Tänker • Gör

jag ropar ”hej”, sprattlandes i bäcken

dominobrickorna har fallit.
nu måste det vara färdigt.
jag ropar ”hej” sprattlandes i bäcken.
simkunnighet hjälper inte.
minns då att det är OK att vada.

Min höst började bra, sedan hände den första sjukanmälningen vid ett migränanfall. Efter det har det ena och det andra rasat. Hela november har eroderat mig så smått. Jag tycker mig se liknande mönster i andras bloggar. Det känns ganska bra att skylla på november, för nu är november snart slut.

Det finns inte hur många dominobrickor som helst, till slut är banan raserad och man kan bygga upp igen. Vada över bäcken. Jag ropar ”hej”, säljer skinnet och räknar kycklingarna – för nu börjar jag bygga. Häng med.

Listor • Svep

vinterdrömmar och vintermål

Vinter.

Det vankas en vinter i stan. Väst på stan, men ändå: min första vinter i stan! Herregud.

Jag har redan skrivit upp en lista med konkreta saker jag skulle vilja göra den här vintern, så nu kommer de lite ”fluffigare” drömmarna. Om knappt en enda månad kommer dessutom nyårslöftena. Den här bloggen alltså… jaja.

♡ Ha en riktig bloggvinter, med kontinuitet och kvalitet.
♡ Laga värmande vintermat och äta vid matbordet.
♡ Skapa en bra balans mellan jobb och fritid med lämplig återhämtning.
♡ Endorfiner, dopamin, adrenalin – släpp den här kroppen fri från sitt fängelse!

♡ Ta hand om lägenheten genom återkommande veckostäd och storstäd.
♡ Inreda lägenheten så att det är en plats som är härlig att vara på.
♡ Ansvara över min tid på jorden genom mer av det som jag mår bra av och planeten mår OK av.
♡ Må bättre. Lära mig hur man lever med ångest eller helst bli av med den.

♡ Uppdatera och komplettera i skåp och vrår. Bestick och glas i synnerhet.
♡ Vara utomhus oftare och gärna fånga dagsljuset när det är möjligt!
♡ Göra dygnets första timmar värdefulla, med ljuslampa, finkaffe, helgfrukost etc.
♡ Jobba mer på dagen och mindre på kvällen, med yrkesstolthet och professionalitet.

Som ni säkert förstår kommer mycket handla om att komma in i hur det är att bo här i mitt nya hem och att fira jul med min familj. Jag har en känsla av att vintern kommer SPRINGA ifrån oss och det gör mig exakt ingenting. Jag är tvärtom mycket glad över det, eftersom jag i hemlighet redan längtar till våren. Idag, innan vinterns första dag.

Men tänk förra året… vad långt jag har kommit. Förra året började jag längta efter våren i början av september. Jag håller längre och längre.

Tänker • Gör

jag har landat

Nu har jag bytt hem. Jag och Erik har flyttat mot stan och det är så mycket nytt. Man ser andra slags människor, de har en annan stil. Vi har ett sämre soprum och allt annat är bättre.

Under flyttdagen slet vi som djur. En slet sin rygg, en blev blåfläckig över armar och ben, två körde och kompisar styrde upp Tetris i släpet när jag var så uttorkad och trött att jag inte längre tog några beslut. Erik och kompisarna bar det mesta. Saker jag inte orkar rucka på var det en som plockade upp och knallade ner med själv. Så stark ska jag också bli en gång.

Nu är vi redan hemmastadda. Hobbyrummet, eller Eriks rum som jag kallar det, är det enda där det kvarstår en del arbete, förutom detaljer som matta i köket, blomkrukors placeringar och gardinstänger i taket anser jag mig helt färdig. Jag har längtat så mycket att det har gått i ett nafs att känna mig som hemma.

Bilderna ovanför är från matsalsdelen i köket. För jag har ett kök med matsalsdel! Jag har ett kök! Mitt intresse för att laga mat och hålla efter smulor har skjutit i höjden av att inte ha en massa kartonger och endast en uppsättning bestick att välja på. Näää, alltså. Jag är så glad!

Tänker • Gör

ett födelsedagskalas

Dagen kom då jag fyllde ännu mer 30+ och jag hade en helt fantastisk födelsedag. Kanske den bästa hittills, eftersom det var så mycket som stod på spel.

I lördags flyttade jag och Erik till vårt nya hem. Vi jobbade som dårar, för dagen efter bjöd vi in inte mindre än 10 personer till kaoset. Allt var nedmonterat i beståndsdelar och utspritt i kartonger och bubbelplast precis överallt. Vi slet, vi blånades, vi trodde vi skulle ställa in på grund av trötthet och ryggvärk.

Men som ni ser nedanför gick det alldeles förträffligt ändå!

Ovanför ser ni lite bilder på några gäster i vårt nya kök. Ett köööök! Som inte ser ut som en lagerbyggnad! Vi bjöd på kaffe och prosecco, mackor och salami, ost och kex, röror och frukter. Tårtorna tog den arma modern med sig, eftersom vår stod på balkongen och blev tagen av skatorna. Skatorna ska ju ha sitt. Det var ju ändå kalas.

Vardagsrummet hann också få platser att sitta vid (just så pass!) och där hade jag lyxen att få umgås med min faster och kusin. De bor egentligen i Stockholm, men var just och hälsade på farmor. Jag var så glad att få rå om dem lite.

Jag skulle vilja skriva om allt som jag har hunnit göra och tänka på, alla planer jag satt till verket och allt jag redan har förändrat, alla födelsedagspresenter jag njutit av och allt i livet som lättat. Äsch. Det får komma lite senare. Nu vill jag bara njuta av en måndag på Ängesvägen, där jag hoppas att jag tänker bo typ livet ut. Varför inte.

Tänker • Gör

döden, döden

”Döden, döden”, som Astrid Lindgren sa i början av sina telefonsamtal. Då var det bortgjort. Skälet bakom radiotystnad på bloggen: ”döden, döden”.

Nu närmar det sig ”livet, livet”. Efter veckor av nattliga drömmar om kraschande flygplan, att trasslas in i sjögräs och knappt hålla mig flytande och panikdrömmar vid en fullkomligt obegriplig kopiator har nätterna nu äntligen börjat fyllas med (åtminstone lite -) ro. Dessutom har veckor av tungt regn och kolsvart himmel bytts ut i helgen, mot strålande sol och vårtemperaturer. Sådana dagar hoppas jag i smyg att vintern inte kommer alls.

När den ändå kommer, för jag vet ju att man kan hoppas hur mycket som helst men vintern bryr sig föga, så kommer allt det besvärliga vara över. Betygen kommer vara klara, jag kommer vara en bra bit in i behandling vid ångestmottagningen, jag kommer ha hunnit fylla år och vi kommer bo på en ny plats.

Nu är det riktigt, riktigt, riktigt nära att börja boa, fota, orka, leka, skratta, leva igen. Jag längtar efter att återta lite identitet liksom. Och eftersom ni känner mig vid det här laget innebär det också att lägga till lite nytt också. Vem vill ändå vara samma hela dagarna? Det orkar inte jag i alla fall, så länge sökandet är roligare än varandet!

Puss till alla!

Hälsa • Ohälsa

det har varit tufft – men jag är tuffare

Idag är det höstlov. Ett par veckor som lett upp till höstlovet har varit väldigt tuffa. Hälsomässigt har jag varit svajig, men mest är det att jag inte riktigt har haft något att ”hänga upp dagarna på”. De har bara gått. Jag har inte kunnat göra så mycket åt så mycket. Kontroll är en illusion, men jag vill så gärna ha det!

Jag läser i bloggar om oktober och november. Jag läser om folk som myser och läser och vilar. Nu senast läste jag hos Elsa Billgren om ”novent”, en sammanslagning av advent och november, där hon skriver ”Visst är det härligt att få smygstarta lite? Att sprida ut vinternjutet under en längre period och se det som en årstid mer än en högtid har verkligen tagit bort måsten och lagt till njut. Det är långt till jul, med den vackraste tiden hemma börjar nu”. Jag borde sno, men jag känner inte alls så.

Vad är ens vinternjut? Finns det så mycket att njuta av? Det är bara extra mycket jobb på jobbet, samtidigt som det är mörkt som synden och kallt som döden, jag är blek och ful och tråkig. Och julen, den vill jag absolut inte smygstarta, för jag har mitt namn till trots inte en enda julig ådra.

Jag bärs av mina drömmar och min starka, starka framtidstro. Jag bärs av att det är blotta 11 dygn kvar tills jag får nycklarna till min nya lägenhet. Jag bärs av att jag då kommer fylla resten av november med att packa upp och inte packa ner. Jag bärs av att det går att göra en vacker tid hemma när man har ett hemma. Jag bärs av att jag kommer kunna hänga upp dagarna på något nytt och något närande. Jag bärs av att min fysioterapeut igår skickade hem mig med uppgifter och de avslutande orden ”det är tydligt att du har pannben”.

Har man pannben kan man inte gå ner sig. Om det är tydligt för honom så måste jag ju bevisa att han har rätt.

Listor • Svep

jag är så förtjust i de här sakerna

Det här är fem saker jag tycker jättemycket om, på ett eller annat sätt, utan att det har något särskilt skäl till kärleken. Eller i alla fall utan att ha några för andra uppenbara skäl. Ibland är det knappt uppenbart för mig.


1. Tanken på en brödprenumeration. När jag var liten fanns en period då vi gick ut och hämtade färskt bageribröd hängande i en påse på dörrhandtaget. Nu vet jag tyvärr inte längre om det erbjuds någon brödutkörning i Umeå.

2. Vinflaskor. Jag älskar vinflaskor. Jag tycker också att rött vin är gott. Tyvärr (eller inte) gillar jag inte att dricka vin så mycket, för jag har ju hela den här ångestkarusellen, men köper ibland ändå. Flaskor, smak och matlagning = ♥

3. Ris. Innan Chaplin brann upp (ett kebabställe i Umeå) brukade Erik beställa gyros med ris därifrån. Jag beställde bara ris. Ris med silverlök, vitkålssallad, tomater och rosa sås. Även ljudet av ris som hälls i kastrull. Helst basmatiris eller sushiris eller paella, men allt går bra. Utom risotto. Jag gillar inte risotto, märkligt nog.

4. Illustrationer av Jan Lööf. Jag hade en kalender med bara illustrationer av honom och jag har aldrig varit så glad av att bläddra fram och tillbaka mellan månaderna. Det finns en för 2023 också, men jag har redan råkat beställa en annan från en elevs jultidningar. Jag är också förtjust i Jan Lööfs berättelser, även om några inte åldrats så värdigt, heheheh…

5. Allt som är korg och rotting. Även innan det var modernt! Jag minns när jag åkte till ett studentrum för att köpa hennes säng (bless, jag var 18 år och skulle äntligen köpa en 120 säng eftersom jag hade flyttat hemifrån :’)) och när jag lix var där köpte jag alla hennes rottingsaker. Två av dem finns kvar i mitt hem än idag, 15 år senare!

Tänker • Gör

saker och ting

Jag behöver ingenting. Jag har exakt allt jag behöver för att kunna leva ett rikt liv! Men eftersom jag fyller år i november känns det ändå roligt att drömma om saker och ting. Önska mig, rent hypotetiskt. Inte av någon, men i största allmänhet!

En gång till måste jag få skriva det: jag ska flytta. Det är vältajmat att flytta den 19 november och fylla år den 20 november, för peppen som finns i att drömma om alla färger och stämningar jag vill ta med mig till hemmets alla rum vinner över icke-peppen i att bli så förbannat gammal. Riktigt hur gammal låter jag vara osagt…

CamilleKerstin FlorianAlba

Luddig inredningVarma färgerSovplagg

RottingSimrishamnTextilier

Le CreusetDekorativtNaturmaterial

Det känns riktigt, riktigt bra att veta att jag har allt jag behöver. Det känns också riktigt, riktigt bra att drömma framåt och tänka på sådana saker som inredning och dekorationer. Jag tycker att det är så roligt! Och saker som får mig att gå igång är värda att greppa hårt. När det är höst och det är mörkt: drömmar är livet.

Hälsa • Ohälsa

årsdag för ajli

Hipp hipp hurra! Den här bloggen fyller 1 år idag!

Vilket år ändå. Vilken resa. Vilka framsteg. Vilka framgångar!

När jag började blogga här var jag ganska nere. Dels för att jag hade covid-19 och dels för att jag hade ångestsjukdom. Jag var dock i ett stadie av ångestsjukdom där jag var beredd att göra så gott som vad som helst för att bli frisk. Det har varit min röda tråd genom hela året.

Det känns så konstigt att minnas att jag i början av den här bloggen hade svåra ångestpåslag med fysiska ångestsymtom inför att köra till jobbet. Varje morgon. Exakt varje morgon! Det känns konstigt att minnas att jag hade migrän, riktig migrän, minst en dag per vecka. Det känns konstigt att minnas att jag faktiskt knappt skrattade. I veckosammanfattningar kunde jag skriva saker som ”på benen” och ”som vanligt” och ”rullade på” och anse att dessa var veckans höjdpunkter, men magskratt var så ovanligt att jag skrev ner när det faktiskt hände. Vilket var vecka 20. I maj. Från oktober 2021 till maj 2022 känns det som att jag aldrig skrattade.

Så mycket har hänt och vänt. Så mycket har blivit annorlunda. Det gör mig in i själen glad. Jag har verkligen tagit tillbaka makten över mitt liv. Jag kan inte överkomma det jag fortfarande är sjuk i just nu, men jag ligger inte i skyttegrav utan vapen längre. Jag fightas.

Ett enda år. Vad händer nästa?

Hälsa • Ohälsa

rädslor är inte logiska

Det finns tankar som jag tror många av oss kan tänka, om olika områden i liven: ”Så snart X händer så Y”.

Så snart jag gått ner tio kilo kommer jag bli nöjd. Så snart måndag kommer börjar jag träna. Så snart vi gift oss kommer vi bli lyckliga. Så snart vi får ett barn kommer allt falla på plats. Så snart semestern kommer ska jag vila.

Det borde kanske finnas en fruktan i alla Y jag tänker angående mitt byte av bostad. Så snart jag flyttar kommer jag Y, Y, Y, Y, Y och Y. Med alla mängder oväsentligheter jag går runt och är rädd för borde detta verkligen slå i taket. Rädslan för besvikelsen när Y efter Y efter Y inte går i uppfyllelse. Men så är jag inte lagd. Jag vet inte varför.

Hur kan jag få svåra symtom av blotta tanken på att gå ut på restaurang eller åka på konferens, men jag klarar av att säga upp en ljuvlig bostad utan att rädas resultatet? Äsch, skit samma hur. Så är det, så blir det, så gjorde jag, så gör jag.

Här kommer ett Y hända: kvällspromenader längs älven. Varför det skulle hända där när det inte händer här är egentligen en gåta, men jag är inte rädd. Y, Y, Y, Y, Y är allt jag tänker på.

En katt har nio liv. Jag undrar hur många jag har.