jag uppfylls av tanken på den här flytten.

Just nu mår jag så bra. Jag tänker bara på fördelar. Jag drömmer om inredning. De tidigare hyresgästerna hade mängder och åter mängder med tavlor och vägghyllor, vilket innebär många hål att täcka. Vad ska jag spänna upp på de annars irriterande vita väggarna? Vilka färger ska jag ha? Vad ska stå framme? Hur kommer mitt nya städschema se ut? Träningsschema? Arbetsschema? Vad ska jag fylla eftermiddagarna med? Vilka vanor vill jag behålla och vilka vill jag göra mig av med?

Jag tänker också på vilken frihet jag kommer kunna ha på min fritid. Jag tänker på hur nära jag har till mina utmaningar. Och till min släkt. Och till mitt jobb. Och till Eriks jobb. Jag kan öva på att gå på bio, för jag kommer ha nära till bion. Jag kan öva på att äta på restauranger, för det blir inget projekt att styra upp eftersom t.ex. Pinchos är typ två minuter från vårt blivande hem.

Tänker • Gör

ilsken först, sen’ allt sån’t

Delvis har jag gått runt som ett ilsket bi den här veckan. Det skulle kunna vara hormoner som spökar i kroppen, men det skulle också kunna vara så att folk faktiskt har blivit lite sämre än vanligt. Att influencers har blivit lite mindre lätta att tycka om. Att maten allt har blivit ganska mycket dyrare så att allting är lite tråkigare. Att vårdköerna är oacceptabelt långa och att planerade operationer måste ställas in. Att det är krig. Att det är pandemi. Att världen är i bitar och mänskligheten behandlar varandra och sig själva och sin jord mycket vårdslöst. Man har ju blivit ilsken för mindre.

Men delvis har jag också varit ganska samlad, så jag skulle vilja avrunda denna söndags inlägg med lite sånt.

En dag var jag på IKSU spa. Mitt gym ligger där, utspritt på tre plan. På det översta planet är dessutom ljusrummet vilket jag lutade mig tillbaka i, alldeles ensam.

En dag åt jag och Erik ciabatta, tranbärsfralla och en vetebulle med mycket kardemumma i degen och svartvinbärssylt i fyllningen.

Skivspelaren snurrar, te bryggs, lådor packas, jobb jobbas, sömn sovs, tvätt tvättas. Ni vet, sena september är ju sådan.

Idag är det söndag, och eftersom jag har hållit på att försöka packa saker och rensa vrår är det rörigt. Jag vet inte hur ofta ni som läser rensar, men för mig kommer alltid en liten stunds total hopplöshet där allting bara är kaos. Innan saker är tillbaka på rätt ställe eller slängt på återvinningen är det bedrövligt. Men man säger ju att stiger man in mitt under en operation ser det ut som mord. Säger man ens det? Det känns som att man säger något åt det hållet i alla fall, men jag är inte helt säker. Just i skrivande stund är det i alla fall den där ”mittentiden” då det är mord. Dags att börja sy ihop detta..?

Tänker • Gör

skriva vardagsnära och för skrivandets skull

Den här bloggen (och mitt liv) snurrar runt, runt, runt. Samma ämnen tas upp, om och om igen. Jag skriver om alla planerade justeringar jag ska göra i mitt liv, så ofta att det måste verka som att jag aldrig faktiskt börjar jobba på något av det. I år har jag faktiskt petat och justerat och kämpat, men saker snurrar ändå. Allt eftersom jag lär mig mer och flyttar gränser, drömmer för stort och ibland behöver sätta fötterna på jorden så försvinner och återvänder samma grejer att blogga om. Hehe.

Idag är en sådan dag.

Jag går runt i bra precis samma tankar som jag gjorde 27 maj: hur bloggar man?

För såhär: jag vill fortfarande gärna att min blogg ska vara vacker och viktig. Just nu däremot leder det till att det blir väldigt lite blogg. Om det vardagsnära förblir ofotat och inte tillräckligt (enough) för att skrivas ner blir det istället väldigt lite som skrivs ner. För det är hösttermin och jag är ensam. Inget vackert eller viktigt är i sikte. I ord: ja. I bild: nej? Typ ibland? Skriva bildlöst: nej. Skriva med genrebilder: ja? Kanske? Eller? Kanske kan man visa alla vanliga bilder från dagar som gått, även om det är en fin blomma eller trevlig smörgås. Äsch, jag vet inte. Ni behöver inte svara.

Såhär kan det snurra, sedan bestämmer jag mig ett tag och sedan snurrar det tillbaka till det här igen. Det är kanske bara att finna sig i. Det är bara en hobby, ingen reell kris.

Som mycket annat.

Tänker • Gör

höst och vinter i två ytterkanter

Här på Tomtebo (och jag såg att en kamrat googlade på Tomtebo och jag vet inte om det går att se hur ”långt” området är, vi bor på bortre delen) försöker jag ge oss ett värdigt avslut genom att hösta ordentligt. För det är verkligen något speciellt med lantligheten här nedanför vårt hem.

Jag har bakat bröd och kokat tomatsås, tänt levande ljus och rökelser. Jag har spelat musik på skivspelaren, lagt en kopparfärgbomb i håret och druckit svart kaffe. Jag har klätt mig i umbra, vädrat vardagsrummet och matat änderna nere vid sjön.

När jag flyttar kommer jag ha bott här i 4 år. På dagen! Vi flyttar in till stan 1 december och kommer alltså lämna hösten här ute. Det känns fint. En höst på tätortens ytterkant och en vinter på centrala stans ytterkant – allt man kan önska!

Tänker • Gör

nu flyttar vi till stan!

Jag avslutade föregående inlägg med frasen: ”Jag känner att stan drar i mig” och många av er vet redan att jag och Erik har sökt ny bostad närmare stan ett tag nu. Direkt efter hände det. Vi var på visning nummer tre och har nu skrivit på ett kontrakt på en stor trea nere på stan. Väst på stan, med endast två minuter till centrum. Det känns alldeles strålande!

Det var verkligen som att jag hade på känn att det här är sista sommaren på Tomtebo och jag är så glad att jag verkligen maxade den. Nu väntar en fin höst att insupa här innan vi denna vinter tar vårt pick och pack och lämnar för något nytt. Jag är så tacksam för åren, för den här platsen har verkligen varit mycket vänlig mot oss och full av kärlek. Men jag ser verkligen, verkligen, verkligen fram emot att börja något nytt!

En vinter i stan. Va! 15 minuter till jobbet. Va! 12 minuter med buss. Va! Granne med syrran. Va! Granne med farmor. Va! Restauranger, butiker, liv, Umeälven, Tvärån, parker, biografer. Vaaaaa!!

Tänker • Gör

färgerna dämpas

Tillsammans med en kollega var jag på stan i eftermiddags. Jag kände verkligen hur jag trivdes där. Jag kände verkligen hur tiden på tätortens utkant är förbi. September börjar färga världen liksom dämpad. Den starka sommarsolens biceps börjar tappa greppet. Då lockar stadens sus och ljus på ett helt annat sätt än här på Tomtebos allra yttersta, här där vi trivs så bra men där mörkret verkligen blir mörkt och snön verkligen packas i drivor om vintern.

Mamma och pappa har tagit hem en bukett med blommor från sommarstugan, vilken de nu börjar göra redo för hösten.

Jag känner mig på så gott humör efter idag. Jag känner att jag har fått ljus. Jag känner mig beslutsam. Jag känner att stan drar i mig.

Tänker • Gör

goodnight sweetheart, well it’s time to go

Det har gått en icke-fotad vecka. Det beror på att jag är tillbaka på jobbet och jag håller jobbet utanför bloggen. Men att skriva i det här formatet är ett av mina största och roligaste och längsta intressen (förutom att det skrivna ordet hjälper mitt dåliga minne) så jag vill gärna påta ner något litet i alla fall. Med eller utan bilder! Så får jag försöka igen på måndag.

Den här veckan har jag försökt präglas av mildhet. Sårbarhet och skörhet och mildhet. Det är förstås roligare i veckor av stark energi, mycket som händer, stora muskelgrupper, många känslor. Allt är inte roligt, ibland måste man bara fråga: ”vad är bäst för mig idag?” och faktiskt lyssna inåt på svaret.

Jag har lyssnat på ljudbok på balkongen. På högtalaren har jag spelat musik medan jag sorterat i kylskåpet och gnuggat på fläckar med wet-wipes. Jag har hållit en värmeflaska på värkande kroppsdelar. På vardagsrumsgolvet har jag yogat långsamma program nära mattan. Om kvällarna har jag druckit kamomillte och tidigt satt i öronproppar.

När jag försöker tänka tillbaka ser jag inget direkt aktivt från vecka 35, men vad gör det egentligen? Året har ju 52 veckor! Den här veckan behövde jag börja vänja mig vid tanken på att hösten kommer och jag valde ur min höstlista med omsorg.

Tänker • Gör

flyg iväg, flyg iväg, flyg iväg!

Jag och Erik fick inte lägenheten vi var på visning på och det känns väldigt sorgligt. För jag ville verkligen ha den. I morgon ska vi få se en ytterligare lägenhet som vi ligger två på. Vågar jag hoppas på att den är lika fin? Vågar jag hoppas på att vi får den?

Oavsett om den här lägenheten vi ligger tvåa på blir vår eller inte känner jag att det här nog blev sista sommaren på Tomtebo. Det är en märklig känsla. Såhär vackert har jag knappt bott. Jo, utom när jag bodde i Gamla Posthuset i Jokkmokk i två år. Jag har gjort det allra mesta av tiden i alla fall och kommer fortsätta vistas i naturen runt knuten tills jag får ett ja från en lägenhet i stan.

Den här veckan kommer jag försöka sammanställa en påminnelselista åt mig själv för att göra hösten och vintern finare än förra hösten och vintern. Kom gärna med lite tips! Jag vill faktiskt ovanför vattenytan i år och inte skvimpa omkring i gränslandet. Då måste man planera i tid!

Tänker • Gör

i lugnets tecken

Den här helgen har varit en lugn en. Jag har drömt mycket. Jag har fantiserat och romantiserat framtiden och fritiden. Handlat. Gjort yoga. Skapat listor och kollage. Lyssnat på ljudböcker. Till och med lyssnat på musik.

Vädret har varit mulet och hett med 100% luftfuktighet, vilket känns jättemärkligt för att vara så långt in i augusti. Under söndagen fylldes regnmätaren på nolltid av skyfallen.

På morgnarna har jag lagat hårt rostat grovt lantbröd. Jag har spelat Vivaldis spring och summer ena morgonen och autumn och winter den andra på min skivspelare. På kvällarna har jag spelat 8 out 10 cats does countdown med Erik och druckit kamomillte. Ena dagen åt vi lantbröd med pepparrotskräm, ruccola, inlagd lök och ryggbiff till middag. Andra dagen åt vi spagetti med tomater, fetaost och salami.

I veckan tar jag kanske med er som läser på ett litet nedslag i mina tankar och fantasier och drömmar. Det finns stora och det finns små. Det finns enkla och det finns svåra. Det finns roliga. Det finns nödvändiga. Det finns omöjliga. Eller? Det kommer en framtid och jag vill ha den.

Hoppas att ni får en fin kväll, eller dag, beroende på när ni läser detta!