Min tur tog slut. Inte helt och hållet, men lite här och där: allergier i ögon och näsa, puttrande migrän som inte riktigt bryter ut, PMS, handsvaghet som gör att tallrikar flyger och glas krossas (och eftersom jag också har PMS så gråter jag hejdlöst när så sker – igår när jag tappade middagen var jag närmast otröstlig).
Sån’t händer.
Fram till den här vändningen har jag fortsatt njuta av sol, bad, familj, vänner, mat och dryck. Jag tänkte att vi skulle ta ett litet svep över dessa ljusglimtar och så ska jag göra mitt bästa för att fylla glaset igen. Som ju är halvfullt, visst?





En morgon var jag på stranden i stugan för att kyla av mig ordentligt i havet, bli lite ompysslad av min syrra med biskvier och lösa korsord. Det har varit en välsignelse att kunna bada. Uttrycket ”kyla av sig” känns däremot som en överdrift då temperaturen som uppmättes i havet var… 26 grader! Jag tror att det är kallare i Nydalasjön.





Även pappa och farmors kille Gunnar kom ner för att bada i havet. En sådan ynnest att få ha dessa underbara män i mitt liv. En sådan ynnest att få ha en så fin familj, med utökning. En sådan ynnest att få ha en så grand strand. Må hända tröttnar ni, men inte jag. Att blogga är att minnas, och jag vill verkligen minnas.
Idag blir det ingen strand. Vinden har vänt så det fläktar skönt på balkongen. Därför är planerna istället en dag i stan: städa, tvätta, diska, läsa, vila, handla… ”stangrejer”. Det behövs ju också!