Kategori: Tänker • Gör

Ni som bloggar på WordPress vet att inläggen är uppbyggda i block. Blocket där man bara ”skriver” går såklart under pilkrow-paragraftecknet ¶ och texten ”Skriv / för att välja ett block”. Idag var ”Skriv för att…” utbytt mot ”Vad är dina känslor om att äta kött?” och jag vet inte varför. Tror ni att WordPress har en rolig utmaning i december där de ger en hemliga blogg prompts i koderna?

Mitt svar på köttfrågan är så tråkigt (ideologiskt tycker jag att det är rent vämjeligt att föda upp intet ont anande djur för att sen’ äta upp dem, men i praktiken är jag nästan allätare… och jag vet inte hur det går ihop) att jag inte kommer skriva om det. Det känns inte som att någon är intresserad av det i alla fall. Det var inte därför jag gick in på WP idag utan bara en överraskning när jag väl kom in.

---

December har börjat som decembrar börjar. Jag är fortfarande sjuk i en förkylningsliknande historia, men jag har varit sjukanmäld från jobbet och försökt vila upp mig. Det faller några snöflingor ibland, som sedan smälter bort lite senare på dagen. Jag tänder ljus i hemmet och har olika slags slingor: gräsliga med färgglada plastlampor och varmvita utomhusljus. Erik kokar mig kaffe på morgonen och te på kvällen.

Livet är fint. Snart blir jag frisk. Sedan är det lov. Och 2023 påföljer.

Jag ser inte på serier. Lyssnar inte på poddar. Jag har inga TV-kanaler och spelar P2 Klassisk morgon från radion. Jag läser bloggar jag tycker om och avföljer alla andra. Jag har gjort min instagram privat och rensat följare.

Livet är fint under min sten.

Utan förändring: inga fjärilar!

det värmer den som frusen är
det sprider ljus i vårt mörker här

Vi valde att inte ta fram så mycket kitsch i år. Jag och Erik har ju bott här i blott en enda vecka, och det känns viktigast att göra hemtrevligt och varmt snarare än att pynta. Däremot är det första advent och det kräver ju något litet i alla fall.

Julkrubban är mormors mors från början och nu är den hos oss. Den är tung och rejäl. Julstjärnan har jag fått av farmor och Gunnar i födelsedagspresent och den är så fin. Favoritkalendern Julens hjältar har också spelats med hög volym och mycket sång. Ljus har brunnit. Dessutom gjorde jag prinskorv som jag stekte med syltlök och serverade med potatis, ärter och klassisk rödkål i går, vilket ju helt klart är julemat. Det är bara jag i familjen som gillar det, så jag passar på att äta det själv eftersom det inte figurerar på julbordet hos oss.

Det känns bra och varmt i mig just nu. Jag har lämnat mina spöken till handlingarna och rivstartar något nytt, något gott, något som läggs på rätt plats och i rätt tid.

dominobrickorna har fallit.
nu måste det vara färdigt.
jag ropar ”hej” sprattlandes i bäcken.
simkunnighet hjälper inte.
minns då att det är OK att vada.

Min höst började bra, sedan hände den första sjukanmälningen vid ett migränanfall. Efter det har det ena och det andra rasat. Hela november har eroderat mig så smått. Jag tycker mig se liknande mönster i andras bloggar. Det känns ganska bra att skylla på november, för nu är november snart slut.

Det finns inte hur många dominobrickor som helst, till slut är banan raserad och man kan bygga upp igen. Vada över bäcken. Jag ropar ”hej”, säljer skinnet och räknar kycklingarna – för nu börjar jag bygga. Häng med.

Nu har jag bytt hem. Jag och Erik har flyttat mot stan och det är så mycket nytt. Man ser andra slags människor, de har en annan stil. Vi har ett sämre soprum och allt annat är bättre.

Under flyttdagen slet vi som djur. En slet sin rygg, en blev blåfläckig över armar och ben, två körde och kompisar styrde upp Tetris i släpet när jag var så uttorkad och trött att jag inte längre tog några beslut. Erik och kompisarna bar det mesta. Saker jag inte orkar rucka på var det en som plockade upp och knallade ner med själv. Så stark ska jag också bli en gång.

Nu är vi redan hemmastadda. Hobbyrummet, eller Eriks rum som jag kallar det, är det enda där det kvarstår en del arbete, förutom detaljer som matta i köket, blomkrukors placeringar och gardinstänger i taket anser jag mig helt färdig. Jag har längtat så mycket att det har gått i ett nafs att känna mig som hemma.

Bilderna ovanför är från matsalsdelen i köket. För jag har ett kök med matsalsdel! Jag har ett kök! Mitt intresse för att laga mat och hålla efter smulor har skjutit i höjden av att inte ha en massa kartonger och endast en uppsättning bestick att välja på. Näää, alltså. Jag är så glad!

Dagen kom då jag fyllde ännu mer 30+ och jag hade en helt fantastisk födelsedag. Kanske den bästa hittills, eftersom det var så mycket som stod på spel.

I lördags flyttade jag och Erik till vårt nya hem. Vi jobbade som dårar, för dagen efter bjöd vi in inte mindre än 10 personer till kaoset. Allt var nedmonterat i beståndsdelar och utspritt i kartonger och bubbelplast precis överallt. Vi slet, vi blånades, vi trodde vi skulle ställa in på grund av trötthet och ryggvärk.

Men som ni ser nedanför gick det alldeles förträffligt ändå!

Ovanför ser ni lite bilder på några gäster i vårt nya kök. Ett köööök! Som inte ser ut som en lagerbyggnad! Vi bjöd på kaffe och prosecco, mackor och salami, ost och kex, röror och frukter. Tårtorna tog den arma modern med sig, eftersom vår stod på balkongen och blev tagen av skatorna. Skatorna ska ju ha sitt. Det var ju ändå kalas.

Vardagsrummet hann också få platser att sitta vid (just så pass!) och där hade jag lyxen att få umgås med min faster och kusin. De bor egentligen i Stockholm, men var just och hälsade på farmor. Jag var så glad att få rå om dem lite.

Jag skulle vilja skriva om allt som jag har hunnit göra och tänka på, alla planer jag satt till verket och allt jag redan har förändrat, alla födelsedagspresenter jag njutit av och allt i livet som lättat. Äsch. Det får komma lite senare. Nu vill jag bara njuta av en måndag på Ängesvägen, där jag hoppas att jag tänker bo typ livet ut. Varför inte.

”Döden, döden”, som Astrid Lindgren sa i början av sina telefonsamtal. Då var det bortgjort. Skälet bakom radiotystnad på bloggen: ”döden, döden”.

Nu närmar det sig ”livet, livet”. Efter veckor av nattliga drömmar om kraschande flygplan, att trasslas in i sjögräs och knappt hålla mig flytande och panikdrömmar vid en fullkomligt obegriplig kopiator har nätterna nu äntligen börjat fyllas med (åtminstone lite -) ro. Dessutom har veckor av tungt regn och kolsvart himmel bytts ut i helgen, mot strålande sol och vårtemperaturer. Sådana dagar hoppas jag i smyg att vintern inte kommer alls.

När den ändå kommer, för jag vet ju att man kan hoppas hur mycket som helst men vintern bryr sig föga, så kommer allt det besvärliga vara över. Betygen kommer vara klara, jag kommer vara en bra bit in i behandling vid ångestmottagningen, jag kommer ha hunnit fylla år och vi kommer bo på en ny plats.

Nu är det riktigt, riktigt, riktigt nära att börja boa, fota, orka, leka, skratta, leva igen. Jag längtar efter att återta lite identitet liksom. Och eftersom ni känner mig vid det här laget innebär det också att lägga till lite nytt också. Vem vill ändå vara samma hela dagarna? Det orkar inte jag i alla fall, så länge sökandet är roligare än varandet!

Puss till alla!

Jag behöver ingenting. Jag har exakt allt jag behöver för att kunna leva ett rikt liv! Men eftersom jag fyller år i november känns det ändå roligt att drömma om saker och ting. Önska mig, rent hypotetiskt. Inte av någon, men i största allmänhet!

En gång till måste jag få skriva det: jag ska flytta. Det är vältajmat att flytta den 19 november och fylla år den 20 november, för peppen som finns i att drömma om alla färger och stämningar jag vill ta med mig till hemmets alla rum vinner över icke-peppen i att bli så förbannat gammal. Riktigt hur gammal låter jag vara osagt…

• Camille • Kerstin Florian • Alba •

• Luddig inredning • Varma färger • Sovplagg •

• Rotting • Simrishamn • Textilier •

• Le Creuset • Dekorativt • Naturmaterial •

Det känns riktigt, riktigt bra att veta att jag har allt jag behöver. Det känns också riktigt, riktigt bra att drömma framåt och tänka på sådana saker som inredning och dekorationer. Jag tycker att det är så roligt! Och saker som får mig att gå igång är värda att greppa hårt. När det är höst och det är mörkt: drömmar är livet.

Igår läste jag en lista hos Emma som jag tyckte var himla trevlig. Topp tre-listan. Men jag insåg då hur jag har två olika ”sets” av topp på min topp. Topp som i ”detta tycker jag är utsökt, vackert och behagligt” och topp som i ”detta gör jag mest mest mest av”. De är sällan samma, eller ens i närheten av varandra. Mina bästa filmer är vackra: Fried Green Tomatoes, Pulp Fiction, Wild at Heart, Awakening, Death proof, Once upon a time in Hollywood, Rear Window, All about Eve, Fight Club… mina mest sedda är istället Prinsessan och Grodan, eller något annat lockande från Disney+

Jag tror att det är för att det utsökta, vackra, behagliga ibland är lite… tungt. Lite för ljuvligt, sårbart, mörkt, dyrt, exklusivt eller bara för gripande. För att ”buteljgrön” är ett vackert språk, men det betyder ”vinflaskefärgad” och då låter det inte lika poetiskt.

Hade jag varit en duktig bloggare hade jag nog försökt att bara lyfta det poetiska. Men det är faktiskt en snutt av sanningen. Sant, absolut, men definitivt en snutt av allt som är sant. Jag älskar att lyssna på klassisk musik på morgonen och jag ser på någon av hjärterotsslitande favoritfilmer säkert månadsvis. Men oftare än så lyssnar jag på No such thing as a fish och ser på Hungerspelen. Jag njuter av att bryta surdegsbaguette och servera med en riktigt god olivolja och ugnsrostade körsbärstomater, men jag brukar oftare välja hårdbröd med smör och ost.

Det är vackert att visa det vackra. Om jag fyller i topp tre-listan väljer jag nog ur det registret i första hand. Men det andra är också sant.

Jag och Erik ska flytta till Väst på stan, bara några minuter från centrum, och jag är så laddad. Vi får nycklarna om mindre än en månad. Nu har jag snart packat allt som går att packa i såhär god tid. Jag har till och med lagt en beställning till leverans i den nya lägenheten, för så mycket närmar det sig nu!

Det som är tråkigt, det enda som är tråkigt, är två saker: 1) det är ett fattigt, fattigt leverne som inte tillåter att inreda med allt jag önskar och 2) livet här på Tomtebo har jag låtit rassla sönder lite. Jag har ”kommit av mig” i och med att det står kartonger överallt och eftersom så mycket är nerpackat. Det är inte lika fint att duka fram kex och te när man måste hälla direkt från vattenkokare och servera på mattallrik. Det är inte lika prioriterat att bädda när jag stuvat bort alla fina textilier. Och vad är poängen med att städa och duka och baka i ett flyttkaos? Det är som att jag sparar allt som är ljuvt till det nya hemmet och hellre lever i limbo till dess.

Jag är medveten om att jag är knäpp.

Jag hade svullna ögonlock i morse, som om jag somnat gråtandes. Men det hade jag inte.

Jag har börjat med en ny medicin. Min läkare på ångestmottagningen frågade om jag vågade. Det var verkligen artigt, men riktigt så fungerar det inte längre för mig. Frågar man vad jag vågar skulle listan vara så kort, det är klart jag inte vågar äta en ny medicin. Men jag gör det ändå. Som Skorpan.

När jag skriver det här sitter jag i soffan med fötterna uppdragna från det höstkalla golvet. Kaffet är svart och doftande. Vår soundbar har en defekt som gör att den då och då skrapar som white noice. Jag vet att den ska reklameras, men tills dess tycker jag att defekten är mysig. Den spelar en lugn pianoslinga, med en underton av ett (för mig) behagligt brus.

Snart ska jag åka till jobbet. Jag börjar 07:30 på måndagar. På tisdagar behöver jag inte ens börja köra härifrån förrän strax efter och ändå hinna i tid. Det gläds jag åt.