Tänker • Gör

två håriga underben

På kvällen var huset nästan tyst. Förutom att vi bor i en välventilerad, ny lägenhet i stan. TV, radio och skivspelare var avstängda. Datorer släckta. Erik var på träning. Mobilen var… jag ska inte ljuga: inom räckhåll, men på ljudlöst. Jag tände ljusen, varav ett WoodWick som sprakar så fint, då det var dags för en vårdande kväll.

Fukten från duschen fyllde badrummet och immade igen spegeln. Jag hade redan i förväg radat upp mina MON|SUN som har extremt prisvärda (särskilt för mig som fått allt i present, lalala) Home Spa-utbud. Det riktigt kliade i huden, och få saker är så tillfredsställande som att använda en grovkornig skrubb på vintertrötta underben. Jag skulle kunna råka fila bort också den friska huden av bara farten.

Strax bytte jag till finkornig peeling istället. Mina ben var alldeles bleka och ludna. Jag vet att jag har sett det lite då och då under höst och vinter, men tänkt att ingen annan ska ju se dem så det gör ju inget. Om håret ändå ska bo i strumpbyxor i några månader till, så spelar det ju ingen roll.

Och då blev jag jag förbannad.

Har inte jag hävdat att jag rakar benen för min egen skull? Och så går jag runt och bevisar motsatsen? Om jag rakar benen för min egen skull, varför skulle jag då bry mig om ifall det är sett eller osett? Fy fan feminist!

Man kan ju tycka att det borde leda till att jag bestämde mig för en rakningsprotest, som jag gjorde 2012. Istället ledde det till att jag bladade om min Estrid och tog bort allt som fått gro.

Så kan jag gå runt och tänka att jag just rakat benen för min egen skull och bara för mig själv och för att det är min vilja. Eftersom ändå ingen ska se eller veta, måste det ju vara så. Att problematisera den samhälleliga påverkan på den där oerhört ”fria” viljan vi kvinnor har, det får vi väl göra en annan gång…

Konstverket bakom mig är skapat av Isabelle Thörner/rakkurva.com

Tänker • Gör

”ajajaj du är hopplös”

Tänk om vi backade bandet till 2020. Då skulle jag inte ha skrivit det här inlägget. Inte bara för att det var restriktioner i samhället, utan också för att jag hade mått för dåligt och saknat eget driv. Saknat vård och verktyg. Jag hade aldrig bokat något, utan använt min pålitliga (men med korten på bordet: totalt odugliga!) strategi: undvikande. Till vad pris som helst.


I helgen var jag på föreställningen ”Den overkliga sanningen om bob hund”. Det var så bra, det var så stort. Jag skrek. Jag sjöng med. Jag klappade. Jag skrattade. Jag förundrades. Jag grät.

Erik är så cool. Han är inte rädd för någonting, känns det som. Dessutom är han naturligt lågaffektiv. Med honom med mig satt jag plötsligt där, och sedan… sedan hände det bara! En riktig pangkväll!

Jag har alltid lyssnat på bob hund. Det känns åtminstone som det, men det är väl sedan 1998 egentligen. ”Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!” var starten, och det var pappas förtjänst (både mamma och pappa träffade vi förresten också på föreställningen – de hade fått biljetter av min storasyster i julklapp!).

Idag har jag vaknat och har ont överallt. Det är en nackspärr på gång, huvudvärk av att ha skrikit en hel kväll, en torr och svidande hals av samma anledning, det är träningsvärk att allt studsande och klappande. Men det är inget mot vad Thomas Öberg, sångaren gjorde. Studsade och klappade och dansade och sjöng. Jag googlade. Han är 55 år. Nu får jag skämmas.

bob hunds nya släpp fanns på Spotify morgonen efter föreställningen. Det är något med livemusik. Det pånyttföder ens idoler. Och det pånyttföder hon som följer skivsläpp. Här är det i alla fall, varsågoda!

Listor • Svep

svep | vecka 4

Efter jobbet i måndags körde jag förbi Ullas kondis. Det var folktomt. De skulle stänga om 45 minuter och let’s face it: måndag 16:15… inte ens föräldralediga eller pensionärer har det som en lämplig fikatid. Jag köpte en banankaka till mig och Erik och åkte hemåt.

Väl hemma satte jag en slags chili: blandfärs, krossade tomater, lök, vitlök, vin, basilika, majs, chili och såklart lite olika kryddor och fonder. Den avnjöts i soffan (vilken vi bäddade in i plädar på grund av skvättrisken) med bandpasta och pavé normandie. Som råkar vara det godaste brödet jag vet, men endast en enda dag.

Sedan färgade jag håret lika orange som min inredning med en färgbomb, läste en trevlig roman och så småningom blev det kvällste och en skiva kaka. Ljuvlig, tung. Men inget klår nog mammas!

Jag tillbringade en timme av tisdagen på mottagningen, skrattandes och gråtandes. Spänningarna inför läkarbesöket, vätskebristen från en och annan tår samt dimman från lågtrycket resulterade i en begynnande migrän. Till botemedel beslutade jag att en makaronipudding stod i stjärnorna.

När ugnen var varm, formen smord, pastan och broccolin kokt och avrunnen dog fläkten. Sedan slocknade ugnen. Och sedan TV:n. Löken som fräst på i slutade fräsa. Plötsligt började lampan i vardagsrummet blinka som om det vore disco där ute. Ingen säkring hade gått, men efter ett och annat samtal till Securitas fick vi inse att det inte blev någon makaronipudding den tisdagen.

Men jag svidade om till pyjamas, tog en kopp kamomill och gjorde en ”Beijer-godis-tallrik”. Inte som middag, utan som plåster på såren. Men det heter plockgodis. Inte lösgodis. Lösgodis låter som diarré. Eller tandproteser.

Dagen efter: ett blankt blad. Jag tränade för första gången under 2023. Jag åt makaronipudding för första gången under 2023. Om man som jag gillar siffror är 2023 riktigt bra siffror. Det låter… så fint. När jag var liten behövde jag tvätta händerna 23 gånger per dag, gå 23 varv runt vattentornet innan skolan och flytta oliak objekt 23 gånger, för annars skulle mamma dö. Nu är det inte illavarslande längre. 2023. Så bra siffror!

Jag känner mig själv väl, det vill jag åtminstone tro – även om också det kommer och går. Låt mig börja om. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att tanken är tom på fredagar. Alltså avrundar vi med torsdag: en tur till OKQ8 Kronoparken som har jordens trevligaste personal resulterade i smörcroissant vars flikighet blir svår att slå, samt ett uthämtat paket. Det var drömmar i paketet. Drömmar om vår.

Vår nya balkong är nästan lika stor som vårt sovrum. Jag längtar efter den. Terassvärmare har jag sagt att jag ska ha varje vår, för att förlänga sommaren. Terassvärmare har jag sagt att jag ska ha varje höst, för att förlänga sommaren. Nu har jag en terassvärmare. Drömmar om vår.

Tänker • Gör

ljus i blick

Spat ligger bara några minuter från jobbet. På väg dit eller på väg hem. Aldrig omväg. Jag skulle kunna bosätta mig där. Spat är fullt av ljud som knappt låter. Det kluckas från bassängen. Det mumlas från människorna. Från dolda högtalare spelas långsamma stråkar, pianon eller fågelsång. Det knäpper från bastuaggregat. Brasan sprakar.

Jag tar en kopp grönt te när jag sätter mig och låter den dra i lite för många minuter för att det ska vara gott. Kaffemjölken skakar jag ordentligt för att späda ut, men det hjälper inte. Vilka som frivilligt dricker grönt te, när det finns svart begriper jag inte. Svinn.

Ljusrummet påminner mig om hur det känns när det är sommar. I minst en timme ligger jag. Ibland känner jag hur medvetandet ebbar ut. Ibland händer saker inom mig. Ibland sprätter jag maskrosor på min mammas näsa när jag ber henne dofta. Drömmar, men inte helt.

Mannen ett par stolar intill mig snarkar högt. Han fortsätter sova när lamporna slocknar. Jag smyger förbi honom när jag går ut.

På däcket ovanför bassängen går det inte heller att hålla sig vaken. Jag skulle kunna utmana vem som helst att ge det ett försök. Det är hög luftfuktighet, det är ljud av vatten, det är varmt. Ljuset är behagligt. Sängarna har stora fluffiga madrasser och skira tygväggar som tillåter mig att se ut, men ingen att se in. Utanför de stora glasväggarna yr januarisnön, utan att ge ifrån sig ens en tillstymmelse till ryt. Men jag vet att det finns där.

Det är en måndag i januari. Just det är ett faktum och går inte att fejka. Men det finns ett spa, bara några minuter från mitt jobb. Där är sommar året om. Där skulle jag kunna bosätta mig.

Tänker • Gör

jag behöver ingenting

I natt när jag låg och skulle sova fick jag en trevlig tanke: jag är inte social media influencer. Ibland är det en sorglig tanke, eftersom jag tycker att det är så roligt och inte skulle ha något emot att lägga jättemycket tid och tanke på mina kanaler. Men just i natt var det en så trevlig tanke, för jag har tappat farten lite.

När jag tappar farten på bloggen är det nästan alltid för att jag tror att den ska se ut på ett visst sätt. Eller för att jag tror att jag behöver ha en viss röst. Ett visst innehåll. En nisch. En publik. Ibland tappar jag farten för att jag inte svarat på kommentarer. Eller för att jag inte fått kommentarer. Ibland för att jag inte har gjort något. Ibland för att jag inte har fotat något. Men egentligen: spela roll? Jag är inte social media influencer. Jag behöver inte stå till svars när jag tappat farten. Jag kan ha en period av bara fula bilder och tråkig vardag om jag vill.

När jag vaknade hade en av mina favoritbloggare Gabriella Skog lagt upp en bild på instagram stories: stuvade makaroner och falukorv.

Det gjorde mitt beslut ännu enklare. Nu kommer ett skepp lastat – med allt! Alla bilder med avskavt nagellack, alla bilder jag tycker att jag ser tjock ut på, maten som kommer ur kartong, soffan jag ägnar så mycket tid i, veckosvep som är roliga eller tråkiga. Annars kommer jag inte komma tillbaka förrän jag är färdig eller fejkar. Inget av alternativen känns så bra.

Alternativet ovan ser inte så bra ut. Men det känns bra! Det känns som mitt nyårslöfte. Vardagslivets lyckor.

Tänker • Gör

fira livet där livet finns

Jag grät som ett litet barn i fredags. Jag blev påkommen och instruerad att äta något. Snyftande åt jag tre frukostknäcke, utan något alls på. Sedan började jag skratta igen. Jag blir kanske inte hangry, men jag verkar sannerligen bli hungerdeppig. Hoppsan.

Den här veckan har jag gjort många små vinster. Min terapeut lärde mig att man ska det. Om jag tror att jag ska ut och leva lajf efter att ha undvikit lajf i massa år så kommer det leda till besvikelse efter besvikelse. Istället ska jag bara leva. Och varje gång jag lever liiiiite mer än tidigare: fira. Uppmärksamma. Så småningom lever jag lajf.

Det finns saker jag inte kan skriva här, men jag kan i alla fall skriva att jag har saker att fira och saker att uppmärksamma! För jag har lärt mig att små segrar också är segrar.

Tänker • Gör

spel, mat och sällskap

Jag som skulle ha en bloggvinter har alldeles kommit av mig. Men jag har i alla fall fyllt veckan. Jag har haft vinter i mitt lilla hem.

Ena dagen åt vi Västerbottensostpaj, varmrökt lax, skagenröra och andra goda grejer. Senare spelade vi spelet ”kan du ta en HINT” som jag fick i ett pressutskick en gång. Lovely. Kan ni gissa vilka charader vi gör här nedan? Nää. Jag är Phoebe från Friends och Fanny är kometen Hale-Bopp!

En annan dag kom våra vänner över på meze och vi lagade hummus, falafel, tabbouleh, sallader, potatisklyftor och annat gott. Vi hann inte med något spel, utan pratade mest ikapp. Det började lite guppigt genom att ugnen gick sönder, men tack och lov har vi en airfryer som vi satte i bruk. Ganska bra mitt i allt, eftersom vi annars aldrig skulle ha kommit oss för att lära oss den.

Det har varit riktigt pissväder, så att fylla vintern genom att flytta roliga saker inomhus känns jättebra. Jag längtar efter utomhus! Men det är inte bråttom.

Tänker • Gör

tillbaka!

Idag går jag tillbaka till jobbet efter två veckors salig ledighet. Ena halvan av mig skulle kunna ta minst två veckor till, men mest är jag glad över att återgå. Mitt liv blir så mycket roligare av att jobba: jag tar mig upp i god tid och sover bättre om natten, jag träffar fler människor och får många fler ståtimmar, jag är oftare på andra platser än min soffa och väl i soffan återhämtar jag mig istället för att bara döda tid, jag får in mer rörelse per dag och jag får in rikare pauser per dag.

Tillbaka. Och det är jag nu. Insnöad förvisso, men tillbaka!

Hälsa • Ohälsa

om vi hade en Big Brother-kamera…

… skulle mitt liv vara tråkigt att titta på.

Jag har ett bra liv, men särskilt händelserikt är det inte. Detta tror jag kommer förändras i år. Jag tror att det händer saker i mig. Och om jag gör en ”ett foto i timmen” om ett kvartal eller två så tror jag helt ärligt att det inte kommer se likadant ut som det hade gjort idag.

I januari nosar jag nyfiket på alla förändringar – de som redan är i rörelse och de jag fortfarande förbereder eller sparar till. Jag närmar mig frihet. Jag fnissar mig närmare och närmare det ohejdbara bukskrattet, och jag övar på självmedkänsla när det kvittras mindre än det morras.

Saker händer. Fortfarande och varje dag!

Tänker • Gör

årets första riktiga ljus

Jag bestämde mig för att tacka nej till en shoppingrunda på Avion med mamma, pappa och Fanny. Jag bestämde mig för att istället gå en promenad vid älven.

Det var iskallt och håret blev knastrigt, men ljuset och luften var livsgivande. På hemvägen stannade jag på ICA, som är så nära att vi kan spotta på dess tak om vi siktar från balkongen.

Vi åt bulle och kaka i köket, med svart Mollbergs blandning för att tina upp. Det funkade hjälpligt.

Kylan känns ändå uthärdbar såhär på ”rätt sida” av nyårsafton. Varje år slutar med vinter och varje år börjar med vinter, så det känns som att man får lov att ha två per år. Det här, den vinter vi är i nu, är den bra vintern. Den vinter där varje dag blir lite ljusare, den vinter där man kan åka snowboard och den vinter som mynnar ut i vår.