Ajli Müller

Snart har det gått en arbetsvecka efter semestern. Jag jobbar heltid för första gången på hela nio år! Jag är så himla glad över att äntligen, äntligen, äntligen ha fått gå upp i tid.

Jag måste jobba hårt för att behålla mitt fritidsliv när jag nu jobbar 100%. Jag vill verkligen det, jag vill verkligen både och. Nu när jag äntligen har börjat få min fritid och frihet tillbaka är det inte dags att förlora den. Den här veckan har jag klarat det… ganska bra. Vi tar oss en titt:

Jag har grovplanerat alla mina ämnen och årskurser minst fram till höstlovet. Slutade vi där? Nej, nej, nej, jag åkte på Iksu spa för rodd, funktionell träning och lite vila i ljusrummet efteråt. Nu börjar det snart behövas, för titta så mörkt det börjar bli i stugan om kvällarna. Jag kan verkligen leva på att jag och min syrra Fanny hann med åtminstone en stund på sandstranden.

Här ovanför ser vi andra glimtar från veckan: jag hängde lite med Erik på bågskyttet eftersom han fick punktering och var satt att låsa upp klockan 20:00. Att promenera tar över en timme och det tyckte jag att han kunde få slippa. Jag körde från Norrmjölegården där vi var på kick-off för att få utbildning, träffa styrelsemedlemmar, sjunga och grilla.

Annat jag har gjort den här veckan:
♡ Varit hos tandläkaren och lagat ett hål fast jag egentligen inte vågar.
♡ Varit på lägenhetsvisning, en som jag verkligen vill ha. Men ligger sjua på…
♡ Ätit ”ute” två gånger (bara från Subway och Burger King, men för mig är det stort).
♡ Träffat farmor, hennes kille Gunnar, mamma och pappa!

Jag har varit på fik, restauranger och serveringar 10 gånger.

Under semestern läste jag ut 7 böcker.

Jag har badat i havet, Umelagun och sjön 13 dagar, men oräkneliga gånger.

Den här semestern har jag varit på livemusik och föreställningar 5 gånger.

Jag har sovit borta 5 gånger, jämfört med förra semesterns 1 gång.

---

Resten av tiden har jag… ja, vilken resten av tiden? Jag har umgåtts med min familj på gräsmattan och legat på stranden, varit på bio, jag har druckit resorb på balkongen, jag har förlorat mot Erik i sommarens traditionsenliga Yatzyturnering, sett hundra avsnitt ”Aussies try each other’s…” och lyssnat på Sommar i P1.

Det här var en bra semester för mig. Jag är så tacksam.

Erik var på blodgivning igår och jag… lalala, vad gjorde jag? Jag åkte till Umelagun! Umelagun är ett tempererat utomhusbad där jag firade halva midsommarafton och därefter har förälskat mig i. Det har funnits i ungefär hela mitt liv, men jag har aldrig varit så frekvent besökare som i år, efter den där midsommaraftonen.

Det var en blåsig, blåsig vistelse, men jag hade det verkligen trevligt med mig själv. Just nu läser jag Stolthet och fördom och zombier av Seth Grahame-Smith och jag skrattade och rös. Om ni har läst (och gillat) Stolthet och fördom av Jane Austen är detta en skitrolig bok att läsa. Jag ”ser” karaktärerna framför mig och vet exakt vilka händelser han visar, men inblandat i det hela är en massa odöda som ställer till det. Skitrolig!

På kvällen åkte jag för att köpa McFlurry åt blodgivarn och jag tog allt en åt mig själv också när jag ändå var på G. Vi åt glass, lyssnade på Star FM och pratade ikapp dagen.

(Det var förresten en ganska märklig känsla att handla McFlurry från samma lilla McDonald’s Greenzone som jag själv jobbade på 2009-2010. Som vanligt: det var hett. Det var fullt. En kille kom in från driven och klagade på att drickan var ljummen. Alla jäktade. Några gäster var fulla. Skorna klibbade mot golvet trots att det var så nytvättat att varningsskylten fortfarande stod framme. Jag rekommenderar det åt alla i åldern 16-19 då det är skitroligt och mycket lärorikt. Jag saknar det inte).

Detta var alltså min gårdag i grova drag, medan den här dagen har bestått i att besöka sommarstugan med kärnfamiljen igen. Och jag har badat i havet igen!

Disclaimer: det här råkade bli ett väldigt spretigt blogginlägg!

Vissa dagar, vanligtvis när det är molnigt och jag antingen har haft en längre tids ledighet (som nu) eller haft (i mina mått) för mycket att göra, tänker jag på stora förändringar. Det är väl min ”läggning”. Jag vill riva upp och göra om ordentligt då och då. Kanske är det därför jag inte har varit på ett och samma jobb längre än två år. Ej heller i en och samma lägenhet längre än tre år. Och inom dessa två och tre år har jag aldrig haft ett och samma intresse, en och samma jobbstil, en och samma klädstil.

Det känns som ett väldigt jagat beteende. För mig gör det inget att det är så, för jag tycker att det är så roligt att göra stora förändringar. Sådana som syns och känns och märks! Det är spännande att röra om lite, när man inte gör det av missnöje.

Mellan omrörandet tänker jag inte alls på förändringar. När jag går tillbaka till jobbet kommer folk fråga vad jag har gjort på semestern och jag är så nöjd över att jag har gjort precis det jag vill och precis det jag brukar, nästan helt utan tankar på flykt och nytt. Det nyaste jag gjort var en mulen dag på stranden då jag bytte lunch.

Jag har nog aldrig sett en så väldokumenterad lunch, för tro det eller ej: detta är inte de enda bilderna jag har. Jag äter varmt rödbetsbröd med fikon och getostskräm. Det var ett stort ögonblick, då jag av konstiga, hämmande och fobiska tankar har haft jättesvårt att äta nya grejer. Inte bara det: se nya filmer, läsa nya böcker, besöka nya platser etc. etc. etc. Och det här rödbetsbrödet var oerhört gott. Så sorglig sak att vara rädd för.

Ursäkta utsvävningen till funderingar om kontrollbeteenden. Jag som började inlägget i raka motsatsen! Jag kommer få återkomma till alltihopa, både till hur det kommer sig att det kliar av lust att göra stora, maffiga förändringar och samtidigt mitt motstånd att förändra minsta lilla vardagsnära grej… för nu ska jag äta och dricka innan det är dags för att skicka Erik på blodgivning.

Anmäl er också och kolla upp om ni är lämpliga blodgivare på geblod.nu!

Min syster skrev till mig: ”Vad ska du ha för höststil?”. Jag vet inte om hon mindes tillbaka till DET HÄR inlägget eller om hon bara känner sin lillasyster tillräckligt väl för att veta att tankarna varit där och nosat.

Mycket längre än det jag skrev i förra inlägget har jag inte kommit och inte ett enda plagg eller pinal har jag bytt till mig eller köpt. Jag nålar bilder på Pinterest, som är så vackra och put-together och effortlessly beautiful att de knappt går att räkna som inspiration, utan mer som att ägna sig åt något slags fan-girlande.

Då är jag extra tacksam över att: det är inte höst. Jag behöver inte fundera på kläder än. Jag behöver inte ens bära kläder än! Igår var jag i sommarstugan från 10:30-15:30 och förutom kisspaus var jag inte ordentligt påklädd eller inomhus en enda gång.

Jag kom ner på stranden, tog mitt korsord och min bok, min filt och min stol – ja, alla attiraljer som hör stranden till. Fast det slutade med att mycket gick ut på att lyssna på de Sommar i P1 jag har missat. Kanske för att jag var ensam i stugan = ingen att surra med. Ibland gick jag och doppade fötterna i havet. Ibland satte jag mig upp för att titta på ”flygskolan” (måsarna och deras barn som övar flockbeteende och flygbeteende – det är knallgulligt). Ibland tog jag en pommes pinnes eller en Daffy. Men jag gick aldrig in och jag stängde inte av Sommar.

När jag steg upp var mina öron vita av en heldag med on-ears.

Idag är kontrasten inte fullt så stor.

Det var värt det.

Så har dagar gått och en måndag har råkats. Det är bra precis en vecka kvar av min semester. På så vis är det kanske trots allt bra att jag ligger lite efter i att nedteckna mina dagar. Då känns det som att jag har mer semester innestående. Strand och sand, mineralvatten och tuttifruttiglass, solglasögon och flätor. Det kan vara massor kvar.

Äntligen har vi haft en het och klar dag efter en tid av molntunga skyar. Vår kärnfamilj har tillbringat den i sommarstugan tillsammans, nästan hela dagen. På stranden satt vi i lä och läste böcker, löste korsord och drack kaffe.

Min storasyster och min pappa badade, de galningarna. Det uppmättes till 15 grader i havet första gången de försökte, men det var lite magstarkt även för dem. När vinden vände drog vågorna in lite varmare vatten och de badade i 19 grader… vilket jag och mamma tyckte lät plågsamt och vi stannade i våra stolar.

Vår familj är rent generellt inte så duktiga på att komma ihåg att äta lunch, så när klockan var två var nog alla av oss i ganska akut behov av energi. Det blev macklunch av olika slag: vetebröd med skagenröra, tunnbröd med ost och gurka som mamma drivit upp och rågbröd med leverpastej och smörgåsgurka. Jag tror att det kan vara en av de bästa luncher jag ätit i sommar och det görs tydligt att hunger verkligen är den bästa kryddan!

Vid middagstid åkte jag hem till Erik. Det låter på bloggen som att vi ofta är isär, och det stämmer nog till viss del men är inget vi lider av. Vi har väldigt olika syn på vad återhämtning innebär och medan han gärna svettas av träning och ogärna blir sandig så vill jag hellre svettas av solen och har inget emot att dra med halva stranden hem i kläder och hår. Kvällen tillbringade vi i kvällssolen för något vi båda gillar: Kyrkstugan. Vi lyssnade på en mindre spelning (sommarens sista) och bara njöt vid kanten av sjön.

Tillåt mig att säga att min semesters sista måndag verkligen har varit en lugn, ljus, varm och trevlig dag. Alla dagar borde vara sådana.

Jag och Erik har varit gifta i nio år. 9 år! Vi var små söta barn när vi gifte oss!

Gästerna på vårt bröllop var bästisar och kompisar, samt den absolut närmaste släkten. Jag hade precis tagit examen och vi skulle flytta till Jokkmokk. Trots att vi var panka och små och rädda tog vi ett datum – och sedan körde vi!

Idag kan jag inte fatta hur modiga vi var.

Erik och jag var en konstig blandning som blandade sig. Än idag är det jättesvårt för mig att inse riktigt hur kärleken kom och hur den kom så snabbt, men jag är glad att den gjorde det. Det låter jättetråkigt att förklara att vi har en hälsosam relation, men det är det viktigaste. Jag tror att vi visste det redan då och jag tror att det är därför allting har funkat trots att vi båda har trasslat med annan ohälsosamhet. Vår relation vårdade vi genom allt det. Vårdar vi fortfarande.

Jag har försökt skriva om vårdandet, om relationen, om kärleken. Jag har försökt skriva om Erik, om löften, om införlivande. Om välsignelser. Allt blir som om jag var en riktigt usel manusförfattare till en garanterat usel romcom. För så blir det när man lyfter ut känslor och händelser. Det är som ett instaflöde man inte litar på: det är nedslag som är vackra, men eftersom de bara är nedslag blir de för vackra.

Livet är bara liv. Man ska gifta sig med en person man vill dela det med. Det har jag gjort! ♡

---

(P.S. Ni kan lyssna på vår vigselpräst Susanne Dahls sommarprat HÄR. Hon var väldigt viktig då, när vi gifte oss och är fortfarande hur bra som helst).

En grillkväll i stugan slår sällan fel, men särskilt när vädret är med. Mamma och pappa bjöd ut mig och Erik dit för en lugn och mysig kväll. I början var vädret inte med oss, så vi läste bok, åt pommes pinnes och surrade ikapp vad som hänt sedan sist. Samt tittade på mammas fina blommor.

När det började klarna upp dukade vi fram på altanens baksida och tände grillen.

Sedan var det dags för mat: luffarstek med potatis i foliepaket, råhyvlad zucchinisallad med päron, valnötter, parmesanost och tryffelolja, samt pepparsås. Vi stannade tills solen försvann bakom knuten och bestämde ny date redan dagen efter.

Jag säger samma som alltid: det är säkert inte på något vis intressant med hundra bilder från en helt vanlig middag för någon annan. Men för mig, för mig! Som ett fotoalbum av den sommaren jag tillvaratog, om jag skulle scrolla tillbaka.

Hoppas att ni tillvaratar den här tiden av ljus och värme ♡

Jag gjorde mig hemmastadd på balkongen. Det var solsken. Det var hett. Jag var lycklig. Som om jag var ett grillspett snurrade jag mig långsamt runt för att inte bli för varm. Plötsligt kände jag små stick på fotsulorna och befann mig i ett smattrande regn. Halva himlen svart, halva himlen blå. Jag har legat där ute i väder och vind. Läst. Stickat. Tröja på. Tröja av. Idag behövde jag bara vila. Inga bilder att finna. Inga historier att berätta.

---

Gårdagen var inte krävande på något sätt, så det kanske är vädret som tagit ut sin rätt. Det ”största” jag gjorde igår var att plöja fler sidor. Ni vet. Läsa på en filt. Svårslaget.

Jag har en jättegullig elev som alltid förfasas så över mina hundöron i böckerna. Många av eleverna på mitt jobb ber om post-it-lappar och bokmärken. Jag har aldrig sett någon av dem vika ett hundöra. I min familj, som jag kommer ihåg det, är böckerna alltid välvikta och tummade när vi lånar dem vidare till nästa läsare. Utom kanske min storasyster.

Jag har tagit för vana att följa med Erik till bågskyttebanan, trots att jag själv inte skjuter. Det jag tycker är mysigt. Ljudet från skyttet är sövande, jag får tid att umgås mellan serierna och jag tar mig tid att läsa och andas friskt.

Kanske en repris i morgon, men jag hoppas verkligen på sommarvärme och strandhäng snarare. Hoppas man så kan det hända, vad väderapparna än visar.

Hoppas att ni njuter såhär i slutet av juli!

Johodå, nog kan jag vara ett solsken utan att solen är det. Jag saknar den dock! Hoppas att solskenet behagar återvända. I väntan på det har jag faktiskt köpt in nya pärlor, vilket är mitt allra roligaste och mest långvariga pyssel (så till den grad att pärlorna inte bara är utplockade, utan helt slut i min hantverkshörna).

Det har ingenting med bilderna till dagens inlägg att göra, men i alla fall: igår var det inte så mycket solsken, men jag ryckte upp mig och mådde som ett solsken när jag åkte till stugan för att få umgås med min familj. Och dessutom lite mer familj än vanligt då min faster Anna, kusin Carolina och Carros sambo Charlie var på besök.

Det bästa med att vara inbjuden på lunch till min mamma och pappa är att de är opretentiösa, prestigelösa OCH duktiga kockar. Båda två. Vi fick snittar, mackor man själv bygger med hundra olika val att ha som pålägg, papperstallrikar och alla satt vid olika bord och surrade tvärsöver gården. Till efterrätt fick vi jordgubbar, grädde och blåbärskaka.

Här ovanför ser ni också mitt och Eriks ”bord”. Mitt vanliga: trappan till stugaltanen. Faster Anna och mamma Berit satt vid cafébord ute på gräsmattan. Pappa satt vid ”sitt bord”: det stora bordet under altanen med tak. Charlie och Carro satt vid bordet intill pappas, också på altanen. Ingen går in. Och det var alldeles fantastiskt att träffa de här människorna jag tycker så mycket om ♡

Här kommer en liten parentes: min ångestproblematik innebär att jag ska öva på saker, men man får ju välja sin nivå också. Jag har väldigt svårt för dukade bord och fasta platser och menyer som tar tid och kommer i viss kvantitet. Känslan av att inte kunna gå eller lämna mat utan att det skulle bli väldigt synbart och/eller ohövligt är för mig en så reell fara att den kan göra mig fysiskt sjuk. Därför är det så perfekt att få börja på det här sättet. Besöket varade väl över tre timmar utan att något läskigt hände, vilket innebär att jag absolut skulle klara hela middagssittningar. Det var fint att inse.